Lite händer det i och kring konsten även om det mest handlar om massmediala fenomen. Den svenska teaterregissören Sofia Jupiter har gått in i det norska raseriet och förkastat den norske barnboksförfattaren Thorbjørn Egner (1912 – 1990). Det handlar om en uppsättning av Folk och rövare i Kamomilla stad. Den är, säger hon direkt skadlig för den yngre generationen. Egner som är mannen bak Klas Klättermus och Karius och Baktus har länge varit omstridd i Norge främst beroende på hans skildringar i ”negerland” och inte minst hottentotvisan. Man kan kväda följande: Visa mig din partibok och jag skall säga vad du vill rensa ut. I blygsam mån har jag bidragit till fallet Egner genom en målning som för en tid sedan beställdes av en norrman:
Efter Klatti-klatt i negerland med RH. Olja på duk
Rör vi oss några steg ytterligare in mot konstens kärnområde kommer man ofelbart in på kvällens begivenhet, konstkuppen i TV med Lena Philipsson. Kultureliten har redan avfärdat hela tillställningen och jag kan inte säga annat än med rätta. Man kan utan vidare tala om en degenererad lokalupplaga av modernismens sista ryckningar. Jag vill minnas att det var 1964 som Life Magazine direkt kunde presentera den nyaste konstriktningen Op-konsten. När konsten är mogen att träda in i den populistiska fasen är kulturfernissan ytterst tunn. Den enda utväg ur detta träsk är om någon av konstnärerna eventuellt lyckas utnyttja situationen till att göra något intressant trots de inkrökta förutsättningarna. Det man vill ha i TV är lite försiktig provokation och förklaringar så att människor förstår vad konstnären menar.
Detta för mig in på den senast och ännu pågående konstskandalen som Carl Michael von Hausswolf har producerat genom den så beryktade askan från koncentrationslägret i Polen. De polska myndigheterna, heroiskt, har inlett en undersökning om ett eventuellt brott har begåtts för över tjugo år sedan. En prestation helt i linje med vad man skulle kunna förvänta sig av Ubu Roi, den apokryfiske polske kungen. I pressen saltas notisen med att konstnären kan få flera års fängelse. Återigen kan man se hur en tragedi förvandlas till en fars. Eskil Fagerström i Sydsvenskan skrev för några veckor sedan om saken. Han blir så korrekt att det närmast krackelerar när han pressar fram sin sens moral:
”I likhet med Vilks verk krattar askbilderna också, sorgligt nog, manegen för dem som vill avfärda konstnärer som stollar och samtidskonsten som en arena för omdömeslöst effektsökeri.”
Här är han ute på en vinglig färd eftersom han framhållit Anna Odell som ett föredöme; för där var det klara ställningstaganden. Fagerström är inte någon konstkritiker men det har blivit så att journalisterna känner sig kallade att göra jobbet. Det påminner om Frans G. Bengtssons text om sportjournalisten i USA som fick hoppa in som teaterkritiker för att recensera Othello (i De långhåriga merovingerna, 1933). Anna Odell har i vid utsträckning uppfattats med de egenskaper som Fagerström nämner. Och troligen anser han att konstens överskridande skall ske under folkets och skribenternas benägna jubel. Fagerström avslutar beklagligt suckande:
”Jag såg Majdanek-serien förra fredagen, innan utställningen stängdes i förtid. Det var en märklig och obehaglig upplevelse. Tanken på att det faktiskt finns fragment av mördade och brända människor i det gråa, korniga pigmentet var lika oerhörd som stötande.”
Ja, det förefaller som om Hausswolf har lyckats. Här hade vi en rejäl konstupplevelse som betraktaren sög åt sig som en svamp.
Intressant att notera en rondellhund skymta förbi i vinjetten. Kan vi vänta oss ett avsnitt med konstnär Vilks framöver?
Rb. Rondellhundar väcker nästan aldrig något större intresse, blott en har erövrat en plats i människornas hjärtan.
Vad tror du om mitt förslag till spontanevenemang i sommar då?
Människor utkädda till Rondellhundar som springer runt Stockolms alla rondeller på alla fyra. Det vore väl nåt att ordna med det, eller hurr?
Vad tror du om mitt förslag till spontanevenemang i sommar då?
Människor utkädda till Rondellhundar som springer runt Stockolms alla rondeller på alla fyra. Det vore väl nåt att ordna med det, eller hur?
Förnumstiga rösten: ”Provokationer är en fullständigt integrerad del av konsthistorien. Att ta del av konst måste inte vara en feelgood-kick, tvärtom. Att bli upprörd och må dåligt har också ett värde.”
Eskil Fagerström borde fortsätta skriva småputtriga och oförargliga kåserier om köpingen Lund i stället för att skriva om konst, något han uppenbarligen inte har större kunskap om än mannen på gatan. Den senare är förvisso mindre anfrätt av etablissemangslojala mediemänniskors totala politiska korrekthet.
Fagerströms krönika kunde reduceras till två ord: ”Kränk rätt!”
”Man kan kväda följande: Visa mig din partibok och jag skall säga vad du vill rensa ut.”
Bra sagt. 🙂
Fin målning. 🙂
Det är sån extrem ra istofobi i vårt land att dom överkänsliga PK-protektionisterna, bara måste provoceras, eller hur?
”I likhet med Vilks verk krattar askbilderna också, sorgligt nog, manegen för dem som vill avfärda konstnärer som stollar och samtidskonsten som en arena för omdömeslöst effektsökeri.”
Då säger jag bara: ”kungen och pizzan” och ”ecco homo” eller utställningen med döda människor. Men då ifrågasätts det minsann inte. För det är PK. Även om detta, liksom Katarina Mazzettis skriverier i ICA-kuriren är avsevärt mycket stolligare än det förra. Dessutom livar sånt upp som provocerar de ”PK-överkänsliga” och för nya positiva nyanser till diskussionssfären.
Men du Lars och Hausswolf är inga stollar utan de mest snillrika skapare som finns. Ni har mycket mer att komma med än de flesta, och retar och provocerar pk-etablsemanget, så de knappt vet hur de ska vända sig. Jättebra. Det är ju dom man ska provocera idag med konsten, om man ska provocera nån.
”Ja, det förefaller som om Hausswolf har lyckats. Här hade vi en rejäl konstupplevelse som betraktaren sög åt sig som en svamp.”
Jaaaaa… Bra sagt Lars. Jubel för dig. 🙂
Detta spontanarrangemang, som jag talade om ovan, SKULLE väcka uppmärksamhet. Men det måste göras på ett anarkistiskt sätt. D v s, utan att informera i förväg. Det skulle ge effekt och resultat. Allt för konsten. Eller hur, Lars. 🙂
Ja, ”hoipolloi”. Eller provocera rätt, så att du inte provocerar. För det är PK-maffian som har provokationen i sitt sköte, och nåde den som tar den ifrån dom till sin.
Jag menar. Så tänker dom korrekta fånarna, som små barn.
Lars O Ericsson kritiserar Lars Vilks åsikt att konsten gör framsteg. Ser fram mot Lars Vilks svar på artikeln!
http://www.svd.se/kultur/konsteliten-kan-ocksa-ha-fel_7810212.svd
Relax! Varför skrika till döva öron eller ens försöka lugga de flintskalliga. Deviser som alltid står sig.
Stånga sig blodig – en annan. Byt taktik, kom med något nytt! Einsteins visdomsord är också alltid lika giltigt, trots upprepning: Att göra samma sak om och om igen men förvänta sig nya resultat, det är korkat.
Pingback: LATEST MO-HOUND PICTURE: ‘AMONG THE HOTTENTOTS’……. |
Korrekt CeDe.
Sjuuung en såååång för meeeej. 😉
Lars Vilks,
Just precis, rondellhunden har ju sedan 07 blivit din. Har du lekt med tanken vad du skulle skapat om du blev inbjuden att medverka i programmet?
Att provocera med bögar i kyrkor är väl att sparka in öppna dörrar. Skicka föreställningen till en moské i stället!
Aaaaaaaaaaaalldeles riktigt. Alllahvoffvoff. 🙂
Folk och rövare i Kammomilla stad samt Klas klättermus är i mitt episodiska minne de två starkaste teaterupplevelserna i positiv bemärkelse från min barndom om inte rent av under hela min levnad. Filmatiseringen av Karies och Baktus skrämde skiten ur mig i fyraårsåldern, tror jag. Brukar tänka kärleksfullt på detta om jag glor på ngn skräckis. Tack Torbjörn Egner! Må du leva!
Kan för mitt liv inte sätta mig in i hur medvetandet är funtat bland pk-fanatiker som Sofia Jupiter!? Vad bottnar hysterin i? Var kommer prusseluskeinstinkterna från och varför?
Hursom. Om några år när mina tämligen färska barnbarn vuxit en smula så kommer det att vankas Kamomilla stad som Klas klättermus, ty så gör en äkta Hottentot.
Kom kanske lite sett i debatten, men även solen har ju sina fläckar.
”Solen var det rätta”, sa Bill. ”Soluppgång på kvällen”, sa Bull. 🙂
”När föddes Ask och Embla”, frågade Nasse.
”När det regnade”, svarade Nalle Puh. ”Regnade Ask. Regnade Embla Ask.”
Ceasar såg ut från Colosseum. Såg ut över gladiatorernas kamp. Men vad var der? Han spanade. Men sen såg han. En Rondellhund? Här? Konstigt, de hörde ju hemma i framtiden, har han hört enligt Gudarna. Men vad var det? Något svart virvlade i luften. Ett askmoln som sakta regnade ner? …. Aha, det var naturligtvis så det gick till. Rondellhunden kom ”som ett askregn” ner från framtide, och förde i det med sig Rondellhunden. Lustigt men sant. Spelen kunde starta. Han klappade i händerna och gladiatorerna brakade samman.
Johan den 1:e,
Ta de’ lugnt.
För Ceasar skulle nog ha inte ha haft tålamod med dina ”berättelser”? Kanske? (glad)
Erb. Det vore föga sannolikt att jag skulle bli inbjuden och om det skulle ske skulle det säkert ske under villkoret: Inga hundar eller profeter. Kanske kunde jag erbjuda mig att sjunga Egners hotentottvisa.
Sjung om hotentottens lyckliga da´r,
låt om de fröjdas av frihetens dagar.
Än klappar fötter med friska slag,
och en ljusnande framtid är VÅR.
Jag skulle ha blivit skrönikör vid hans hov Cecilia.
Hundar, profeter och hottentotter. Alla lika välkomna i Fantasi-islamia. För det är väl samma sak. Jag ser då ingen skillnad. 🙂
Sjung Lars sjung. 🙂
CeDe CeDe. 🙂 Tänker du på vad du sjunger i din lilla underbara visa. 🙂
Min version:
”Sjung om hottentottens godtyckliga faaar.
Låtom de böjas av krishetens lagar.
Än klappar rötter med
hiskeliga slag.
Och en busande framtid är VÅÅÅÅÅR.”
?
Vad tror du om att ställa ut en get iklädd burka på Moderna? Avsikten med burkan är att skydda geten.
Kan vidareutvecklas till rondellget, kanske.
Christer. Konsten skall inte illustrera uppenbart enkla idéer.
Nej, jag bara sjunger! Men VÅREN ääär en ljusnande framtid.
Vore jag konstnär skulle jag pryda en rondell med ett readymadesverk bestående av 3 kraschade bilar i en hög.
Jag tror mer på mitt koncept utklädda till Rondellhundar i Stockholms rondeller.
Kanske som gethundar då med getlaggar ha ha. Kanske en burka som konjakstunna, som sanktbernadshundar. Myten. Och bredvid kryper och krälar en månggiftig orm med ett stort C på ryggen, som Santbernadsgetrondellhunden försöker hjälpa. Men får inget gensvar då C-månggiftesormen har svarta skygglappar för sina ögon. 🙂
Trycker Gilla-knapp
Läsvärt?
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1191467-bankernas-makt-skapar-stora-kriser?
För några år sedan såg jag ett TV program om Erland Cullberg, och hans konst. I programmet visades en film med titeln *Övermålaren* från 80-talet där man fick följa hans vardag och kamp mot sinnessjukdomen.En sjukdom som han försökte bemästra genom att måla och åter måla.
Själv uttryckte han det drastiskt på det sättet att det var nödvändigt för honom att måla en tavla varje dag för att finna nåt skäl för att alls existera.
Från betraktarens synvinkel kan konst också upplevas som ett sätt att spränga kategorigränser och kanske därigenom uppleva världen på ett kvalitativt nytt sätt
Kanske inte konst, men tänkvärt!
Burkageten blir konst om den samtidigt är heltäckande. he he. 🙂 Då blir det inte så uppenbart vad man menar, eller hur?
Kim,
Tack Kim!
Just så är det för riktigt sanna konstnärer; De falska hittar på andra skäl.
Punkt slut.
En Epilog,
Nja… Är konstnär verkligen ett så enahanda ”yrke”?
Om man har konsten som terapi fungerar det säkert så. Nu finns det ju mycket att ta till som terapi,
konstnärer tex.
”Terapi var svaret” sa Bill. ”Sökande på svar efter frågan”, sa Bull.
”Jag förstår inte vad terapi ska vara till”, sa Nasse.
”Terapi förstår är bra när saker och ting inte fungerar som dom ska, så kanske det fungerar bättre sen. Det som är trasigt kan bli helt igen och läkas, om saker och ting inte är bra,generellt eller vad dom borde.”
”Aha”, sa Nasse. ”Så om jag inte får svar på några frågor, eller får vara med i Något sammanhang jag trivs med, eller har problem i min ofullständiga siruatin i verkliga livet, så är terapi bra.”
”Just precis”, sa Nalle Puh.