Konsten har gått in i sin sommarfas och vi får vänta några månader innan nya biennaler annonserar sina glada budskap. Fast vi kan redan se vad som väntar oss. Sist ut innan sommaren var Sydneybiennalen som öppnade för en vecka sedan under temat All our relations. Sydneybiennalen är finansierad med allmänna medel men brukar å andra sidan vara sällsynt harmlös. Den är en del av den australiensiska identitetskulturen och det är därför den har sin budget säkrad. Snäll och trevlig och med ett bestämt avståndstagande från den aggressiva modernismen såsom det deklareras:
“We are moving on from a century in which the radical in the arts largely adopted principles of separation, negativity and disruption as strategies of change. Based on oppositional thinking, such modernist principles proved tenacious and acted as a default criticality in a world in which the drive to progress became more complicated and the consequences more ambiguous.”
Bland annat har man grävt ett hål genom ett av golven för att visa vår relation till jorden. Mer här.
I september dyker det upp tre biennaler. Roger M. Buergel styr över Busanbiennalen med temat Garden of Learning. Vi skall där lära oss att man kan lära av konsten. I Taipei handlar det genom Anselm Franke om “the current situation of a global systemic crisis.” I São Paulo blir det poetikens ihärdighet.
Om jag skall säga något om konstens situation är det att den numera fullständigt regeras av en bestämd språklig diskurs. Dessa språkliga diskurser styr konstant in på spåret att vi har blivit globala i en värld av positiv mångfald. Denna öppenhet är ytterligt begränsad genom alla de villkor som måste uppfyllas för att man skall få vara med och spela i den internationella samtidskonsten. På många håll framhålls betoningen av den sinnliga upplevelsen men man skall inte tro att den äger någon frihet skild från det fastslagna regelverket. Sinnlighetens uppgift är främst att visa att konsten är en viktig alternativ väg till förståelse av den globala politiken.
Dock för man tillägga att detta förhållande innebär att allting kan förändras genom en enkel förändring i diskursen innehåll. Visserligen är det för närvarande inte aktuellt men så småningom kan det bli ett måste. Samtidssituationen ger också vid handen att vi med stor precision kan ange var konstens gränser går. Och att det inte är aktuellt att överskrida dessa. Haspen är med andra ord pålagd för trivsamma och ansvarstagande konststunder.