Lite händer det i och kring konsten även om det mest handlar om massmediala fenomen. Den svenska teaterregissören Sofia Jupiter har gått in i det norska raseriet och förkastat den norske barnboksförfattaren Thorbjørn Egner (1912 – 1990). Det handlar om en uppsättning av Folk och rövare i Kamomilla stad. Den är, säger hon direkt skadlig för den yngre generationen. Egner som är mannen bak Klas Klättermus och Karius och Baktus har länge varit omstridd i Norge främst beroende på hans skildringar i ”negerland” och inte minst hottentotvisan. Man kan kväda följande: Visa mig din partibok och jag skall säga vad du vill rensa ut. I blygsam mån har jag bidragit till fallet Egner genom en målning som för en tid sedan beställdes av en norrman:
Efter Klatti-klatt i negerland med RH. Olja på duk
Rör vi oss några steg ytterligare in mot konstens kärnområde kommer man ofelbart in på kvällens begivenhet, konstkuppen i TV med Lena Philipsson. Kultureliten har redan avfärdat hela tillställningen och jag kan inte säga annat än med rätta. Man kan utan vidare tala om en degenererad lokalupplaga av modernismens sista ryckningar. Jag vill minnas att det var 1964 som Life Magazine direkt kunde presentera den nyaste konstriktningen Op-konsten. När konsten är mogen att träda in i den populistiska fasen är kulturfernissan ytterst tunn. Den enda utväg ur detta träsk är om någon av konstnärerna eventuellt lyckas utnyttja situationen till att göra något intressant trots de inkrökta förutsättningarna. Det man vill ha i TV är lite försiktig provokation och förklaringar så att människor förstår vad konstnären menar.
Detta för mig in på den senast och ännu pågående konstskandalen som Carl Michael von Hausswolf har producerat genom den så beryktade askan från koncentrationslägret i Polen. De polska myndigheterna, heroiskt, har inlett en undersökning om ett eventuellt brott har begåtts för över tjugo år sedan. En prestation helt i linje med vad man skulle kunna förvänta sig av Ubu Roi, den apokryfiske polske kungen. I pressen saltas notisen med att konstnären kan få flera års fängelse. Återigen kan man se hur en tragedi förvandlas till en fars. Eskil Fagerström i Sydsvenskan skrev för några veckor sedan om saken. Han blir så korrekt att det närmast krackelerar när han pressar fram sin sens moral:
”I likhet med Vilks verk krattar askbilderna också, sorgligt nog, manegen för dem som vill avfärda konstnärer som stollar och samtidskonsten som en arena för omdömeslöst effektsökeri.”
Här är han ute på en vinglig färd eftersom han framhållit Anna Odell som ett föredöme; för där var det klara ställningstaganden. Fagerström är inte någon konstkritiker men det har blivit så att journalisterna känner sig kallade att göra jobbet. Det påminner om Frans G. Bengtssons text om sportjournalisten i USA som fick hoppa in som teaterkritiker för att recensera Othello (i De långhåriga merovingerna, 1933). Anna Odell har i vid utsträckning uppfattats med de egenskaper som Fagerström nämner. Och troligen anser han att konstens överskridande skall ske under folkets och skribenternas benägna jubel. Fagerström avslutar beklagligt suckande:
”Jag såg Majdanek-serien förra fredagen, innan utställningen stängdes i förtid. Det var en märklig och obehaglig upplevelse. Tanken på att det faktiskt finns fragment av mördade och brända människor i det gråa, korniga pigmentet var lika oerhörd som stötande.”
Ja, det förefaller som om Hausswolf har lyckats. Här hade vi en rejäl konstupplevelse som betraktaren sög åt sig som en svamp.
