1546: Den svåra yttrandefriheten

Postat den 2012 27 september av Lars Vilks

Yttrandefriheten är åter i centrum. Eller skall vi säga lite mer än normalt. Yttrandefrihet är i sig kontroversiellt eftersom det numera brukar dra med sig påståenden om möjliga dolda avsikter. I det synnerligen uppmärksammade fallet med Tintin på Kulturhuset såg vi ett exempel på hur den kan tillämpas retroaktivt – och leda till borttagande av ”olämpliga” objekt. I den vilja, som finns på en del håll, att skapa rättfärdighetens värld i den sanna lärans namn, hamnade den konstnärlige ledaren Behrang Miri lite snett i opinionen. Konsekvenserna av att plocka bort det som anses vara misshagligt blir, vilket åtskilliga debattörer påpekade, oöverskådliga.

 

Idag kom den spanska tidningen El Jueves med något som kan kallas Muhammedkarikatyrer. En defensiv version eftersom en rad figurer framträder med en text ”Men är det någon som vet hur Muhammed ser ut? I detta drama kan antydningar vara mer än tillräckligt. Å andra sidan förefaller det som om marknaden för närvarande är något mättad.

En annan historia som mer direkt handlar om yttrandefrihet är Pamela Gellers politiska affisch i New Yorks tunnelbana. Affischen har prövats av domstol och befunnits acceptabel utifrån rätten till yttrandefrihet.

 

Texten är ett citat av Gellers favoritfilosof Ayn Rand. Affischkampanjen har genomgående dömts ut som muslimfientlig vilket dock inte framgår av texten. Det är en tolkning som naturligtvis bygger på Gellers långtgående anti-islamengagemang. En balanserad bedömare får istället diskutera om den överhuvudtaget är lämplig och om den visar brist på respekt. Geller har hur som helst ännu en gång lyckats med en provokation som placerar henne i ett medialt centrum. En intressant historia ur yttrandefrihetssynpunkt är händelsen igår när journalisten och aktivisten Mona Eltahawy sprayade över en av affischerna. Hon hävdade att det var hennes sätt att använda sig av sin yttrandefrihet. Det borde vara klart att Eltahawy har fel. Att bemöta ett yttrande genom att ta bort det är att förhindra yttrandefriheten. Däremot kunde hon ha införskaffat ett eget exemplar av affischen som hon sedan kunde spraya. Då hade hon skapat ett nytt yttrande riktat emot den tidigare publiceringen. En ytterligare sak är att hon inte har dispositionsrätt över objektet utan gör sig skyldig till skadegörelse. Hon blev också gripen av polis.

 

Publicerat i debatt, yttrandefrihet | 76 kommentarer

1545: En okänd andekrafts fördolda ham

Postat den 2012 24 september av Lars Vilks

Konsten som en del av den socio-politiska handlingen är en komplicerad affär. Svårigheten för den internationella samtidskonsten (som alltså har varit starkt politiskt engagerad under mer än ett decennium) är att nå utanför galleriväggarna. Och att uppnå det hägrande målet ”att åstadkomma en skillnad”. Så här långt kan man inte se att konsten har åstadkommit något som helst, trots alla goda ambitioner. I början av oktober kommer ännu en debatt om saken utifrån en utställning på Apexart i New York:

 

“the panel discussion How Can Art Affect Political Change? addresses the complex relationship between creative practice and political activism. The wave of Arab Spring revolutions and the growth of the global Occupy movements have ignited a reassessment of the intersection of art, economics, and politics.”

Claire Fontaine 2006

 

Delprojektet Konferensen bör ses mot den bakgrunden. Onekligen har detta projekt spelat en viss roll i den svenska debatten. Och utan vidare kan man säga att den har nått långt utanför konstvärlden. Lite för långt skulle man möjligen kunna tillägga eftersom Konferensen huvudsakligen blivit föremål för politiska betraktelser. Dess konststatus har dock knappast betvivlats. Inga betydande frågor om ”Kan detta verkligen vara konst?” Medvetenheten om att de som agerar inom dess ram blir en del av verket sträcker sig oväntat långt ända in i kommentatorspalterna. Den närmast hysteriska besattheten av att placera konstnären i något lämpligt hörn skall nog inte ses som en nackdel. Konst kan, emellanåt, väcka, som det brukar sägas, ”starka känslor”. Någon mera balanserad betraktare skulle kunna mena att det kanske finns intressantare saker att diskutera än konstnärens svåråtkomliga hemvist när SION:s konferens blir föremål för en konstnärlig undersökning. En sådan undersökning är inte journalistisk utan sker på andra betingelser. Det är väsentligt eftersom konsten har sin identitet. En journalist som önskar granska konferensen skulle knappast kunna framträda som en av talarna. I konsten möter detta inget principiellt hinder. Att det väcker flammande åsikter till liv, ja, sådant har vi sett en hel del av i konstens historia.

 

Idag beslöt Norrtälje att avboka mitt framträdande på konsthallen. På kommunens hemsida motiveras beslutet. Man bör dock även läsa Norrtelje Tidnings artikel som ger lite bredare bakgrund. Jag skall inte säga att jag direkt har några större problem med beslutet. Det passar väl in i projektet. Det är numera sällsynt att konstverk blir så känsliga att de leder till sådana konsekvenser. Medicinen är den gamla vanliga: Först får man lugna ner sig. Just nu är det upprört och lite varstans gläfser Pavlovs hundar i buskarna.

 

På tal om lite varstans kan man roa sig med att konstvärlden även håller sig med en liten domstol som tycks vara dess svar på den spanska inkvisitionen. Dock bränner man inte bokstavligen den skyldige på bål utan enbart genom förhoppningen att moraliskt brännmärka den som tycks dväljas på fel plats. Även dem som inte slaviskt upprepar inkvisitionens förestavade eder och ledande frågor får en släng av den heta sleven. Kulturkoll bjuder med andra ord på stor underhållning. Den är ingen stark spelare i konstvärlden. Man skriver ytterst sällan om konst där och vad jag förstår har man ingen sakkunnig av betydelse på plats. Men desto mer åsikter om vad som är den absoluta sanningen.

 

Utan tvivel är Konferensen ett synnerligen vitalt inslag i såväl det svenska konstlivet som i den svenska politiska debatten. I sitt utfallande skede komponerar den sig magiskt men det återstår att finna den rätta formen för uppföljningen, dess konstförpackning.

 

Publicerat i debatt, Föreläsningar, Projekt, yttrandefrihet | 25 kommentarer

1544: Kulturvänstern samt presentationsform

Postat den 2012 23 september av Lars Vilks

Den påbackning som Charlie Hebdo bestod med tycks inte ha haft någon större betydelse i det stora blasfemisyndromet. På det hela taget blev reaktionerna begränsade jämfört med de stora vågorna 2006. Antagligen är det så att ifrågasättandet av profetens absoluta position bara kan genomföras med provokationer. Allt annat, respekt, dialog eller vad det kan vara, är ett teoretiskt stadium. Upprepade provokationer brukar inte kunna upprätthålla samma glöd och intresse. Hade de kommit ännu tätare hade det förmodligen blivit ännu mindre engagemang. Men det var ändå en del bråk och åtskilliga människor miste livet i Pakistan som i praktiken är en helt islamistisk stat. Den pakistanske järnvägsministerns dusör för den som tar livet av filmskaparen väckte dock inte någon entusiasm.

 

Vänsterns insats i detta ärende hänger samman med att dess huvudsakliga uppgift har blivit att agera kulturvänster. Inget nytt men det kan vara värt att påminna om förflyttningen från ekonomiska frågor till kultur, alltså identitet och erkännande. Vänstern känner sig tvingad att ingripa till den religiösa fanatismens försvar. Ett sätt att avvärja problemet har varit att hänvisa till att de protesterande utgörs av extrema grupper som är helt marginella. Problemet är ändå större än så men det hindrar inte att en och annan på vänstersidan ser våldsprotester som medvetet politiska. Så t ex Torsten Kälvemark (Aftonbladet).

 

Kälvemark gick för en tid sedan hårt ut i Jämtlisaken. Han tycks helt sakna sans för att det skulle vara möjligt att tänka sig att det finns ett konstprojekt involverat. Det kan vara svårt för den som alltför starkt rycks med i den politiska ruljansen och därför omedelbart ser det som en enkel och självklar uppgift för ett kulturvänsterperspektiv. Jag har ett visst intresse att inte bara låta konstverket befinna sig i sin naturliga rörelse och har funderat en hel del på hur Konferensen skall kunna presenteras. Ett sätt är att återanvända en del material från konstvärlden. Den här, som jag med lätt hand korrigerat något, är inte så oäven:

 

”The conspicuous position of Lars Vilks’ exhibition in public space was an important element in the artist’s wish to appear in a wider public context with an incitement to further discussion at several levels. As a new stage in the dialogic development of the project we present an exhibition that looks like a conference and some of the reactions that arose in its wake. The exhibition is an attempt to break down the traditional dynamics of the exhibition format, where the conference as postulate is answered by public discussion, criticism from the expert milieux and coverage in the media, but where it is rare to return to the exhibition and look at it again in the light of these reactions. To what extent can such a project contribute to public debate beyond the traditional art-critical discourse? What is the potential of art to engage in criticism with the artwork as language, and to make an impact in the larger public forum?”

 

Texten är hämtad från en nyligen genomförd publikation (klicka på Marianne Heier) i Bergens kunsthall.

 

En annan är de tre presentationer som Adrian Searle (The Guardian) gör från den nu pågående biennalen i Liverpool. Lägg märke till den vidare referensen genom Guest + Host = Ghost som härstammar från en Duchamputställning 1953.

 

 

Publicerat i Biennaler, debatt, Projekt | 31 kommentarer