1615: Azerbajdzjan och Fantomen

Postat den 2013 17 januari av Lars Vilks

Allting kan hända i de associationskedjor som vindlar sig i RH-projektet. En ganska lustig bihändelse inträffade igår. Jag anlände till Hotell Kramer i Malmö. Vid min ankomst log tre män som satt i serveringen som med stora fönster vette mot Stortorget. Leendena var påfallande igenkännande och såsom tämligen ofta sker antog jag att det antingen var några som kände igen mig eller som jag vid något tillfälle hade träffat. När jag gick in i vestibulen fortsatte jag ut till deras bord och hälsade vänligt med förhoppningen att det skulle gå upp för mig vem de var. Men, nej, inga klockor ringde och jag återvände till receptionen. Omedelbart infann sig två av männen och frågade mig om jag var Malmös borgmästare. De förklarade att de var från Azerbajdzjan och Baku och att de var i Malmö på grund av Eurovisionsschlagerfestivalen. Jag fick då klämma fram att jag var konstnär och att jag hade ett möte i hotellet. Den lilla fadäsen var väl uppenbar men vi upprätthöll en god stämning. De frågade om min konst och jag hade inte någon direkt anledning att gå närmare in på mina mera framträdande projekt (i Azerbajdzjan är 95 % muslimer) utan nämnde kort och gott att jag målade. ”Vad målade jag för något?”, undrade herrarna. För att undkomma fler specifikationer nämnde jag att jag arbetade i flera olika tekniker, en multimediakonstnär. Detta föranledde en av herrarna att dra fram sin Iphone och visa målningar utförda av en släkting som också var konstnär. Så slutade den lilla historien. Sannolikt hade trion observerat min något imposanta ankomst. Jag såg i dagens Sydsvenska att delegationen hade blivit högtidligt mottagen av Malmö stad. Då hade jag emellertid lämnat scenen.

 

Jag kan också meddela att jag numera är Fantomenmålare. För såvitt jag vet har denne gestalt inte föranlett några postkoloniala åtgärder utan tycks frodas i frid. Mitt bidrag till denna värld kan ses på Konstvilks. Ett beställningsverk, vederbörligen hundbefriat, med den bestämda önskan att Mr Walker skulle utföras efter Wilson McCoy som tecknade Fantomen under 1940- och 1950-talen. Det rör sig om samma figur som Jan Håfström har använt men den är gjord efter originalteckningen som har små avvikelser från Håfströms. Vargen Devil är efter Sy Barry som tog vid efter McCoy. Fantomen själv är en senare utgåva.

 

Eljest kan man konstatera en lugn dag i landet. Den rasande jakten och näthatsivern har tillfälligt lämnat plats för att släppa fram en framgångsrik Janne Josefsson som återigen har lyckats skapa kontroversiell debatt. Denna gång om fattigdomen. I konsten har man inga sådana problem. Hamnar man i det hektiska konstmarknaden anses det förkastligt men konstnären kan personligen glädja sig. Lyckas man undvika den uppfyller man det åtråvärda idealet att undgå den neoliberala kapitalismen.

 

 

Publicerat i Projekt | 23 kommentarer

1614: Spelregler för konstens kvalitet

Postat den 2013 15 januari av Lars Vilks

Jag tackar för intressanta inlägg i diskussionen om konstnärlig kvalitet och särskilt Yngve som under årens lopp har kommit med många värdefulla invändningar om den institutionella konstteorin. Han kommenterar det senaste inlägget:

 

”Det kanske är så, Lars, att omdömet helt och hållet bestäms av det sociala, men det känns inte så för en ”modern västerländsk herre” och det stämmer heller inte överens med en dennes individualistiska självbild. Övertygelsen om ett individuellt omdöme är central på flera områden.

Det moraliska omdömet, känslan av att det finns rätt och fel, är centralt för juridikens trovärdighet som något annat än maktens lagar och regler. Likadant är det med det estetiska. Det faller platt om det bara skulle vara fråga om yttre regler.”

 

Nja, det är inte fråga om formella regler, snarare pragmatiska som genom sin öppna konsensus gör det möjligt att helt fritt fälla det omdöme som önskas, men kritikern kommer alltid att vara fångad av de redan befintliga omdömena som anger spelreglerna. Ett bra exempel är Thielska Galleriet som visar fotografier av Nobuyoshi Araki och grafik av Zorn. Mycket naket och man kan anta att Thielska har kalkylerat att detta skulle väcka intresse. För konstkritikern, om jag nu koncentrerar mig på Araki, blir det att ta ställning till dennes erotiska bilder (främst av kvinnor) som ibland kallas för pornografiska. Araki är genom det kontroversiell men på ett vinnande sätt. Han har placeringen 176 på artfacts och har alltså en utomordentligt stark ställning i konstvärlden. Det går naturligtvis bra att fälla ett kritiskt omdöme om Araki. Erfarna kritiker som är medvetna om vad som anses kommer dock att gå ut försiktigt. Det är svårt att bortse från att Araki har erövrat en stabil kvalitetsposition och att det råder stor enighet om att hans bilder är intressanta. Karsten Thurfjell (P1) vill inte falla i någon enkel fälla utan går den väg som många följer och hänvisar till den japanska bondagekulturen. Den är svår för oss att förstå. Det är en bekräftelse på den konsensus som råder kring Araki. Salka Hallström Bornold (Expressen) väljer en annan infallsvinkel, nämligen den feministiska och utpekar Araki som den ”ondaste” av de två utställarna:

 

”Men en kvinna som snörts som ett stycke kassler är fortfarande en kvinna som snörts som kassler. Man tvingas med i hans kalla spel av blickar, en isande ringdans runt köttet.”

 

Det är inte heller någon originell vinkling, sätter man sig i det lägret kan man skriva kritiken som en politisk inlaga. Men det kommer att uppfattas som något för enkelt och okänsligt. Araki är mer komplicerad än så. Så, visst kan man tycka till, men Hallström Bornold är inte någon kritiker med tyngd och påverkar knappast den i konstvärlden rådande uppfattningen om Arakiri. Vi har alltså ett regelverk om vad man skall ta ställning till och också ungefär hur det går till. Vad kritikern kan göra är att pressa fram några egna små vinklingar av något som är tämligen givet. Skulle man komma med något utanför konsensus finns det en teoretisk möjlighet att det skulle bli inledningen till en ny uppfattning om en konstnär. Men sådant är mycket sällsynt. I praktiken bortser man från aparta inlägg. Kritikern tar också en risk eftersom konstvärlden utifrån sin konsensus kan ge ett negativt omdöme om denne.

 

Nobuyoshi Araki: Marvelous tale of black ink, 2007

 

 

Publicerat i debatt, institutionell teori, Konstkritik, konstteori, om utställningar m m | 10 kommentarer

1613: Konstteori, kvalitet

Postat den 2013 15 januari av Lars Vilks

Glädjande nog blandade sig Yngve Rådberg i konstdebatten utifrån mitt svar till Lars O. Ericssons artikel i SvD. En röst till i dessa för konstteorin bistra tider. Han menar att Ericsson har rätt:

 

”För att kunna fälla ett omdöme i konstsammanhang måste man upprätthålla distinktionen mellan vara och anses vara. Utan en sådan skillnad finns ingen anledning att fälla egna omdömen och heller ingen möjlighet för ny konst att uppstå.

 

Även i din modell vilar den konstnärliga kvaliteten ytterst på enskilda omdömen, nämligen de som det råder konsensus runt. Men dessa har ursprungligen formulerats i opposition mot konsensus. Konsten utvecklas i växelspelet mellan konsensus och oenighet. Och oenighet kan inte uppstå utan en tro på det personliga omdömet/samvetet. Distinktionen är en trosfråga som är essentiell för konstsystemet.”

 

Jag kan inte se logiken i det första stycket. Eftersom ”anses vara” enligt min åsikt är det enda som är tänkbart kan jag inte se behovet ”vara”. ”Anses vara” är inte någon perfekt konsensus utan en lång rad skiftande omdömen och handlingar som manifesterar olika nivåer av kvalitet. Alla gillar inte en viss konstnär (som vi kan anta har en uttalat stark ställning i konstvärlden), några tycker kanske att denne är bra men inte riktigt bra osv. Men den statistiska summeringen kommer ändå att landa på en konsensus kring hög kvalitet. I sista hand blir detta synligt genom att konstnären väljs till betydelsefulla utställningar. Oenighet är också en kvalitet eftersom en kontroversiell konstnär är intressant att ställa ut. Liksom en kritikerrosad. Konstvärlden tar ständigt ställning till nya och gamla konstnärer och den vanligaste formen av förändringar är att konstnärer som har haft framgångar börjar glömmas bort. Som konsensus har sett ut under den senaste tioårsperioden kan man säga att den har en struktur kring den välkända sociala kritiken. För att det skall vara möjligt att framhäva en konstnär måste denne uppfylla kravet på att kunna skrivas in på något relevant och tillräckligt originellt sätt i den rådande diskursen. Diskursen kan sedan ändra sin tyngdpunkt, som t ex fjolårets trend kring konsten som politisk aktivism. Men detta kan knappast kallas för någon stor oenighet inom den rådande konsensusstrukturen.

 

Konstvärldens elittrupper letar ständigt efter något som är fräscht och lite annorlunda. Får man syn på något sådant kan detta snabbt bli bekräftat till en nivå som är tillräckligt markant för att man skall kunna tala om en konsensus. Ta t ex Tris Vonna-Michell, sensationsnamnet bland ”emerging artists” 2009. Flash Arts lista som baserade sig på ett stort antal relevanta aktörer i samtidskonsten toppades överlägset av honom. Sedan kan, som i detta fall, glöden fallna. Intresset och tyngdpunkten förskjuts till andra. T ex Keren Cytter, Cyprien Gaillard och även den vid detta tillfälle lågt rankade Haegue Yang har mycket klart passerat Vonna-Michell. Vonna-Michell är fortfarande ett starkt namn men har förlorat den extraordinära kvalitetsposition som han hade 2009. Jag vill inte säga att det handlar om oenighet, snarare en stilla förskjutning av intresset.

 

Konstnärer som skapar mer markerad oenighet som t ex Santiago Sierra eller Allora &

Calzadilla har utomordentligt starka ställningar. Oenighet i konstvärlden är, i rätt dosering och med korrekt placering i den socialkritiska strukturen, en kvalitet.

 

En annan och inte oviktig detalj är att konstvärlden är oenig om att den äger en vittgående konsensus. När jag diskuterade saken med den kände kritikern Jan Verwoert i Oslo 2008 och menade han att jag var paranoid. En del av dem tror på sin oenighet. Rätt så långt att den finns som personlig men att den inte ger något utslag i statistiken: Vissa konstnärer väljs mer än andra. Just detta är den utslagsgivande kvaliteten: Olika grader och nivåer av bekräftelse. Det vore fel att tro att konstvärlden aktörer inte skulle tro på sitt eget omdöme och att de medvetet följer strömmen av det som gäller. Var och en vill göra originella val och ha egna åsikter. Men det hjälper inte. I det stora hela går man i samma riktning.

 

 

Publicerat i debatt, institutionell teori, konstteori | 12 kommentarer