Den stränga bevakning av samtidskonsten som eljest brukar fylla dessa spalter, har under en längre tid blivit något tillbakasatt beroende på en del andra, dock till samtidskonsten knutna, händelser. Å andra sidan har jag ej uraktlåtit att bedriva spaning men inte funnit särskilt mycket av större intresse. Måhända befinner sig konsten fortsatt i skedet mellan den politiska aktivismen hängivenhet och dess pockande kontrast det poetiska/formella. Man skulle kunna tro att det bara är att slå ihop dessa entiteter men de är utomordentligt svåra att balansera mot varandra. Sophie Goltz sammanfattar den pågående São Paulobiennalen:
”The exhibition misses out on the transfer: what was at many points a socially engaged survey does not equate ‘poeticity’ (artistic activity) with ‘politicity’ (social action), but rather releases the very potential of contradictions and antagonisms. In so doing, it confronts us with collective desire and action as opposing poetic modes of changing reality.”
Den där svängen kommer ständigt igen i dessa dagar och naturligtvis är det ingen ny uppfinning. Som det låter i SvD och Katarina Wadstein Macleods avslutningskläm angående Maria Fribergs utställning på Fotografiska:
”I ett av fotografierna sträcker ett barn upp sina händer, liksom svävande i den röda och vita färgmassan, och det är svårt att värja sig för det stämningsfulla. Men det är också svårt att värja sig mot känslan av att ytans effekter är på bekostnad av innehållet.”
I konsten blir innehållet – och det är helt avgörande – ett formproblem. Eller ett relationsproblem där formlösningen inte bör vara alltför följesam. Detta är välkänt men har blivit besvärligt sedan curatorerna började deklarera konstens socio-politiska dimension och därmed band varje utställning till ett alltmer förutsägbart program. Och alltmer anpassat till en publik som kräver kränkningsfri konst.
Under tiden får jag fortsatta att trampa vidare i konstprojektspåret. Till detta hör frågor om yttrandefriheten. Björn Wiman (DN) hävdar provokationens berättigande och det gör också Johanne Hildebrandt (SvD). I den artikeln får jag kampera med Pastor Jones och den beryktade Muhammedfilmen men antagligen skall jag vara tacksam för det. Den här artikeln i norska Aftenposten kan också vara av intresse. I övrigt gäller som vanligt att vi skall ta krafttag mot den svenska rasismen. Om detta skriver Johanna Langhorst (Aftonbladet) och vi får hoppas att artikeln får svenska folket att verkligen inse sin strukturella rasism. I denna, den yttersta av tider, gören bättring. Bäst vore nog att inrätta en tribunal där svenskarna kan dömas efter den grad av strukturell rasism de besitter.
I övrigt kan vi debattera vidare. För min del på Publicistklubben måndagen den 8 oktober, Kulturhuset. Efteråt övergår yttrandefriheten i den mera lättsamma formen vildgryta med kokt potatis och broccolipaj.
Mitt andra omfattande projekt Nimis, Arx, Ladonien har långt ifrån nått vägs ände. Idag har jag, såsom jag ofta plägar, slagit spikar i resandet av den nya tronen i det att Ladoniens drottning därstädes skall kunna överblicka riket. Intresset för Ladonien är fortfarande stort. Under september månad har ca 150 nya medborgare registrerats. De anländer från världens alla hörn och jag har inte en aning om hur de har fått vittring på landet med den steniga kusten. Jag fann den här vackra filmen från tidigt i somras.
O.T. Hur gick det förresten för Miranda, blev hon inlåst eller gifte hon sig med Vilks?
Det var en mycket vacker film.
Den sätter fokus på det mänskliga strävandet, som tycks vara lite bortvillat/förvillat just nu.
Helt nyss så var vi helt beroende för överlevnad, av vad vi själva producerade under året. Och den envetenheten som kräves för att göra detta – de ränderna sitter nog hårt i, hos en del. Låt oss hoppas att det fortsätter att göra det, annars är nog ”vi alla” lite illa ute snart… (blink, blink etc)