Ännu en liten tid skall vi kontemplera yttrandefriheten. Onekligen är den på tapeten och, som jag tidigare har nämnt blir det debatt på Publicistklubben på måndag. Även konstvärlden intresserar sig för yttrandefriheten dock med en återkommande vinkling:
”The Freedom of Speech: Perspectives in Contemporary Art in Europe conference will debate the burning issues of freedom of speech and freedom of expression in Europe. The conference will take place at Gallery Augusta on the island of Suomenlinna, Helsinki, on October 15–16, 2012.
Authoritarian and right-wing populist tendencies are restricting fundamental human rights in Europe, and this is affecting the freedoms of artists and intellectuals. How is this situation reflected in forms of representation in art? What positions and strategies can individuals and institutions adopt, and what are their consequences? What is the relationship between contemporary art and activism?”
I dessa sammanhang är den återkommande förklaringen till de danska karikatyrerna alltid densamma: ”…Muhammad cartoons crisis (2005), which was sparked by Danish xenophobia materialized as a defence of unconditional freedom of speech”
För övrigt är jag nöjd med vidareutvecklingen av den eviga RH-slingan efter gårdagens Road Movie. Det vänds och vrids på formuleringar som, när det så önskas (och det önskas ofta) uppfyller det som betraktaren hett eftertraktar: den dolda rasistiska agendan. Man kan göra mycket av det här t ex i en FB-debatt:
”…i enlighet med Nationalencyklopedins definition av rasism: ”i strikt (europeisk) bemärkelse en ideologi som grundas på kombinationen av följande fem förutsättningar:
1) uppfattningen att det är rimligt att indela människosläktet i ett antal distinkta raser utifrån fenotypiska skillnader (yttre kännemärken);
2) antagandet att det finns ett samband mellan å ena sidan sådana fenotypiska skillnader och å andra sidan nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär;
3) antagandet att dessa nedärvda drag är gemensamma för alla medlemmar av respektive raser;
4) övertygelsen att raserna låter sig klassificeras i en hierarki, beroende på kvaliteten av de nedärvda dragen…”
så uppfyller Lars Vilks de flesta av dessa antaganden.”
(Skribenten fick av någon anledning inte med den femte förutsättningen vilken den nu är)
Lars Linder på DN fantiserar om trollkarlens lärling som blir uppslukad av de mörka krafterna och tänker sympatiskt på Lars Norén. I brist på annat, då konstnär Vilks ännu inte har blivit slukad, drar han till med schablonen ”nyttig idiot”. Det förefaller som konstkritikern Jerry Saltz försäkran för några dagar sedan stämmer väl: Konst handlar inte om att förstå utan att uppleva. Lars (plötsligt blev det mycket ”Lars” – ett etruskiskt namn) Lindström (Expressen) låter sig belåtet andas ut i den vikande Vilks som inte försvarar sin yttrandefrihet utan lägger ut texten om SION:s förträfflighet. Svårt det där med yttrandefriheten, här valde jag själv min egen yttrandefrihet och jag kan inte se annat än att det var ett för konsten, för medierna och för folket riktigt val. Konferensen blev ett fantasieggande verk inom ramen för RH. Än är det emellertid för tidigt att summera det och långt är det till dess redigerade konstnärliga gestaltning. Martin Aagård klagar i Aftonbladet över att inga vanliga muslimer visar sig i verket. Det gör de dock, de dyker upp ibland men lika lite som vanliga människor i allmänhet, äger de inte möjligheten att t ex skriva artiklar på kultursidorna i våra dagstidningar. För det är så att jag inte aktivt söker upp det ena eller det andra utan följer det som sker. Alla är välkomna att delta men man får själv ta initiativet. Han tycker också: ”En sak är i alla fall uppenbar – Vilks behöver hjälp att dokumentera sin historia. Hur många gånger han än påstår att han ska redovisa sina erfarenheter så händer det uppenbarligen inte förrän SVT rycker ut.” Ja, tacka för det, vem vågar visa någon dokumentation? När jag emellanåt skall ställa ut något krävs jag först på en ovillkorlig försäkran att alla rondellhundar är avskannade. Boken om rondellhunden är på gång men den kompliceras av de ständigt pådrivande eruptionerna i verket.
Nils Forsberg har kommit något på spåret (han rör faktiskt vid kärnan om den dolda agendan): ”Det var inte direkt partidagarna i Nürnberg” och gör den professionella konstkritikerreflektionen ”Packat och klart”. En affärsidé (med tanke på den mediala uppmärksamheten och omsorgen kring denna konferens) för svenskar (ja, det är en svensk affär, ingen annanstans har den mött något större intresse) som vill kittlas av det förbjudna och motbjudande. ”Vi skulle aldrig göra så”.
Finns SION? Om det inte finns, vilket är det troliga, så får det, med tanke på den svenska konsumtionsviljan för sådana produkter, uppfinnas.
Live Show i New York
