1492: Klasshatet och det afrikanska hoppet

Postat den 2012 23 juni av Lars Vilks

Sedan luften gått ur Occupy-rörelsen och sedan den arabiska våren har kommit på avvägar i det ointressanta Syrien söker sig den svenska upprorspolitiken till klassamhällets återkomst. Inte så att det vid något tillfälle skulle ha upphört. Det handlar istället om att få fart på den gamla politiska medvetenheten om underklassens medvetenhet om befintliga orättvisor. Därför har ett pärlband av debattartiklar ägnat sig åt att på olika sätt försöka framställa den alarmerande situationen. Och hatet: Nuförtiden kommer klasshatet inte naturligt genom det stora partiets program. Det måste läras genom övning. Postmodernt och fint: Hata dem! Underhållningsvärdet i dessa utspel är inte alldeles oävet. Inte minst svårigheten att få igång hatet inom själva ”arbetarklassen” som, hur man än vänder och vrider på det, inte är vad den en gång var. Åsa Linderborgs senaste artikel i ämnet är ett exempel på att även den radikala politiken har hamnat i nöjesbranschen.

 

Egentligen behöver man inte bry sig om dessa debatter eftersom det inte är annat än västerländska utspel. Enligt senaste numret av tidskriften Kaleidoscope får vi veta: “In a time when the once-dominant western model is collapsing, the impressive growth of Africa’s economies looks likely to continue and its cultural offer is growing more and more vibrant, exposing the international audience to an incredible offering of art, music, architecture, film, and design.”

 

Afrika går tydligen strålande även med reservationen att tidskriften ifråga har sitt säte i Milano. Hur man än predikar att den västerländska modellen kollapsar tycks den västerländska kulturdebatten mirakulöst leva vidare.

 

Publicerat i debatt | 5 kommentarer

1491: Konsten och det intellekt’ella

Postat den 2012 21 juni av Lars Vilks

Om inte annat så motstånd. I en intervju i Tageszeitung kommer ett tidstypiskt yttrande av Carolyn Christov-Bakargiev. Att inte ha något distinkt tema är en modell för ”motstånd”. Ty ”motstånd” är nog vad som återstår. Politiskt aktivism kom antagligen av sig redan innan man lämnade startgroparna och då återstår oppositionen ”motstånd”. Ett generellt motstånd mot konsumtions- och kapitalistsamhället. Ungefär som att vara mot allt ont. Christov-Bakargiev lägger till att det finns något feministiskt i icke-konceptet. Det riktar sig mot den intellektuella traditionen som mestadels är en manlig tradition.

 

Man kan göra det trassligt för sig. Definitionsmässigt är det intellektuella en manlig egenskap, ställd emot den känslomässiga kvinnliga. Men lite mer än så är det. Konsten är helt beroende av sin teoretiska grund eftersom den föds fram ur filosofin. Samtidigt vinner konsten egenskapen att kunna estetisera det filosofiska och diskursiva. Men det hjälper inte eftersom den oundvikliga frågan återstår: Vad innebär estetiseringen av det teoretiska? I ett rent praktiskt förhållningssätt kan man förstå det på ett annat sätt. Konstens intellektualiseringen i form av den instrumentalierade undersökningen har kommit till en punkt där den teoretiska begreppsbildningen blir styrande. Jag vill inte påstå att det är konstnärernas fel även om det finns otaliga medlöpare. Det är inramningen. Christov-Bakargiev må hävda att hennes Documenta inte har något uttalat tema men likafullt är handlingsplanen nog så entydig: Mot konsumtion och kapitalism, för ett ekologiskt-utopiskt samhälle. Det är samtidigt den officiella konstens ståndpunkt. Och den har så rätt att den blir komplett fel.

 

Att bjuda motstånd är främst en uppgift som handlar om att bjuda motstånd mot den officiella standardkonsten. Ett sådant motstånd är inte lätt att hävda.

 

För inte så många år sedan bestod detta motstånd av att kräva en intellektualisering av konsten. Idag är den intressanta möjligheten att ta sig ur en alltför teoretiskt kringränd situation – utan att hänfalla till antiintellektualism.

 

 

Publicerat i Biennaler, konstteori | 4 kommentarer

1490: Världens elände

Postat den 2012 19 juni av Lars Vilks

För ett par dagar sedan skrev Jan Guillou en artikel i Aftonbladet och läsvärdet är främst dess meningslöshet. Han ger sig alltså på Reinfeldts uttalande om ”etniska svenskar”. Men det var ju ett tag sedan det var aktuell. Guillou tycks inte längre ha något att säga, han har inte ens tagit reda på att begreppet är vanligt och att det används på samtliga politiska kanter. Rätt använt är det dessutom mer än korrekt. När det meddelades att gärningsmannen på Utøya var ”etnisk norsk” kom det ingen storm av protester. Guillou tycks inte längre ha något att säga som inte han och andra har sagt otaliga gånger. Jag har haft en del erfarenheter av honom. Rondellhundshistorien har fängslat honom och jag lärde mig snabbt att han inte är intresserad av annat än att använda ett tillfälle som ett politiskt tillhygge. Kanske får man säga att det är sorgligt att han inte kan annat än att måla ut ett kommande politiskt förfall intill undergång. Eller så är det ett omedvetet självporträtt: ”en mardröm där allt går åt helvete”.

 

Vänstern har svårt att skapa några intressanta synpunkter. Förvisso är det inte lätt. Världen förefaller inte fungera som den skall, det konsumeras för mycket och kapitalismen härjar. Fast så har det varit väldigt länge. Knappast var det bättre förr. Problemet i nuet är att det inte är så lätt att finna den skyldige. Aftonbladets debattörer väljer i detta läge att gå ner sig i rasistträsket utan att ställa frågan vems fel det är. Ja, vem har skulden till främlingsfientligheten? Antagligen folket men eftersom det inte går att göra något åt den saken får debattörerna skylla på varandra och om och om igen granska samma saker. Guillou försöker med att göra Reinfeldt till den skyldige men han är redan utpekad som motsatsen. Petter Larsson gör (Aftonbladet) en stor sak av att Herman Lindqvist svarat på frågor som ställts av den rasistiska sajten nationell.nu. Inte särskilt smart av Lindqvist men en bjudning som tas emot med tacksamhet: En ond till utpekad. Frågan är vad man vinner på att jaga misstänkta rasister och att försöka få hela den konservativa sidan att framstå som en enda stor främlingsfientlig härd. Det har blivit en rituell tvagning.

 

Nå, det finns även bra artiklar i Aftonbladets kultursektion. Natalia Kazmierska skriver om biennalen i Kiev, Arsenale 2012. Biennalen är en helt korrekt sådan, curaterad av David Elliot. I det här sammanhanget har konsten en uppgift, att visa landets öppenhet för radikala samtidsuttryck. En mera välvillig recension kan man se här.

 

Publicerat i Biennaler, debatt | 5 kommentarer