1493: Amerikansk action

På Moderna pågår utställningen Explosion! Måleri som handling. Frans Josef Petersson har recenserat den (Aftonbladet) och ställer några intressanta frågor. Bakgrunden är välkänd och etablerad. Den amerikanska abstrakta expressionismen, främst genom Jackson Pollock, gjorde det möjligt att se måleriet som handling. Men, vid den tidpunkten, lika mycket som produkt. Allan Kaprow såg dessa två aspekter i en text han skrev 1958. En väg var alltså handlingen vilken kom till stånd som happeningen. Detta är den gängse vägen i historieskrivningen. Petersson är tvivlande och menar att man skulle beakta den europeiska traditionen och att man inte behöver ta ”omvägen över amerikansk action painting”. Han frågar sig också: ”Innebär efterkrigstiden verkligen en utvidgning av konstbegreppet”? Birnbaum uppmärksammade den japanska Gutaigruppen på hans Venedigbiennal 2009. Onekligen är de tidigare ute än Kaprow med måleriet som handling och installation. Och det finns fler. Georges Mathieu (som lär han inspirerat Gutaigruppen) utförde sina bataljmålningar (bland annat Slaget vid Brunkeberg 1958). Han betraktas som något för spektakulär och är inte heller med i utställningen. Yves Klein (med i utställningen) inte att förglömma. Kleins besatthet av ande och mystik gör honom till en mindre angelägenhet än spelarna på den amerikanska scenen. Och det är svårt, åtminstone för mig, att föreställa mig än mera omfattande förändring av konsthistorieskrivningen än några tillägg. Den andra frågan, om konstbegreppets utvidgning, kan man hänvisa till allt det som gjorts tidigare av dadaister, surrealister och Duchamp. Emellertid var dessa insatser fortfarande marginella under tiden efter andra världskrigets slut. Den konstbegreppsliga expansionen bestod i att, under ett inledande motstånd, vägen mot Allt-kan-vara-konst kunde öppnas.

 

Petersson drar också fram CIA:s stöd till den amerikanska konsten, ett led i kampen mot kommunismen. Paris fick därigenom se många utställningar med abstrakt expressionism från USA men det är ändå inte många som tror att det hade någon större betydelse. Försöker man matcha det franska måleriet mot det amerikanska är det svårt att se att fransmännen är tillräckligt intressanta. Det mest fängslande med CIA:s kulturella ambitioner (vid en tid då det officiella USA avskydde Pollock och de andra expressionisterna) riktade sig till de vänsterradikala. Ett tämligen svagt alibi för den politiska häxjakten under McCarthy-eran.

 

De amerikanska riktmärkena Pollock, de Kooning och Barnett Newman kunde i ett första skede framstå som lyckade modernister. De fick alla till något som kan kallas för signifikant form. Pollock ledde vidare till den konstnärliga handlingen, Newman till minimalismen. Som sagt tror jag inte nämnvärt på att ändra den historieskrivningen. USA och New York hade sin stora tid från 1950 till ett stycke in på 1990-talet.

 

André Fougeron (49.004): Den atlantiska civilisationen, 1953.

Konstnärligt motstånd i Frankrike gentemot den amerikanska kulturen.

 

Det här inlägget postades i Konstkritik, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.