Vilks.net

Som sagt ännu ett moment i konstprojektet. Uppdrag granskning skötte den journalistiska sidan av saken. Låt vara att en del av tyngdpunkten låg i att, liksom övriga medier, bestämma var konstnären stod. Konstnären stod i den gåtfulla konsten och hävdade att han inte tar ställning utan överlåter detta åt betraktarna. Min presentation av Konferensen kan, tråkigt nog, för närvarande inte genomföras eftersom konstvärlden har stängt sina dörrar. För tanken är att delar av det pågående konstverket skall redigeras till utställningsform.

Mårten Arndtzén recenserade programmet redan innan sändningen och skriver bland annat:

”Det svåra med just det här konstverket är visserligen att det, enligt konstnärens egna definitioner, i allt väsentligt utgörs av omvärldens reaktioner på det – inklusive den ni lyssnar på just nu. Vilket gör också verket i sig undanglidande i, till synes, oändlighet.”

Så är det med konsten, fungerar den som det är tänkt, är det inte möjligt att slå fast vad ett verk egentligen betyder och hur det skall tolkas. På någon punkt skall materialet lämnas till betraktaren för dennes medskapande. Verkets ständiga förgrening och att det har väckts till liv så många gånger har gjort att jag har valt Monteverdis ”Pur ti miro” (Ur Poppeas kröning) som dess signaturmelodi. Stycket har inget riktigt slut utan kan fortsätta i evighet.

När jag hade sett kvällens upplaga av Uppdrag granskning tycker jag att Josefsson klarade det bra. Han nyanserar bilden, lägger då och då lite press på mig. Lika lite som någon annan kan man hämta något särskilt från min inriktning. Den har jag klargjort många gånger och något annat finns inte att hämta. Däremot kan man spekulera och vända och vrida på formuleringar. Josefsson menar att jag har mer än jag säger. Han skriver i chatten efter programmet: ”Men också är han mer involverad i islamfrågan än han vill göra gällande. ’Tar inte någon ställning’ Det stämmer ju inte.” På sätt och vis är det riktigt, jag har blivit indragen i hela diskussionen och de ställningstaganden jag har gjort handlar om vad jag anser vara ”rimlig kritik”. En stor affär har det blivit angående mitt uttalande om problemet med Islams modernisering. Jag anser att det fortfarande är ett stort problem även om det finns många muslimer som är för en modernisering. Å andra sidan är det svårt att finna någon som hävdar att Islam huvudsakligen är en moderniserad religion. Jag har också sagt att resurserna är otillräckliga för att hantera de problem som finns med invandringen. Det borde inte vara någon större överraskning. I varje fall är jag nöjd med Josefsson program och dess form Roadmovie. Och bildmaterialet var utomordentligt, signerat Henrik Hjort.

Kanske är det dags den här veckan för ett avgörande i den nationella angelägenheten huruvida Vilks tillhör den goda eller den onda skaran. Man kan inte bortse från möjligheten av ett kryss på kupongen: En oetisk slirare besatt av att få medial uppmärksamhet. Underlaget för bedömningen utgörs av Uppdrag Gransknings sändning på onsdag.

SION:s konferens påminner en del om händelserna kring teckningen. Någon storm var inte förväntad men det blev betydligt mer av den varan än vad man kunde föreställa sig. Jag fick en inbjudan i februari, funderade några dagar och kom fram till att det verkade relevant för projektet. För två år sedan var jag på en liten turné i USA och Kanada tillsammans med Lars Hedegaard men jag fick vid det tillfället inte någon djupare inblick i de islamkritiska kretsarna. Det mesta blev inställt av säkerhetsskäl. Inte heller väckte den något medialt intresse i Sverige. Nå, jag trodde inte heller att SION:s konferens skulle väcka någon större uppmärksamhet. Förmodligen var det Pamela Gellers besök i Sverige som förmedlade nyheten att jag skulle delta vilket ledde till en famös intervju där man som bekant fick för sig att jag hade gjort besynnerliga uttalanden. I sin tur insöps denna bryggd av Henrik Zipsane i Östersund. Så inleddes mediedramat Avskedssymfonin (sats 4 presto-adagio). För den som händelsevis inte är bekant med detta verk av Haydn må sägas att poängen kommer på slutet.

Under tiden hade jag långt framskridna planer på att inte åka. Det berodde inte på opinionstrycket, jag backar inte för sådana småsaker. Istället tyckte jag att organisationen inte var den bästa. Jag hade inte hört ett ljud från Geller & Co och det återstod bara några veckor till den 11 september. I den situationen dök Uppdrag Granskning upp och meddelade att de gärna ville följa med på denna laddade resa. Då blev saken intressantare eftersom jag på det sättet kunde försäkra mig om en journalistiskt seriös granskning av konferensen. Samtidigt kom också ett förljudande från New York. Jag var fortfarande inte medveten om att medieintresset var stort men under de följande dagarna blev jag klar över detta. Jag kom att inse att det var av största nationella intresse att bli vägd och möjligen befunnen för lätt.

En ny viktvecka sålunda. Jag skall säga att jag inte har någon som helst aning om hur Janne Josefsson kommer att hantera saken. Men det är säkert ett ärligt reportage och sannolikt ett bättre underlag för det angelägna domslutet än de tidigare. I och för sig är den negativa responsen intressant. Det är som sagt inte lätt att skapa ett såpass kontroversiellt konstverk som Konferensen. Faktiskt är det så svårt att det inte låter sig göras utan en rad lika skickliga som omedvetna medarbetare.

I morgon kan man ta del av historien om Jihad Jane på P1.