1498: Haspen på

Konsten har gått in i sin sommarfas och vi får vänta några månader innan nya biennaler annonserar sina glada budskap. Fast vi kan redan se vad som väntar oss. Sist ut innan sommaren var Sydneybiennalen som öppnade för en vecka sedan under temat All our relations. Sydneybiennalen är finansierad med allmänna medel men brukar å andra sidan vara sällsynt harmlös. Den är en del av den australiensiska identitetskulturen och det är därför den har sin budget säkrad. Snäll och trevlig och med ett bestämt avståndstagande från den aggressiva modernismen såsom det deklareras:

 

“We are moving on from a century in which the radical in the arts largely adopted principles of separation, negativity and disruption as strategies of change. Based on oppositional thinking, such modernist principles proved tenacious and acted as a default criticality in a world in which the drive to progress became more complicated and the consequences more ambiguous.”

 

Bland annat har man grävt ett hål genom ett av golven för att visa vår relation till jorden. Mer här.

 

I september dyker det upp tre biennaler. Roger M. Buergel styr över Busanbiennalen med temat Garden of Learning. Vi skall där lära oss att man kan lära av konsten. I Taipei handlar det genom Anselm Franke om “the current situation of a global systemic crisis.” I São Paulo blir det poetikens ihärdighet.

 

Om jag skall säga något om konstens situation är det att den numera fullständigt regeras av en bestämd språklig diskurs. Dessa språkliga diskurser styr konstant in på spåret att vi har blivit globala i en värld av positiv mångfald. Denna öppenhet är ytterligt begränsad genom alla de villkor som måste uppfyllas för att man skall få vara med och spela i den internationella samtidskonsten. På många håll framhålls betoningen av den sinnliga upplevelsen men man skall inte tro att den äger någon frihet skild från det fastslagna regelverket. Sinnlighetens uppgift är främst att visa att konsten är en viktig alternativ väg till förståelse av den globala politiken.

 

Dock för man tillägga att detta förhållande innebär att allting kan förändras genom en enkel förändring i diskursen innehåll. Visserligen är det för närvarande inte aktuellt men så småningom kan det bli ett måste. Samtidssituationen ger också vid handen att vi med stor precision kan ange var konstens gränser går. Och att det inte är aktuellt att överskrida dessa. Haspen är med andra ord pålagd för trivsamma och ansvarstagande konststunder.

 

Publicerat i Biennaler, konstteori | 4 kommentarer

1497: Klasshat och Caravaggio

Uti Aftonbladet fortsätter den skojiga debatten om klassamhällets förhoppningsvis barska återkomst. I Filip Yifter-Svenssons inlägg är det dock svårt att finna något substantiellt. Hans påstående är att den vita medelklassen hatar arbetarklassen. Egentligen borde detta skrivas som en positiv hållning. Då redaktionens skriftserie vill uppliva klasshatet vill det till att det hatas friskt från båda håll. Ett litet aber behöver man inte vara särskilt skarpsinnig för att inse. Artikelförfattarna härrör huvudsakligen från den vita medelklassen. Jag vet inte om detta skulle betyda att de måste anstränga sig för att hata sig själv. Yifter-Svensson försöker istället håna Expressens rekrytering av journalister men stenar som kastas från glashus är sällan verkningsfulla.

 

Jag är inte närmare bekant med Yifter-Svensson men ser i arkivet att han för ett par år sedan tog sig ton i RH-debatten. I den artikeln kastade han in ett påstående om att ”Vilks har uttryckt unkna åsikter om muslimer som grupp”. Källhänvisning saknas naturligtvis och jag skulle ha kunnat reta mig på sådant om det inte hade varit för att konstprojektet blir intressantare med lite hets i debatten. Emellertid lämnar Yifter-Svensson ett utmärkt uppslag när han menar att RH ”inte är någon Caravaggio”. Så sant, men det kan vi ändra på och jag är mer än tacksam för denna intressanta idé. Så snart jag avslutat min RH och Zorn (Midsommardans har jag slitit med sedan midsommarveckan) skall RH-Caravaggio bli genuint verkligt.

 

Publicerat i debatt, Muhammedsaken | 58 kommentarer

1496: Konstnärligt lidande

Ett känslomässigt lidande, som ej helt och hållet kan nonchaleras, för den framgångsrike konstnären framkom (Artforum Diary) när The Center for Curatorial Studies firade sin 20-årsdag i New York. Liam Gillick (97) fick frågan om han hade besökt Documenta. Även denna till synes oskyldiga fråga måste ha tagit emot eftersom han svarade: “It’s hard for an artist to go to Documenta if you’re not in it,” he replied. “Because people keep asking you where your work is, and that feels terrible.”

 

Man skulle kanske kunna få för sig att Gillick, som är känd för sin ingående kritik av den neoliberala kapitalismen och konst som politisk aktivism, skulle vara ointresserad av sin kursnotering i konstvärlden. Men alltså inte. Måhända är det något som man skall ta vederbörlig hänsyn till, det konstnärliga lidandet av att inte få vara med där man tycker att man borde ha blivit vald.

 

I bordssamtalen framkommer också några tidstypiska fraser: Hur långt kan den konstnärliga radikalismen gå? ”Anti-Establishment is post–institutional critique”, sagt av curatorn Joanna Burton som dessutom oroade sig för att hennes show hade ”too much pleasure”.

 

 

Publicerat i om utställningar m m | 1 kommentar