1606: Konsensus och nyhetsvärde

Postat den 2013 4 januari av Lars Vilks

Erik Helmerson skriver i DN en intressant artikel om kulturdebattörerna och om oron för att hamna utanför konsensus. Vänsterperspektivet är det naturliga tillståndet, alla andra hamnar i försvarspositioner. Det här handlar om en konsensus som inte är olik den som råder i samtidskonsten. Alternativa positioner finns i båda världarna men de är inte gynnsamma eftersom man då hamnar utanför det som gäller.

Helmerson menar också att kulturdebatter som följer på en konstskandal inte har någon större påverkan på publiken. Publiken fortsätter att odla sina traditionella intressen. För en tid sedan skrev Dan Jönsson (DN) om konstskandalernas nödvändighet. Han hävdar att bildkonsten har kommit att bli ett medium och som ett sådant förväntas nyhetsvärde. Konsten är inte särskilt bra på att skapa sådant för en större publik och med de krav som ställs idag. Förr var det tillräckligt att konsten då och då kunde visa någon radikal estetisk förändring, men det duger naturligtvis inte längre. Enkelt, ytligt och kärnfullt, så blir det när konsten hamnar i det massmedialas intressesfär. Men genom att konsten bygger på precis motsatsen är det svårt att se att det skall kunna fungera. Som jag flera gånger har påpekat måste en skandal återvända till konstvärlden för att bedömas där. Utan konstvärldens välsignelse hamnar den utanför det så centrala historiska arkivet. De flesta konstskandaler skapas av mindre kända konstnärer som inte tillhör elittrupperna. Och då blir effekten svag i konstvärlden även om den under själva skandaldebatten sätter fart på konstskribenterna.

 

Det är självklart att samtidskonstens eftersträvar uppmärksamhet men det är svårt utifrån det faktum att utställningsorganisationerna är försiktiga. Nils Forsberg skriver (Expressen) om Sterling Rubys (1.123) på Bonniers konsthall och noterar att ”det är sent i samtidskonsten”. Ja, Ruby, är ingen direkt höjdare i mera avancerade kretsar. Däremot kan Bonniers konsthall erbjuda en konstnär som är populär. Frågan är om publiken hellre hade sett något mera traditionellt. Inte lär det heller dra några större mängder av ovana betraktare. Lite, men inte mycket, mera krut är det med Maurizio Cattelan (86) i Warszawa där han visar en Hitlerskulptur i det judiska ghettot. Reaktioner har det blivit men rösterna för och emot tycks ta ut varandra. Annars är Cattelan ett exempel på en samtida skandalkonstnärer som medvetet har sett till att skapa rubriker. Hans skulptur av påven träffad av en meteorit (1999) blev snabbt känd och väckte många reaktioner. I Polen fick en planerad utställning av den ställas in. Ändå kan man inte riktigt säga att Cattelan skapar mycket mer än små hyss i medievärlden. Underhållningsvärdet är större än skandalvärdet.

 

 

 

Publicerat i debatt, Konstkritik, konstteori, om utställningar m m | 19 kommentarer

1605: Efter raseriets år

Postat den 2013 2 januari av Lars Vilks

Den i vida kretsar populära Åsa Linderborg har utnämnt 2012 till ”rasismens år”. Det ligger något i det även om det skulle kunna vara påkallat att med ansträngd fyndighet framkasta alternativet”raseriets år”. Linderborg har stått i spetsen för ett smärre krig mot näthatet. Jag har tidigare uttalat mitt tvivel över Linderborgs taktik och det finns ingen anledning att revidera den. Hon är helt enkelt ineffektiv i sina stora svep där praktiskt taget alla oliktänkande buntas ihop för att sedan sopas ner med den linderborgska pennkvasten. Att denna kvast fick så lite gjort skulle jag påstå var ett onödigt misslyckande. Hade jag haft Linderborgs jobb och samma uppgift skulle jag (mot rundlig betalning) kunnat lova effektivare arsenaler. Jag ser nu inte saken ideologiskt utan strängt taktiskt och formmässigt. Vill man komma åt dem man definierar som sina fiender skall man inte försöka med en bred kavalleriattack utan istället operera med alldeles lämpliga insinuationer baserat på fiendens svaga punkter. Linderborg bryr sig inte om sådana småsaker utan låter sina känslor styra och så blir det en föreställning där hela havet stormar i hennes vattenglas.

 

Nåja, Aftonbladet skall inte beskyllas för att vara fullständigt ensidig. Även Elisabeth Höglund har artikulerat ett utfall mot näthatet. Hon drabbades själv av detta när hon skrev att hon inte tyckte att Disneys klipp i julefröjden var tillräckligt motiverade. Hon önskar en förändring av lagstiftningen.

 

Just idag görs en ny testkörning med gamle Muhammed. Charlie Hebdo fick inte några våldsamma reaktioner förra gången det begav sig (i september). Den gången var protesterna utmattade efter den beryktade Muhammedfilmen som låg något före i tid. Nu är frågan om det finns kraft och ork i de islamistiska lägren att sätta igång med nya äventyr. Skribenten i Independent tycker att Charlie Hebdo skulle ha avstått från att visa profeten i löjliga situationer. Tveksamt om en sådan nyansering spelar någon som helst roll. Vi får snart veta hur aktiekursen på kränkningsmarknaden står.

 

Publicerat i debatt, yttrandefrihet | 22 kommentarer

1604: Om konståret 2012

Postat den 2012 31 december av Lars Vilks

Mårten Arndtzén har försökt sig på att sammanfatta konståret 2012 (P1). Det har han lyckats väl med. Han nämner konstmarknaden som, trots att ekonomin har börjat bli skakig, har haft en god säsong. Så årets stora nummer Documenta i Kassel som på bred front har mötts av positiva omdömen från kritikerna. Därigenom kan man också säga att den är representativ för den konst som gäller det här året. Man kan inte heller komma ifrån att den blev en styrkedemonstration från elittruppen, den internationella samtidskonsten. Arndtzén, liksom många andra, klagar lite över det diskursiva underlaget. Curatorn Carolyn Christov-Bakargiev valde att ta med allt som kunde tänkas vara intressant varför det fanns många spår, mycket att fylla ut med teori. Det här betyder också att det inte finns något som utgör det dominerande temat i dagens konst. Delvis var det också så att mycket av det utställda klarade sig med mindre teori än brukligt. Nå, kan man fråga sig, vilken riktning tar konsten efter den här väldiga demonstrationen? Ingen som vet, dock kan man nog se att den politiska ambitionen har passerat sin högsta punkt. Arndtzén nämner Berlinbiennalen som också är något som präglat 2012. Det var då vi skulle se den politiska konstaktivismen gå lös på världen. Det visade sig att det fungerade mindre väl. Arndtzén framhåller dock från Berlinbiennalen ett exempel som han tror lite på, Nada Prlja vars provocerande mur i stadslandskapet markerade gränslinje mellan rika och fattiga kvarter. Han frågar sig om den lyckades med att sätta igång något. Förmodligen gjorde den inte det, konstaterandet att det finns ekonomiska klasskillnader i en stad är svårt att göra något åt och särskilt svårt för konsten. Protesterna mot hennes mur kom inte att handla om kapitalismen utan om dess utseende och intrång i gatubilden. Och inte var det heller någon anarkistisk gest, Berlins borgmästare hade godkänt projektet och försvarade det. Det här visar hur svårt det är för biennaler att få igång någonting. Det som visas är förhandsgranskat och måste också tillfredsställa arrangörer och sponsorer.

 

Med hjälp av Makode Lindes tårta tar sig Arndtzen in på den svenska konstscenen, som under det här året har åstadkommit några skandaler, och fortsätter med en aktuell käpphäst, den strukturella rasismen. Han menar sig se den uttryckt i debatten kring Tintin och Lilla Hjärtat: ”Som om det vore farligt att lyssna på dem som vet hur det känns, att bli brännmärkt som mindre värd, genom ord eller bilder. Men vet ni vad? De är här nu. De har vuxit upp här. De vill och kan berätta om det. Tystnaden är bruten, och Sverige på väg att bli modernt.”

 

Det är lömskt med det strukturella eftersom detta handlar om hur ett samhälle är uppbyggt och om relationer mellan dess olika delar. Att det finns en strukturell främlingsfientlighet är nog så självklart, liksom det finns strukturella klassmotsättningar eller strukturell diskriminering av kvinnor. I det svenska kulturetablissemanget har vi ofrånkomligen en klassdiskriminering osv. Den intressanta frågan är vad man kan göra åt dessa strukturer, vilket är betydligt svårare. Och angående Tintin och Lilla Hjärtat kan man spörja sig om ett eventuellt avlägsnande av dessa kultursymboler åstadkommer någon positiv förändring.

Nadja Prljas mur för Berlinbiennalen

 

 

 

Publicerat i Biennaler, Konstkritik, Tillståndet i konsten 2012 | 13 kommentarer