Adventstormen förra året slog Nimis yttersta torn, Wotan 2, fullständigt i spillror. Det hade då stått i 11 år. Efter ett halvt års hårt arbete är Wotan 3 relativt ansenligt. Dess pondus av motstånd (här också bokstavligt) består inte minst av en mycket omfattande stenkärna.
Stenarna i Wotan 3
Wotan 3 med besökare
Systematisk hatträning för att få igång klasskampen. Ja, dessa förslag som främst kommer från Aftonbladets redaktion är inte så dumma. Det behövs lite känslor i politiken, visst behövs det lite myshat. Men frågan är om Petter Larssons övningsförslag för socialdemokraterna kommer att få något genomslag. Även om han själv föregår som ett kanske alltför gott exempel.
Sinziana Ravini recenserar Manifesta 9 i DN. Hon är kritisk och ser utställningen som alltför politiskt korrekt. Temat i de belgiska kolorterna är – ja – kol. En läsvärd recension där hon också luftar sina egna utställningsönskningar. Hon skulle vilja ha lite mera ”fokusering” (som fortfarande en del kritiker skriver) på biokapitalismen. För de konstnärer som söker en plats i samtidens standard är detta ett uppslag att ta ad notam. För den som vill lite mer skall man sky som pesten det kritiker och curatorer tänker sig. Gång efter annan vill dessa ”lyfta frågor” med hjälp av konstnärerna. Härvid skulle konstnärerna kunna lära sig lite av Aftonbladets hatkampanj. Kritikern och curatorn är konstnärens naturliga fiende och då relationen alltmer blivit vänlig och tolerant är det hög tid att sätta fart på hatet för att bedriva konstens egen klasskamp.
Inom konstnärskåren finns det förstås också klasskamp. En sådan figur som Jeff Koons kan inte placeras någon annanstans än i konstnärernas överklass. Just nu ställer han ut i Frankfurt. Sarah Thornton fick tillfälle till en kort intervju (sådana får beställas i god tid och är starkt tidsbegränsade) och passade på att fråga om det är möjligt att vara estetiskt radikal och samtidigt politiskt konservativ. Koons svarade att han var öppen och tolerant i alla riktningar vilket gör att man kan se honom som konservativt liberal. Ett visst pris får han betala för detta. Han är inte längre någon intressant konstnär i den internationella samtidseliten. Men han är stor nog att inte vara beroende av den.
För att slippa det alltmer tröttsamma fråglyftet om angelägna problem och standardmässigt politiskt motstånd kan man på egen hand och med begränsad radie pröva helt andra saker. Mitt bidrag idag knyter an till det pågående fotbollsintresset. Min lilla video som ger en inblick i Grounds är ett fullt möjligt konstprojekt även om det så här långt är ett utkast. Jag är en av grundarna av Grounds och har spelat sedan 1979. Då jag hade en tillfällig indisposition för några dagar sedan passade jag på tillfället att filma en av turneringarna. Varje spel skall uppnå 6 mål och vinnarna tilldelas 1 cup vilket bokförs. Spelets regler är lite speciella, man får t ex inte röra bollen mer än två gånger vid varje tillfälle. Spelet är händelse- och målrikt och ni kan se några av höjdpunkterna i videon.
Tyvärr fungerar inte YouTubefunktionen så jag kan bara erbjuda er länkadressen (den måste kopieras och klistras in i fönstret ovan):
http://www.youtube.com/watch?v=JsqC-RPVgUI&feature=youtu.be
På Moderna pågår utställningen Explosion! Måleri som handling. Frans Josef Petersson har recenserat den (Aftonbladet) och ställer några intressanta frågor. Bakgrunden är välkänd och etablerad. Den amerikanska abstrakta expressionismen, främst genom Jackson Pollock, gjorde det möjligt att se måleriet som handling. Men, vid den tidpunkten, lika mycket som produkt. Allan Kaprow såg dessa två aspekter i en text han skrev 1958. En väg var alltså handlingen vilken kom till stånd som happeningen. Detta är den gängse vägen i historieskrivningen. Petersson är tvivlande och menar att man skulle beakta den europeiska traditionen och att man inte behöver ta ”omvägen över amerikansk action painting”. Han frågar sig också: ”Innebär efterkrigstiden verkligen en utvidgning av konstbegreppet”? Birnbaum uppmärksammade den japanska Gutaigruppen på hans Venedigbiennal 2009. Onekligen är de tidigare ute än Kaprow med måleriet som handling och installation. Och det finns fler. Georges Mathieu (som lär han inspirerat Gutaigruppen) utförde sina bataljmålningar (bland annat Slaget vid Brunkeberg 1958). Han betraktas som något för spektakulär och är inte heller med i utställningen. Yves Klein (med i utställningen) inte att förglömma. Kleins besatthet av ande och mystik gör honom till en mindre angelägenhet än spelarna på den amerikanska scenen. Och det är svårt, åtminstone för mig, att föreställa mig än mera omfattande förändring av konsthistorieskrivningen än några tillägg. Den andra frågan, om konstbegreppets utvidgning, kan man hänvisa till allt det som gjorts tidigare av dadaister, surrealister och Duchamp. Emellertid var dessa insatser fortfarande marginella under tiden efter andra världskrigets slut. Den konstbegreppsliga expansionen bestod i att, under ett inledande motstånd, vägen mot Allt-kan-vara-konst kunde öppnas.
Petersson drar också fram CIA:s stöd till den amerikanska konsten, ett led i kampen mot kommunismen. Paris fick därigenom se många utställningar med abstrakt expressionism från USA men det är ändå inte många som tror att det hade någon större betydelse. Försöker man matcha det franska måleriet mot det amerikanska är det svårt att se att fransmännen är tillräckligt intressanta. Det mest fängslande med CIA:s kulturella ambitioner (vid en tid då det officiella USA avskydde Pollock och de andra expressionisterna) riktade sig till de vänsterradikala. Ett tämligen svagt alibi för den politiska häxjakten under McCarthy-eran.
De amerikanska riktmärkena Pollock, de Kooning och Barnett Newman kunde i ett första skede framstå som lyckade modernister. De fick alla till något som kan kallas för signifikant form. Pollock ledde vidare till den konstnärliga handlingen, Newman till minimalismen. Som sagt tror jag inte nämnvärt på att ändra den historieskrivningen. USA och New York hade sin stora tid från 1950 till ett stycke in på 1990-talet.
André Fougeron (49.004): Den atlantiska civilisationen, 1953.
Konstnärligt motstånd i Frankrike gentemot den amerikanska kulturen.
