1525: Höstterminen börjar i konstvärlden

En tid har min bevakning av konstscenen fått vika för en del händelser på hemmaplan. Nu när höstsejouren börjar rulla igång kan det vara på sin plats att notera ett par händelser. Den 7 september öppnar Gwangjubiennalen i Sydkorea. Om den kan man fatta sig kort, ja det enklast är att citera det de sex curatorerna deklarerar som ett ambitiöst försök att göra en lite annorlunda biennal:

 

“Gwangju redefines the biennale as a series of mutable possibilities

Amidst the incessant march of an ever-growing number of international biennales and the archetypal behemoth, multi-sensory biennale-as-ultimate-cultural-maker-cum-social-event, it takes a certain degree of self-assured conviction to present a non-monumental series of narratives around such open-ended principles as non-hierarchical mutuality and dialogue. Yet this is exactly what ROUNDTABLE: The 9th Gwangju Biennale seeks to do.”

 

Det är samma curatoriska ramsor som länge har plågat samtidskonsten, alltid innehållande begreppet “icke-hierarkiskt”. Å andra sidan är Gwangjubiennalen i första hand en pedagogisk biennal som gör det möjligt för sydkoreaner att få ta del av den internationella samtidskonsten. Och det med en imponerande budget. Något radikalt lär man få leta länge efter, bortsett från att de sex curatorerna faktiskt alla är kvinnor.

 

Samma dag, den 7 september öppnar São Paulobiennalen. Den är lite mer filosofisk med titeln ”The Imminence of Poetics”. Inte så lätt översatt men det handlar om de nära förestående hot som världen står inför och hur konstnärerna reagerar inför detta. Om någon orkar kan man läsa genom den här fördjupningen:

 

“The artists participating in the 30th Bienal have been selected for their distinct voices, because they speak, or do not speak, of one thing or few things, not of everything or everyone. The artists participating in the 30th are not experts, they are artists: they appear, keep silent or speak from the same dark echo in which the doubts and gray certainties of existence resonate: the archipelagic density of life: their place and their non-place; their in-between. The artists have been selected because of their attention to things that is different to the reign of the image. In their works, in addition to acknowledging the distance between things and words, images exist as spheres of questioning – including in the documental evidence – of the impossible identity between images and the world. The artists bear testimony, in their works, to life or to living memory: they believe in shadows, in traces, and in the body as a unique archive for survival, alterform, drift and voice. The artists in The Imminence of Poetics are all contemporary: the imminence of poetics is nothing other than this: there, in their niche, becoming contemporary: greeting the dawn with shadows in the flight of light, with the word on the tip of one’s tongue with sound or silence, and all their potential.”

 

Nå, det här är egentligen inga nyheter, biennaler annonserar sina idéer många månader i förväg. Man kan alltid hoppas på att något oväntat skall inträffa men det var länge sedan något sådant skedde. Vi kan emellertid vara helt säkra på att det kommer att visas många enskilda och intressanta konstprojekt.

Som illustration till konstvärldens bemödande har jag valt denna teckning av den syriske tecknaren Ali Ferzat som för sina frispråkiga teckningars skulle fick armarna brutna.

 

 

Publicerat i Biennaler, om utställningar m m | 2 kommentarer

1524: Vad var det han sa?

Vad landsantikvarie Henrik Zipsane sade eller inte sade har blivit en debattfråga. Han menar att han är helt felciterad. Det rör sig om meningen jag citerade igår:

 

”Lars Vilks är endast ute efter att marknadsföra sig själv och han är också en kärring som allt sedan rondellhunden vill packas in i bomull och på så sätt visar han tydligt att han inte törs stå för det han säger!”

 

Meningen är översatt från danska och det danska ”tösedreng” har översatts med ”kärring”.

 

De båda herrarna Zipsane och Hans Erling Jensen (som är islamkritisk skribent) konverserade på danska, de är båda danskar. Jensen, som har hört av sig till mig, berättade att Zipsane inte var klar över hans position. Jensen har skrivit detta till Zipsane:

”At du havde opfattelsen af, at jeg repræsenterede noget helt andet, er jo ikke min opgave at rette til, i det jeg præsenterede mig med navn og det medie, jeg rettede min henvendelse fra. Du havde faktisk tre timer til at kontrollere – søge på google med videre, da ville du have fundet mit navn let som en plet eftersom jeg gennem de sidste 7 år har været en kendt debattør på den islamkritiske arena. At du fejlagtigt antager, at jeg har samme opfattelse som dig i sagen, er altså ikke mit problem.

At du nu ikke står ved dine ord kan jeg egentlig godt forstå, på papiret må det se grimt ud, selv for en overbevist multikulturalist med ’de rigtige meninger’. Men du er selvfølgelig velkommen til at kommentere på de medier, hvor debatartiklen ligger.”

 

Det som talar för att Jensen citat är riktigt är att Zipsanes framförda åsikter inte behöver ses som alltför graverande. Att Zipsane har uppfattningen att jag endast håller på med att marknadsföra mig är säkert riktigt. Det är en mycket vanlig åsikt som man inte behöver sticka under stol med. Den andra delen av meningen uppfattar Jensen som att Zipsane menar att jag ”får skylla mig själv”, vilket kan förstås som om jag får klara mig bäst jag kan mot våldsbenägna angripare. Men Zipsane kan ha menat att mina provokationer, enligt honom, är entydigt muslimfientliga men att jag hela tiden slinker undan och alltså inte står för de åsikter som han tycker sig se. Det är inte heller någon ovanlig synpunkt, mina kritiker tillskriver mig många åsikter som man sedan inte kan belägga. Islamkritiker, som brukar försvara mig, påpekar ständigt att jag aldrig tar ställning.

 

”Tösedreng”/”Kärring” är förstås olämpligt ordval i en politiskt korrekt tid men trots allt är det ett spritt talesätt. Men till syvende og sidst står ord mot ord.

 

Man skall också komma ihåg att Zipsane inte har varit inblandad i valet av konstnärer. Det ansvaret har fallit på Bengt Adlers, curator på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Sedan har det varit konstföreningens sak att förbereda utställningen på Östersunds konsthall Jamtli där Zipsane är chef. Man kan utgå ifrån att han inte har varit förtjust i Vilks deltagande men har i det läget inte haft någon anledning att protestera. Men när ett för honom tillräckligt tillfälle dök upp var han snabb att agera. Konstföreningen är inte nöjd med den utvecklingen men har accepterat beslutet. De styr inte över konsthallen.

 

 

Det är inte lätt allraminst för mina stackars medutställare varav åtskilliga är starkt kritiska mot mig. Det svåra val de ställs inför är att följa en principsak till priset av ekonomiska uppoffringar och att göra detta för den utkastade som i mångas ögon framstår som suspekt.

Se också Ulrika Stahre i Aftonbladet.

 

 

Publicerat i debatt, om utställningar m m, Projekt | 14 kommentarer

1523: Larmar och gör sig till

Landsantikvarie Zipsane har en del åsikter. Den som han yppade i en intervju av Hans Erling Jensen hade man nog inte förväntat sig. Är det den populistiska raggen som skymtar?:

 

”Lars Vilks är endast ute efter att marknadsföra sig själv och han är också en kärring som allt sedan rondellhunden vill packas in i bomull och på så sätt visar han tydligt att han inte törs stå för det han säger!”

 

Zipsane får, inte helt oväntat, stöd av Masoud Kamali (som nog är mer demagog än forskare). Han förvånas över att jag får stöd av mina kollegor. På något sätt skall detta hänga samman med att ”Det har att göra med en global, kulturell demonisering av muslimer som grupp”. Ännu intressantare är hans påstående att ”Forskning visar att vill man bli känd, komma i riksdagen och göra karriär då ska man angripa muslimer i dag, efter den 11 september.” Han nämner ingenting om partifärg så tydligen är alla skyldiga vilket faller väl in hans teori om den strukturella rasismen som utan undantag skuldsätter hela befolkningen. Men tydligen är det så att våra riksdagspolitiker är några särskilt skyldiga. Kanske är denna forskning ett eko av hans tirader mot Nyamko Sabuni. Emellertid överträffar han det mesta med dagens kommentar. Han gör en grovskuren Breivikare i P4.

 

På nyhetstapeten ser vi också att Ulrika Stahre (Aftonbladet) har tagit till orda i ett intensivt försvar för Zipsanes beslut. Marianne Lindberg de Geer som har jämfört mitt fall med Pussy Riot, vilket föranleder följande kommentar:

 

”Det gemensamma är att de arbetar mot religiös fundamentalism. Att Pussy riot gör det på hemmaplan, mot en kyrka som är lierad med den absoluta makten medan Vilks bekämpar islamism från en helt annan position bekymrar inte De Geer. Kampen sägs vara densamma – en nivellering som döljer mer än den tydliggör.”

 

Marianne Lindberg de Geer kommer enligt förljudande att förtydliga sig imorgon i Expressen. Jag menar att det finns skäl för jämförelse. Pussy Riot är en bekväm resa både för konstvärlden och för opinionen. Vad vi har att ta ställning till är en provokation mot makten i vad man kan kalla ett närmast förmodernt samhälle. I Sverige skulle en sådan aktion inte leda till några omfattande konsekvenser. Vi har andra förbudsgränser och andra bestraffningsmetoder. Det är t ex praktiskt taget omöjligt att kritisera Islam som politisk ideologi. Den som gör detta riskerar att beskyllas för att ha en dold agenda eller att associeras med främlingsfientliga krafter. Man skulle kunna få för sig att det i denna känsliga fråga vore en fördel att nyansera diskussionen och undersöka den närmare men det är en svårnavigerad historia. Att jag skall delta i en antiislamistisk (och inte antimuslimsk som Stahre skriver, vi får försöka hålla oss till nyanserna) konferens betyder inte att jag är där för att jag delar organisationens åsikter. Att utföra detta som en del av en omfattande konstnärlig undersökning borde vara lika problemfritt som att Berlinbiennalen anordnar en konferens för inbjudna terroristorgansiationer. Stahre recenserade den biennalen men förfasade sig inte över att biennalen och dess deltagare kunde associeras med terrorism (hon nämnde det överhuvudtaget inte). Det borde vara självklart att låta konsten granska den politiska arenan utan några undantag. Att jag skulle föra med mig seriösa associationer till ett växande muslimhat får väl ända tillskrivas den livliga fantasins utflykter.

 

Lite famlande blir Stahres motivering ”Det är knappast någon rättighet att ställa ut på ett museum.” Förvisso inte, men det här handlade om en konstnär som blev inbjuden till en utställning och dessutom i den särskilda kategorin ”provokatör”. Det förefaller som om en formulering som ”En konstnär som har inbjudits till att ställa ut på ett museum bör ha rättigheten att ställa ut där” låter något rimligare. Något kontroversiellt konstverk fanns överhuvudtaget inte att ta ställning till. Zipsane nöjde sig med associationer. Stahre gör sedan en liten knorr av att Lindberg de Geers reaktion, den ”blir hennes aktion del av både Vilks och hennes eget konstverk, bara en sån sak”. Jovars, men det blir även Stahres reaktion. Man skulle kunna säga att kompositionen i detta avsnitt av verket blir väl balanserad. Krapplack mot kromoxidgrönt.

 

 

Publicerat i debatt, om utställningar m m, Projekt, yttrandefrihet | 18 kommentarer