1522: Ja, konstmarknaden uppåt igen

För ett par dagar sedan vände konstmarknaden uppåt igen efter en längre tid av brutal nedgång. Men det var inte det jag skulle skriva om.

Marianne Lindberg de Geer gav idag sitt rakryggade besked i Expressen.

 

Låt mig något flytta fram positionerna i det pågående konstprojektet. Landsantikvarie Zipsane fick ett utbrott vid det osannolika mötet mellan Jamtli och SION i det norrskensrika Östersund. Utställningen Udda & Jämt är ett tämligen ambitiöst projekt som vill visa något av den svenska samtidsscenen. Det mera udda inslaget är att närsluta två kvalitetssäkrade provokatörer för sig. Ett sådant konstpaket är naturligtvis provokationen i institutionell förpackning. Anna Odells berömda Okänd, kvinna 2009-349701, är numera en säker produkt som inte ställer till någon förtret. Men vill man ha med provokationen är väl det bästa om man får en autentisk sådan. Och så blev det. Vilks deltar med en helt äkta provokation, en performance som har blivit synnerligen märkbar. Landsantikvarie Zipsane behöver inte spela provocerad (som när man säger om några lagom intressanta verk att ”här är konstnären provocerande”) utan han har fått erfara en äkta konstupplevelsen genom att bli provocerad – och att ge eftertryckligt uttryck åt detta. Därmed fick man strängt taget vad man eftersträvade och dessutom till en mycket låg produktionskostnad. Utvecklingen av föreställningen blev Du-får-inte-vara-med-attityden som inte är ovanlig i konsthistorien. Stör konstnären utställningskonceptet kan det gå så. Duchamp fick känna av detta 1912. Då handlade det om en opassande målning. Idag handlar de estetiska stilfrågorna om politiskt innehåll.

 

Till provokatörernas skara kan man inte undgå att räkna in Pamela Geller, SION:s grundare. Vad man än tycker råder det ingen tvekan om att hon gång på gång lyckas väcka uppmärksamhet med synnerligen kontroversiella utspel. Dessutom har hon klarat av att hålla sig flytande i medievärlden, hal som en ål. Och hon är ständigt opinionsskapare. Hur hanterar man och hur placerar man ett sådant fenomen? Om man ser vad hon har uppnått är det självklart att man måste ta det på allvar. Och att ha i minne att den provocerades svar på provokationen sällan blir särskilt lyckat. Att göra en konstinstallation av detta är minst lika besvärligt som när Duchamp utnämnde sin Fountain 1917.

 

På SvD diskuteras Marianne Lindeberg de Geers manifestering livligt.

I Sydsvenskan roar sig Mats Skogkär med några lättsamma funderingar.

 

Publicerat i debatt, om utställningar m m, Projekt, yttrandefrihet | 11 kommentarer

1521: Affekterna i Östersund

Som sagt, mitt uttalande om Islams problem med moderniseringen av sin idévärld borde inte vara något som helst sensationellt uttalande. Men som det går igen i diverse medier har man gjort det till att jag skall ha en alldeles egen agenda i ämnet. När jag säger att Islams värderingar är olämpliga i modernt samhälle menar jag naturligtvis inte alla värderingar. Men det finns några välbekanta huvudlinjer. En sak är föreningen av politik och religion där all politik måste finna stöd är erkända heliga skrifter. Skräckexempel på hur sådana samhällsbildningar ter sig är t ex Saudiarabien och Iran. Men problemet är, även om det inte behöver leda till sådana konsekvenser som i de nämnda länderna, generellt. Alla muslimer är inte med på detta men de är, som sagt, ännu en svag röst. En följd av den teokratiska uppfattningen är att profeten är okränkbar, tilldelas en suverän ställning och därför skall skyddas för blasfemi. Man kan konstatera att just detta har slagit genom i Sverige genom självcensur. Inget anständigt medium publicerar blasfemiska bilder av profeten. Jag tror emellertid inte att detta blir bestående. Även här föreställer jag mig att moderniteten så småningom kommer att slå genom.

 

Jag kan nämna ett par ytterligare exempel från den nyutkomna boken Islamologi Studiet av en religion (Otterbeck & Stenbeck, red.). I en av artiklarna skriver docent Jonas Svensson om Koranundervisning i Kenya för Secondary School. I ett modernt perspektiv är könsfrågorna besvärliga. När man talade om polygami fick läraren svårigheter och angav som argument mannens ”hypersexualitet”, den första hustruns sjukdom och överskott av änkor. En annan fråga handlade om arvsrätten, att syster ärver hälften mot bror. Svensson nämner att en av de kvinnliga eleverna opponerade sig. Läraren försvarade ingående ordningen och avslutade med ”Har jag övertygat dig nu om Koranens visdom när det gäller arv?” Svaret blev då: ”Nej, jag tycker fortfarande att det är orättvist, men jag får väl acceptera det ändå.” En annan diskussion uppstod kring Koranens uppfattning att en kvinna inte kan leda män. För att rättfärdiga denna ståndpunkt sade läraren: ”Kvinnor har en mycket viktig roll i samhället. De är de som föder och fostrar barnen, Bland dem som göds och fostras finns framtidens ledare. Det är därför hon har en viktig roll. … Ni ska inte tro att Koranen kan bli omodern. Alla verser finns där, och de fungerar väl. De behöver inte förändras för att passa med tiden.”

 

Dessa exempel är säkert inte något ovanligt. Men man kan notera att det existerar en viss opposition. Men självklart är de uppfattningar som läraren försöker övertyga sina studenter med mindre lyckade i ett modernt samhälle. Och i Sverige har vi t ex det resultat som för en tid sedan kom fram genom Uppdrag Gransknings besök hos rådgivande imamer i en rad moskéer. Även i mer officiella sammanhang framträder uppfattningar som starkt kan ifrågasättas i ett modernt samhälle, t ex Organisation of Islamic Cooperations verksamhet.

 

Att se kritiskt på dessa företeelser kan knappast kallas för någon personlig eller aggressiv uppfattning (som det antyds i SvD).

 

Nåväl, det blev ju så att en antydan om dessa problem var nog för att jag skulle avvisas från utställningen i Östersund. Det lämnar problemet för övriga medverkande att ta ställning till vem de skall solidarisera sig med: Landsantikvarie Henrik Zipsane som menar att jag inte får göra konst av SION och att det jag diskuterat ovan visar skulle vara ”svepande uttalanden” eller för en på alla sätt obekväm kollega.

 

För konstnärerna är det inte bara en konstideologisk situation utan även en fråga om ekonomi. Åtskilliga av deltagarna har dessutom investerat avsevärda summor i sina konstprojekt vilka de mister om de skulle bestämma sig för att avstå.

 

 

Publicerat i om utställningar m m, Projekt, yttrandefrihet | 34 kommentarer

1520: Yrkesförbudet

Konstprojektet rullar vidare. Idag deklarerade konstföreningen Jamtli i Östersund att jag inte får delta i deras utställning ”Udda & Jämt”. På Sveriges Radio anger man skälen:

 

”Anledningen till avbokningen är Vilks planerade deltagande i en antimuslimsk konferens i New York, arrangerad av den internationella alliansen SION (Stop Islamization Of Nations), samt Vilks uttalande i svensk media om islam och den islamiska världen – som han inte senare har tagit avstånd ifrån.”

 

Här är frågan vad jag skall ta avstånd från. Allt jag sade i intervjun i SR Kulturnytt var att Islam inte har moderniserats och att den del av Islam som förordar modernisering är en svag röst. Detta var ett citat från professor Mohammad Fazlhashemi som får sägas vara en av landets ledande experter i ämnet. Får se om Jamtli går vidare och kräver att även Fazlhashemi skall göra avbön.

 

Landsantikvarie Henrik Zipsane fyller på: ”Jag vill inte att Jamtli på något vis förknippas med antimuslimsk propaganda, vi har många muslimska länsbor och alla ska känna sig trygga och välkomna till Jamtli.” Och lägger till de sedvanliga flosklerna att ”Jamtli försvarar både yttrandefriheten och den konstnärliga friheten, men att det inte är samma sak som rättighet att få ställa ut sin konst på museet.”

 

Inbjudan till den här utställningen kom för mer än ett år sedan. De medverkande konstnärerna är följande:

Zandra Ahl

Karin Mamma Andersson

Claes Eklundh

Mikael Ericsson

Linn Fernström

Marianne Lindberg de Geer

Anne-Marie Nordin

Jockum Nordström

Anna Odell

Andreas Poppelier

Viktor Rosdahl

Per B Sundberg

David Svensson

Lars Vilks

Magnus Wallin

Ola Åstrand

 

Utställningen skall äga rum i november samt i december då det var tänkt att jag skulle visa video tillsammans med Anna Odell. Det jag hade tänkt mig var en bearbetning som jag har gjort av Debussys Pelléas och Mélisande.

 

Men nu grep alltså censuren in. Se även Östersundsposten.

 

Publicerat i om utställningar m m, Projekt, yttrandefrihet | 17 kommentarer