1614: Spelregler för konstens kvalitet

Jag tackar för intressanta inlägg i diskussionen om konstnärlig kvalitet och särskilt Yngve som under årens lopp har kommit med många värdefulla invändningar om den institutionella konstteorin. Han kommenterar det senaste inlägget:

 

”Det kanske är så, Lars, att omdömet helt och hållet bestäms av det sociala, men det känns inte så för en “modern västerländsk herre” och det stämmer heller inte överens med en dennes individualistiska självbild. Övertygelsen om ett individuellt omdöme är central på flera områden.

Det moraliska omdömet, känslan av att det finns rätt och fel, är centralt för juridikens trovärdighet som något annat än maktens lagar och regler. Likadant är det med det estetiska. Det faller platt om det bara skulle vara fråga om yttre regler.”

 

Nja, det är inte fråga om formella regler, snarare pragmatiska som genom sin öppna konsensus gör det möjligt att helt fritt fälla det omdöme som önskas, men kritikern kommer alltid att vara fångad av de redan befintliga omdömena som anger spelreglerna. Ett bra exempel är Thielska Galleriet som visar fotografier av Nobuyoshi Araki och grafik av Zorn. Mycket naket och man kan anta att Thielska har kalkylerat att detta skulle väcka intresse. För konstkritikern, om jag nu koncentrerar mig på Araki, blir det att ta ställning till dennes erotiska bilder (främst av kvinnor) som ibland kallas för pornografiska. Araki är genom det kontroversiell men på ett vinnande sätt. Han har placeringen 176 på artfacts och har alltså en utomordentligt stark ställning i konstvärlden. Det går naturligtvis bra att fälla ett kritiskt omdöme om Araki. Erfarna kritiker som är medvetna om vad som anses kommer dock att gå ut försiktigt. Det är svårt att bortse från att Araki har erövrat en stabil kvalitetsposition och att det råder stor enighet om att hans bilder är intressanta. Karsten Thurfjell (P1) vill inte falla i någon enkel fälla utan går den väg som många följer och hänvisar till den japanska bondagekulturen. Den är svår för oss att förstå. Det är en bekräftelse på den konsensus som råder kring Araki. Salka Hallström Bornold (Expressen) väljer en annan infallsvinkel, nämligen den feministiska och utpekar Araki som den ”ondaste” av de två utställarna:

 

”Men en kvinna som snörts som ett stycke kassler är fortfarande en kvinna som snörts som kassler. Man tvingas med i hans kalla spel av blickar, en isande ringdans runt köttet.”

 

Det är inte heller någon originell vinkling, sätter man sig i det lägret kan man skriva kritiken som en politisk inlaga. Men det kommer att uppfattas som något för enkelt och okänsligt. Araki är mer komplicerad än så. Så, visst kan man tycka till, men Hallström Bornold är inte någon kritiker med tyngd och påverkar knappast den i konstvärlden rådande uppfattningen om Arakiri. Vi har alltså ett regelverk om vad man skall ta ställning till och också ungefär hur det går till. Vad kritikern kan göra är att pressa fram några egna små vinklingar av något som är tämligen givet. Skulle man komma med något utanför konsensus finns det en teoretisk möjlighet att det skulle bli inledningen till en ny uppfattning om en konstnär. Men sådant är mycket sällsynt. I praktiken bortser man från aparta inlägg. Kritikern tar också en risk eftersom konstvärlden utifrån sin konsensus kan ge ett negativt omdöme om denne.

 

Nobuyoshi Araki: Marvelous tale of black ink, 2007

 

 

Det här inlägget postades i debatt, institutionell teori, Konstkritik, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

10 svar på 1614: Spelregler för konstens kvalitet

  1. CeDe skriver:

    Är det så enkelt att ett foto på en kvinna bunden i sexuellt syfte automatsikt blir konst bara för att det får feminister att gå i taket. Det tror inte jag. En liten detalj som får mig att fundera över något vidare är att repet som kommer ut ur hennes sköte får symbolisera navelsträngen och bundenheten vid det eviga kretsloppet.

  2. Johan den 1:e skriver:

    Ungefär som en modern Brünnhilde innan befrielsen. Konst är det bara för de symetriskt bundna repen. Men det här törs man ju nästan inte kommentera som man, men jag gör det ändå på mitt sätt.

    Det skulle stå en iman bredvid, eller en hel skock muslimer runt om.

    Det skulle vara en provokation det. Och en visning på hur fruktansvärt det verkligen tyvärr är för unga tjejer i vårt västerländska samhälle av idag.

  3. Johan den 1:e skriver:

    “Kungen (av Saudi-arabien) och pizzan” på ett nytt sätt, men som skulle återspegla desto mycket större faktisk vidrighet. Det kunde mycket väl göras fotomontage av detta, bara för att sätta fokus på den oerhörda utsattheten för ursprungligt västerländska tjejer i dagens samhälle, av allt inkommande skrot.

  4. CeDe skriver:

    Konsten kan vi bara bli betraktare av. Inte nå in i och få veta vad som är motivet för att någon via konsten får sitt behov av att exponera ett kvinnligt kön tillfredsställt.

  5. Johan den 1:e skriver:

    Nej nej, det var inte så jag menade.

    Jag menade att man borde vidareutveckla konstverket, för att visa på er tjejers utsatta situation i dagens samhälle. Det är viktigt att ta upp detta på ett radikalt sätt, så folk i gemen förstår hur illa det är. Det är något som verkligen behövs göras något åt, för att få en förändring till stånd, på alla plan.

    Annars är det bara förnedrande strunt anser jag, och då går man själv skitens väg, och i dess ledband som en stödtrupp.

    Nej, man måste utmana etablissemangstyret rejält nu när man har chansen, för att få en ändring här i väst till det bättre.

  6. CeDe skriver:

    Skrev ett svar tidigare till dig men hamnade i något (t)errormoln. Har glömt vad jag skrev, men tipsar om lite gullig konst på Konstvilks – januari.

  7. Johan den 1:e skriver:

    Jo det är en del som försvinner i den blå konsthimmelen. Två kommentarer till dig nyss och tidigare, har också försvunnit, även om jag tyckte det var konstnärligt nog, med vad jag skrev senare. Det var om dig som Brünnhilde. Man kan ju hoppas att det dyker upp från den store konstguden vid nåt tillfälle, liksom din till mig.

    Nu spelar jag konstbollen till dig, så får vi se om kvalitén håller.

    Jo, jag ska kolla. Är det bilder på dig det då… 😉

  8. Johan den 1:e skriver:

    Konsten är ett moln av drömmar, om den inte skjuts i sank.

    Det gäller att vara en player bland klickar i kulörer av mest varierande grad.

    Sen vara en Musse Pigg i ett land som inte finns.

    Resultatet, ja du vet, finns det där, så kallas det kvalitét.

  9. Johan den 1:e skriver:

    CeDe är en dröm av Brünnhilde som flyter runt i vardandets labyrint.

    Alla penseldrag fångar inre trådar av livets pepparkakskorint.

    Fångar triadens lust i ett hetsigt skådespel, där RD är, och bara är, spetsigt.

    Tänk om stridens position i konstataljerum var CeDe i varje tum.

    Verkligt ljus skulle råda om linjer annat fick skåda än PK-monstrets våda.

    Så skulle våra liv gå högre upp i stratosfären. Där varje kamp i konstbanbrytarhären, tog nya steg, utåt, på varje outforskad teg.

    Tänk om drömmar fanns och verklighet spanns av nydanandes makt, istället för som nu, i en unken insmord PK-pakt.

  10. Yngve skriver:

    Hej, Lars. Jag fortsätter gärna samtalet, men jag har svårt att hinna med i ditt tempo.

    Visst finns det regler i konsten, oskrivna men högst verkliga. Det kan ingen som är verksam i konstvärlden förbli oviss om. Men hur kommer det sig att dessa ändrar sig över tid? Ja, svarar du lakoniskt, det ingår ju i reglerna – att de ska ändras.

    Men varför ser konstens regler ut så? Och hur går det egentligen till när de ändras?

    Kärnan i esteitiken är förnimmelsen – den för omvärlden dolda, men för den enskilde högst verkliga upplevelsen av vad sinnena förmedlar. Att reglerna i konsten kan ändras så radikalt och så (relativt) snabbt beror på att den bygger på det estetiska antagandet: Att var och en har en egen förnimmelse av världen. Och följaktligen ett (delvis) eget omdöme. I en seriös konstbedömning kan man inte enbart lita på andras omdömen, man måste också gå till sig själv. När någon upplever ett verk som t ex omtumlande fast det strider mot rådande regler kan dessa ändras (om personen är inflytelserik och skriver väl). Inte bara för att det finns en sådan regel, andra måste också, åtminstone till en början, förnimma det som omtumlande om det ska bära vidare. Det är här skillnaden mellan “att vara eller anses vara” är avgörande. Jag skulle säga att tron på denna skillnad är en av grundpelarna i konstbygget.

    Att det ändå finns ett sammanhållet fält beror på att människan, förutom att vara en individ, också är en flockvarelse. Ofta dras man med utan att riktigt känna efter själv. Dessutom behövs någon sorts avgränsning. Få hinner eller orkar förnimma sin vardag samtidigt som den pågår.

    Konstens scen är en spelplats för den estetiska förnimmelsen och den estetiska omdömet. Det är därför det mesta är på låtsas i konsten och det är därför det blir problem när något blir “på riktigt”. Då måste det plötsligt fram andra, instrumentella eller moraliska, kriterier, som egentligen inte har någon giltighet i konsten. Moralen och politiken är ju i normalafallet tvärt om en del av den verklighet som estetiseras, dvs som görs till objekt för vårt uppmärksamma, oförargliga förnimmande.

    Det här är ju den klassiska estetiken, men jag hävdar att den som premiss (och som regel) är lika giltig idag och nödvändig att beakta för den som korrekt vill beskriva vad konst är.

    /Yngve

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.