För ett par dagar sedan vände konstmarknaden uppåt igen efter en längre tid av brutal nedgång. Men det var inte det jag skulle skriva om.
Marianne Lindberg de Geer gav idag sitt rakryggade besked i Expressen.
Låt mig något flytta fram positionerna i det pågående konstprojektet. Landsantikvarie Zipsane fick ett utbrott vid det osannolika mötet mellan Jamtli och SION i det norrskensrika Östersund. Utställningen Udda & Jämt är ett tämligen ambitiöst projekt som vill visa något av den svenska samtidsscenen. Det mera udda inslaget är att närsluta två kvalitetssäkrade provokatörer för sig. Ett sådant konstpaket är naturligtvis provokationen i institutionell förpackning. Anna Odells berömda Okänd, kvinna 2009-349701, är numera en säker produkt som inte ställer till någon förtret. Men vill man ha med provokationen är väl det bästa om man får en autentisk sådan. Och så blev det. Vilks deltar med en helt äkta provokation, en performance som har blivit synnerligen märkbar. Landsantikvarie Zipsane behöver inte spela provocerad (som när man säger om några lagom intressanta verk att ”här är konstnären provocerande”) utan han har fått erfara en äkta konstupplevelsen genom att bli provocerad – och att ge eftertryckligt uttryck åt detta. Därmed fick man strängt taget vad man eftersträvade och dessutom till en mycket låg produktionskostnad. Utvecklingen av föreställningen blev Du-får-inte-vara-med-attityden som inte är ovanlig i konsthistorien. Stör konstnären utställningskonceptet kan det gå så. Duchamp fick känna av detta 1912. Då handlade det om en opassande målning. Idag handlar de estetiska stilfrågorna om politiskt innehåll.
Till provokatörernas skara kan man inte undgå att räkna in Pamela Geller, SION:s grundare. Vad man än tycker råder det ingen tvekan om att hon gång på gång lyckas väcka uppmärksamhet med synnerligen kontroversiella utspel. Dessutom har hon klarat av att hålla sig flytande i medievärlden, hal som en ål. Och hon är ständigt opinionsskapare. Hur hanterar man och hur placerar man ett sådant fenomen? Om man ser vad hon har uppnått är det självklart att man måste ta det på allvar. Och att ha i minne att den provocerades svar på provokationen sällan blir särskilt lyckat. Att göra en konstinstallation av detta är minst lika besvärligt som när Duchamp utnämnde sin Fountain 1917.
På SvD diskuteras Marianne Lindeberg de Geers manifestering livligt.
I Sydsvenskan roar sig Mats Skogkär med några lättsamma funderingar.