Vilks.net

Täppas Fogelberg återkommer på SVT-debatt i akt och mening att få ordning på den slagsida han fått på sin skuta. Men det blir bara värre. Han förklarar att det där med att mitt hus skulle stormas bara var ett ironiskt skämt. Han borde ha förstått att eftersom huset redan hade stormats, och utan några som helst ironiska avsikter, blir en sådan lustighet inte särskilt humoristisk. Med en enkel parallell uppå hans bemärkning kan man tänka sig ett ytterligare ironiskt skämt från Fogelberg. Skulle det inte vara rätt kul att låta någon slå in Kurt Westergaards ytterdörr med en yxa? Och sedan kunde man lägga ut det på YouTube? He-he, ett konstprojekt…

Mitt konstprojekt är inte så märkvärdigt, det handlar om att följa upp alla konsekvenser teckningen från 2007 har fört med sig. Dessutom är det fortfarande den teckningen som beskrivs som en ständigt upprepad kränkning av muslimer. Det som har föranlett reaktioner från muslimers sida är när jag har varit inbjuden att berätta om mitt projekt. Så t ex på Uppsala universitet 2010. Att belasta mig för att jag blir inbjuden kan jag inte se som ”ett ’smart’ sätt att jävlas med muslimer.”

Fogelberg ger sig inte utan tror att han har hittat något som han utan vidare gör en radikal och helt egen tolkning av:

”Visste du att Lars Vilks, under en föreläsning som han höll i Uppsala för några år sedan, hänvisade till historikern David Irving som en konstnärlig provokatör?

Ja, alltså, David Irving är ingen konstnär utan en stolle som gjort sig känd genom att förneka förintelsen. /…/ Men så här då: Att Lars Vilks beundrar en sådan som Irving gör hans ’konstprojekt’ en aning begripligare, rent logiskt. Men det är väl ingen konst att reta fundamentalister.”

Förmodligen har Fogelberg fantiserat ihop detta från ett referat om den kaotiska Uppsalaföreläsningen i DN:

”Vilks föredrag gick under rubriken ’Rondellhunden som konstprojekt’ och handlade om konst och yttrandefrihet och var tänkt att diskutera var gränserna för yttrandefriheten går.

Vilks inledde med att visa exempel på konstnärer som utmanat yttrandefriheten och visade bilder av en del provocerande konst som utmanade kristendomen, varav flera anmälts men där ingen konstnär dömts. Han nämnde bland annat förintelseförnekaren David Irving och en rad konstnärer som framställt konst där Jesus, jungfru Maria och påven varit en del av bilden.”

Jag har naturligtvis inte påstått att Irving skulle vara en konstnärlig provokatör. Han har aldrig varit knuten till konstvärlden och långt mindre fått något erkännande från den. Däremot nämnde jag Irving som ett exempel på yttrandefrihetens gränsdragning och vilka motiv man kan ha för att tillåta honom att yttra sig. Saken var aktuell då han hade blivit inbjuden till en norsk litteraturfestival 2009. Motivet var följande: “Leader of the board for the festival, Jesper Holte, defended the invitation by stating that ‘Our agenda is to invite a lier and a falsifier of history to a festival about truth. And confront him with this’”.

Detta ledde till en intensiv debatt och inbjudningen drogs tillbaka. Detta beklagades bland annat av Åsa Linderborg i en artikel i Aftonbladet.

Fogelberg, som alltså fortsätter att smida lögner, får det dessutom till att jag skulle vara en beundrare av Irving. Nästa gång kommer han väl att påstå att Åsa Linderborg också tillhör dennes fanclub.

Debatten i Publicistklubbens regi på Kulturhuset blev rätt stillsam men inte oäven och ej heller så avlägsen Donizettis Sextett. Marianne Lindberg de Geer blev kvällens profil med några avväpnande och slagkraftiga inlägg. Åsa Linderborg, denna gestalt som ungefär en gång i veckan lyckas provocera en stor del av sin läsekrets, var ovanligt beskedlig. Hon gick visserligen ut med ett krav på att jag skulle ”ta ställning mot SION och de politiska krafter som allierar sig med Vilks verk”. Kritiker har ofta många råd till konstnärerna och en god regel är att man alltid skall betrakta dem med största misstänksamhet.

När jag sade att jag inte fick någon möjlighet att göra en utställning av t ex Konferensen menade Stina Dabrowski att jag kunde göra en sådan utställning hemma. Jaja, det är inte lätt för konstnärer att säga något om konst. En sådan har sina förutsättningar eftersom den är en affär för konstvärlden och att detta kräver, åtminstone i mitt fall, att en utställning får en rimlig kontext, alltså en utställningsmiljö som gör saken till något mer än en kuriositet. Mitt uttalande föll inte heller i god jord hos Anna Hellgren: ”Lars Vilks gnällde över att ingen vill visa hans konst.” Jag menar inte att saken är så viktig för mig utan snarare för dem som orerar om hur mitt ställningstagande ser ut. Petter Larsson (Aftonbladet) kastar sig djärvt in en ny tolkningsmelodi. Enligt honom är Vilks en listig figur som inväntar den tid då den muslimska världen är angripen på bred front:

”Men ingen nämnde att Vilks skrider till verket just i en tid då USA invaderar muslimska länder, när vi ser Abu Ghraib och Guantánamo, när högerradikala partier vinner val på muslimhets, och när Merkel, Cameron och Sarkozy dömer ut mångkulturalismen som misslyckad. Då, minsann, driver den modige provokatören med de angripnas profet – väl medveten, han är ju ingen dumskalle, om att han har en växande opinion bakom sig.

Fingret i luften.”

Det är svårt att reda ut hur han får ihop hela det här segmentet. ”I en tid” blir något som sträcker sig över ett helt decennium och både långt före och efter RH:s framträdande. Men han vill så gärna hitta en avgörande förklaring. Andra fantasier är minst lika fascinerande. Bloggaren Johan Westerholm får för sig: ”Som när Lars Vilks gömmer sig bakom sin konstnärliga frihet för att förolämpa och sätta stigmatiserande bilder av den muslimska diasporan som bosatt sig i Sverige.”

Svårt det där med konsten. Den nonchaleras och förhånas; t ex ”gömmer sig bakom konsten”. Det må dock insisteras. Medan politiken talar genom retoriken och bestämt anvisar ”Handla så som vi säger!” överlåter konsten åt betraktaren att själv fundera på hur konstverket skall hanteras. Konsten kan sammanfattas i ett litet schema som visar hur det skiljer sig från politiken:

Fiktionaliseringen. Den förvandlar objektet till en fiktion, se på det som teater. Politiken kan också kallas för teater men den hävdar alltid att den är den lika sanna som nödvändiga verkligheten.

Presentation och form. Detta är huvudsaker i konsten medan det förhoppningsvis är vinnande inpackningar i politiken.

Detaljer och uppmärksamhet. I konsten siktas ofta på det som kan verka ovidkommande. Liksom hunden som ser på pekfingret medan den godtrogne följer pekfingrets riktning.

Obegriplighetsfaktorn. Konsten har inget behov av entydighet medan politiken söker en sådan.

Hela debatten kan följas på Publicistklubbens hemsida.

Debattörer