1607: Historieskrivningens vanskligheter

Å ena sidan den postmoderna relativiseringen av historieskrivningen, å den andra en fast ideologisk behandling av relativiseringens konsekvenser. ”Historiens slut” var ett återkommande tema under postmodernismens era. Uppföljningarna, som inte minst fick konsekvenser för konsten, kom att handla om historieskrivningens nödvändiga berättarstruktur vilket skulle föra med sig att den inte kunde skiljas från fiktion. Och sålunda blev dokumentärfilmen inte mer dokumentär än vilken annan film som helst.

 

Samtidskonsten går onekligen trögt men entusiasmen och optimismen är det inget fel på. Trots allt kan man lätt spåra att vi faktiskt är nära den slutgiltiga lösningen angående om hur världen och dess politik skall förstås. Sålunda kan allting relativiseras, eller åtminstone nästan allt. Mångkultur kan dock inte relativiseras men man kan försöka att påstå att den i sig är en nyttig relativisering av västerländsk hegemoni. Dock för man inskjuta att den inte består av relativiserade kulturer utan att den handlar om att fördriva den västerländska hegemonin. Detta sker för konstens del huvudsakligen genom västvärldens akademiska traditioner och referenser. Uppdelningen är sålunda en effektiv markering av vi i väst och de andra vilka nu blir omhuldade av det skuldbelagda väst. Dock är det inte rättvist betrakta samtidskonstens elitstyrkor på ett så simpelt sätt. Historia och historieskrivning är sedan ett bra tag heta ämnen i dessa områden vilket naturligtvis inte är något som de själv har kommit på. Med konstens akademisering hämtas material till den sociala kritiken från vad som är på gång på universiteten. Det tvekas inte angående vilka betydande bidrag konsten kan lämna i frågan om historieskrivningens framtid. Man kan ta del av funderingarna när Musée d’art contemporain de Montréal genomför en föreläsningsserie i ämnet: ”Contemporary Art between Time and History”. Som sagt har saken varit aktuell ganska länge och den vägledande skriften är History Painting Reassessed The Representation of History in Contemporary Art (2001) sammanställd av David Green och Peter Seddon. Jag är själv lite tveksam inför påståendet att samtidskonsten skulle lämna särskilt intressanta bidrag till ett nytt ”historiemåleri”, självfallet rör det sig om många tekniker. Vill man att det skall vara så kan nog varje konstnär användas. Även den subjektiva ståndpunkten är en historieskrivning och med en rejäl dos av relativism är det inte mycket att säga om det. I museets text nämns Michel de Certeau, jesuit och filosof. Han är en av den moderna mikropolitikens skapare och hans råd är att man skall vandra omkring i en stad eller på landsbygden för att kreativt förhålla sig till denna omgivning. Så bjuder man makten motstånd.

 

Nåväl, ämnet är faktiskt intressant och kan utan vidare inspirera konstnärer till sevärd konst. Konstens styrka ligger i att den i bästa fall kan bemöta brottsjöarna med sociopolitiska ämnen genom att åstadkomma något nästan helt annat. Så klarar sig konstens identitet, åtminstone än så länge.

Dario Robleto (1382) är en av konstnärerna som medverkar i Montréal. Hans ovanstående arbete uppges innehålla följande beståndsdelar:

“Homeopathic remedies: sound of glaciers melting, voice of oldest to ever live, last heartbeats of loved one, million-year-old blossom, million-year-old raindrop, deceased lovers’ heartbeats, extinct animal sounds, extinct languages […] black amber, willow, tears, mammoth hair, glacial runoff, voice of oldest widow, black swan bone dust, Sylvia Plath’s voice”

En alternativ historieskrivning.

 

 

Det här inlägget postades i konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

3 svar på 1607: Historieskrivningens vanskligheter

  1. Johan den 1:e skriver:

    Det är nog sant det där, att det ”vinnande laget” sätter prägeln på det förgågna, så att allt annat faller i glömska.

    ”Samtidskonsten går onekligen trögt men entusiasmen och optimismen är det inget fel på.”

    Talar du om dig själv nu Lars. 🙂 Men du har ju oss som inspirerar dig eller…

    Nä jag skojar lite bara, det lät så bra att det kunde gälla dig. 🙂

    ”att fördriva den västerländska hegemonin.”

    Så sant, så sant.

    Jag tror fortfarande på dig jag Lars. Om 20 år kommer din Rondellhund att vara det centrala inom konsten, och skapat flera ismer i dess efterföljd. Tro mig. 🙂

    ”att man skall vandra omkring i en stad eller på landsbygden för att kreativt förhålla sig till denna omgivning. Så bjuder man makten motstånd.”

    Ja det är konst det. Nya öppningar av dynamisk levande konst.

    ”Konstens styrka ligger i att den i bästa fall kan bemöta brottsjöarna med sociopolitiska ämnen genom att åstadkomma något nästan helt annat. Så klarar sig konstens identitet, åtminstone än så länge.”

    Jag vet, det är ju det du och andra framtidssyftande konstnärer sysslar med, som inte är fast i PK-konceptet. Det är det som är riktigt god konst. 🙂

  2. Johan den 1:e skriver:

    Solen har nu gått upp, men lyser tyvärr med sin frånvaro.

    Historien går sin gilla gång. Och solen på skivan. Men sanningen ligger i dess djup.

    För allt utanpå är ett spel med strålar, som PK-makten avgör. Tillrätalagt för vad som får gälla.

    Men det är inga gyllene strålar från solens inre kärna som där strålar ut. Nej det är svart antimateria som slukar allt i sin väg som vill visa på ett alternativ.

    Därför blir det så viktigt när solen stiger upp med sina gyllene strålar. För det visar på sanningens skimmer, som överträffar lögnen.

  3. Miguel skriver:

    Hello Mr. Vilks,

    We made this short animated cartoon called ”The Forgiving Prophet Mo ”.It is a short parody about Prophet Mohammed!We hope you all enjoy it ! Hopefully radical islamists will not go after us or protest in our embassies!!!

    Youtube https://www.youtube.com/watch?v=9Vci04mhLAI

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.