Vilks.net

”Så kan det gå”, sa landsantikvarie Zipsane till Kulturnytt. Dagens strida avhoppsström har lämnat Jamtli med blott spillror av ett storslaget utställningsprojekt för den 100-årsjubilerande konstföreningen. På sätt och vis blev det en vacker demonstration av att det faktiskt existerar en principiell kollegialitet i konstnärskåren. Sådant ser man inte ofta och konstföreningen kan passa på att ta åt sig äran. Inte minst mot bakgrunden av att den inte på något sätt har varit pådrivande i frågan om Vilks avhysning.

Det som blev fel var att Zipsane gjorde en egen bedömning och sålunda åsidosatte vad curatorn Bengt Adlers och konstföreningen hade kommit fram till. Zipsane borde ha förstått att inte underkänna sakkunskapens beslut om vilka som skulle delta, i varje fall inte när han redan hade godtagit det. Hans reaktion, som föranleddes mera av en uppblossande affekt än ett sakligt ställningstagande, kunde säkert ha hanterat på ett helt annat sätt om han hade undersökt saken lite närmare och exempelvis kontaktat mig för att diskutera problemen.

Zipsane har nu hamnat i en mindre fördelaktig position och utifrån denna visar han prov på en inte helt oäven kreativitet: ”Men det är inte så att jag ångrar mitt beslut för jag menar att det är korrekt. Vilks har ju nu, tycker jag, ett fantastiskt konceptuellt konstverk. Och det är ju spännande.” Eller som han säger i SvD:

”Vad händer nu?

– Det vet jag som sagt inte ännu, säger Henrik Zipsane, jag har pratat med medier hela dagen och inte hunnit kontakta någon av konstnärerna. Men det är ganska roligt också.

På vilket sätt?

– Det är den billigaste marknadsföring vi har fått någonsin. Alla talar om Jamtli nu. Fast egentligen är det en otrolig historia. Det borde finnas viktigare saker att uppmärksamma.”

Spännande och roligt tycker alltså landsantikvarien som enligt Kulturnyheterna idag säger att utställningen skall bli av. Tydligen med två konstnärer som man ännu inte har fått kontaktat och en tveksam. Någon censur är det enligt Zipsane inte fråga om enligt en intervju i Jämtlandsnytt.

Konstbråk som häftar vid känsliga politiska ämnen är något som kan skada de inblandades konstnärliga rykte och karriär. En mycket känd svensk konstnär vars namn jag av diskretionsskäl inte nämner (ehuru detta namn förekommer i åtskilliga av mediernas artiklar) har låtit meddela att det vore önskvärt om dennes namn borttogs från den lista jag tidigare publicerade. Om konstnären själv är inblandad eller det helt och hållet är dennes gallerists initiativ kan jag inte svara på. Men exemplet är lärorikt för den som vill placera sig i den internationella samtidskonstens framskjutna positioner. Givetvis har jag tillmötesgått detta önskemål.

Landsantikvarie Zipsanes konstperformance rullar vidare. Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström hoppar också av. Ingen av dem är särdeles förtjusta i Vilks men inser att det får finnas någon form av principiell solidaritet bland utställande konstnärer. Bengt Adlers, som alltså har gjort urvalet av konstnärer uttalar sig i Östersundsposten. Han intygar att jag aldrig har ställt med några som helst problem när han har samarbetat med mig. Han vet också att jag inte på något sätt är främlingsfientlig och att mitt deltagande i SION sker av konstnärliga skäl.

För att något förtydliga det som föranlett reaktioner och hutlösa påståenden om rasism. Fazlhashemis bok Vems Islam? recenserades i GP och här är en sammanfattning av det som jag menar är enkla fakta angående Islams moderniseringsproblem:

”Vad Fazlhashemi gör är att han söker sig tillbaka till den av grekisk och romersk filosofi påverkade mutazilitiska traditionen inom islam. Deras starka tro på förnuftets möjligheter motarbetades dessvärre bara alltför väl av de krafter inom islam som menade att gudsorden i Koranen absolut inte tillåter några tolkningar. Så såg konflikten ut för mer än tusen år sedan – så ser den ut än i dag.

Författaren när en förhoppning att dagens arvtagare till mutaziliterna skall vinna gehör i den muslimska världen. Tanken är vacker, men har nog tyvärr inte mycket som talar för sig just nu. De reformivrare som efterlyses brukar nämligen bli kortlivade i sina hemländer. Och snart nog befinner de sig i exil i väst.

Bokens kanske viktigaste poäng är Mohammad Fazlhashemis maning till muslimerna att sluta vältra sig i självömkan och ständigt gnäll över västs oförrätter. Detta har påpekats många gånger tidigare, men då reptilsnabbt avfärdats som orientalistisk islamofobi. En sådan reaktion lär utebli den här gången.”

Masoud Kamalis kommentar i radion hänvisade jag till i förrgår. Men det kan vara värt att understryka den än en gång. Det estetiska uttrycket kommer bäst fram när man lyssnar. Han lyckas samla vad man kan kalla för en onyanserad smörja, fullständigt ovärdig en källkritiskt medveten professor:

”Hans budskap är systematisk diskriminering, systematiska rasistiska påhopp … Jag tycker inte att ideologin som Lars Vilks förmedlar skiljer sig i grunden från vad Breivik hade exempelvis och det är så farligt och de måste vi reagera … Ideologiskt är det samma om man läser om ser på vad konsekvenserna av dessa propaganda och ogenomtänkta s a s förmedling av budskap har så är det samma.”

Men rasismen är lös som en häxjakt och vargarna yla och många med dem. Ras är numera borttaget från rasism eftersom det råder enighet om att det bara finns en ras. Därmed öppnas rasistanklagelser för ideologisk samhörighet som tillräcklig grund och religionskritik, ehuru legalt, drabbas av att i praktiken utmålas som rasism.