Glädjande nog blandade sig Yngve Rådberg i konstdebatten utifrån mitt svar till Lars O. Ericssons artikel i SvD. En röst till i dessa för konstteorin bistra tider. Han menar att Ericsson har rätt:
”För att kunna fälla ett omdöme i konstsammanhang måste man upprätthålla distinktionen mellan vara och anses vara. Utan en sådan skillnad finns ingen anledning att fälla egna omdömen och heller ingen möjlighet för ny konst att uppstå.
Även i din modell vilar den konstnärliga kvaliteten ytterst på enskilda omdömen, nämligen de som det råder konsensus runt. Men dessa har ursprungligen formulerats i opposition mot konsensus. Konsten utvecklas i växelspelet mellan konsensus och oenighet. Och oenighet kan inte uppstå utan en tro på det personliga omdömet/samvetet. Distinktionen är en trosfråga som är essentiell för konstsystemet.”
Jag kan inte se logiken i det första stycket. Eftersom ”anses vara” enligt min åsikt är det enda som är tänkbart kan jag inte se behovet ”vara”. ”Anses vara” är inte någon perfekt konsensus utan en lång rad skiftande omdömen och handlingar som manifesterar olika nivåer av kvalitet. Alla gillar inte en viss konstnär (som vi kan anta har en uttalat stark ställning i konstvärlden), några tycker kanske att denne är bra men inte riktigt bra osv. Men den statistiska summeringen kommer ändå att landa på en konsensus kring hög kvalitet. I sista hand blir detta synligt genom att konstnären väljs till betydelsefulla utställningar. Oenighet är också en kvalitet eftersom en kontroversiell konstnär är intressant att ställa ut. Liksom en kritikerrosad. Konstvärlden tar ständigt ställning till nya och gamla konstnärer och den vanligaste formen av förändringar är att konstnärer som har haft framgångar börjar glömmas bort. Som konsensus har sett ut under den senaste tioårsperioden kan man säga att den har en struktur kring den välkända sociala kritiken. För att det skall vara möjligt att framhäva en konstnär måste denne uppfylla kravet på att kunna skrivas in på något relevant och tillräckligt originellt sätt i den rådande diskursen. Diskursen kan sedan ändra sin tyngdpunkt, som t ex fjolårets trend kring konsten som politisk aktivism. Men detta kan knappast kallas för någon stor oenighet inom den rådande konsensusstrukturen.
Konstvärldens elittrupper letar ständigt efter något som är fräscht och lite annorlunda. Får man syn på något sådant kan detta snabbt bli bekräftat till en nivå som är tillräckligt markant för att man skall kunna tala om en konsensus. Ta t ex Tris Vonna-Michell, sensationsnamnet bland ”emerging artists” 2009. Flash Arts lista som baserade sig på ett stort antal relevanta aktörer i samtidskonsten toppades överlägset av honom. Sedan kan, som i detta fall, glöden fallna. Intresset och tyngdpunkten förskjuts till andra. T ex Keren Cytter, Cyprien Gaillard och även den vid detta tillfälle lågt rankade Haegue Yang har mycket klart passerat Vonna-Michell. Vonna-Michell är fortfarande ett starkt namn men har förlorat den extraordinära kvalitetsposition som han hade 2009. Jag vill inte säga att det handlar om oenighet, snarare en stilla förskjutning av intresset.
Konstnärer som skapar mer markerad oenighet som t ex Santiago Sierra eller Allora &
Calzadilla har utomordentligt starka ställningar. Oenighet i konstvärlden är, i rätt dosering och med korrekt placering i den socialkritiska strukturen, en kvalitet.
En annan och inte oviktig detalj är att konstvärlden är oenig om att den äger en vittgående konsensus. När jag diskuterade saken med den kände kritikern Jan Verwoert i Oslo 2008 och menade han att jag var paranoid. En del av dem tror på sin oenighet. Rätt så långt att den finns som personlig men att den inte ger något utslag i statistiken: Vissa konstnärer väljs mer än andra. Just detta är den utslagsgivande kvaliteten: Olika grader och nivåer av bekräftelse. Det vore fel att tro att konstvärlden aktörer inte skulle tro på sitt eget omdöme och att de medvetet följer strömmen av det som gäller. Var och en vill göra originella val och ha egna åsikter. Men det hjälper inte. I det stora hela går man i samma riktning.
De som fäller omdömen i konstvärlden tror att de kan se skillnad på bra och dåligt. Distinktionen finns inom dem. Måhända är det ett avancerat självbedrägeri, men utan denna tro blir det inga omdömen, inga val – och ingen kvalitet.
/Yngve
I mitt fall är det nästan alltid dina förklaringar som jag rent intuitivt anser som de mest relevanta. Men idag och någon gång tidigare har du skrivit något som jag blir tveksam inför. Jag visste inte att signaturen ”Yngve” stod för Yngve Rådström. Inte för att jag vet vem det är, men jag trodde att man som bloggägare inte ska röja identiteter.
Rådberg, om jag får be. Det är ingen fara CeDe, jag känner Lars sen länge. Tidigare skrev jag under med mitt fullständiga namn, men sen jag började få underliga mail har jag slutat med det.
Yngve
Yngve. Visst kan konstvärldsaktörerna skilja på bra och dåligt eftersom det finns ett regelverk som man kan följa. Tillsammans med erfarenhet och på så sätt undviker man godtycklighet. Regelverket förändras och det får de inblandade också hänga med i. Men det är alltså ett sätt att bedöma utifrån redan gjorda bedömningar.
Men Lars, du som spelar fotboll, kunde samma institutionella förhållande sägas råda där, enligt din uppfattning? Med andra ord, ÄR den spelare bäst som Fifas rankning ger vid handen är den främste? Det finns ju flera olika kriterier att väga in: teknik snabbhet, uthållighet, speluppfattning, offervilja, klubbkänsla, ledaregenskaper, betingad prislapp…
Nog kan man tala om konsensus även i idrottssammanhang. Särskilt inom lag- och bedömningssporterna, som då kunde anses mindre ”rättvisa” än t. ex. friidrotten med dess utsökt kvantifierbara utfall och mätresultat.
Mig tycks det ändå klart att vissa spelare är bättre än andra i en essentiell bemärkelse; det vill säga att det fanns ett vara bortom anses vara. Flera ansåg att Zlatan var den främste; någon att han var undermålig. (Statistiskt sett lär vårt svenska landslag ha gjort sämre resultat med honom i startelvan, etc…) Att sedan Fifa eller Artfacts alltid ska komma att ”landa på en konsensus kring hög kvalitet” är väl snarast en truism…?
Konst är ingen tävling, kanske någon skulle invända. Och det stämmer ju förstås. Fast samtidigt så stämmer det ju inte alls, bevisligen. Och i dag är fotbollsindustrin mer penningstinn än konstvärlden, efter vad jag förstår, och därmed kanske nästan lika ”korrumperad” så att säga…?
Nej, man tycks hamna i metafysiska rymder. Och det hade jag personligen iofs inget emot! Konsten är ju, vilket inte minst du själv har lyckats demonstrera, just en sådan ”metafysisk” fråga. Vad skulle den annars vara? Tekniskt skickligt applicerade små färgklickar i en diskurs – och bara det?
Nej, det hade jag i så fall lika svårt att tro på.
Ola K. Det är nog riktigt att bäste spelare enligt FIFA:s ranking i viss mån fungerar institutionellt. Precis som i den inst teorin har man motiveringar till varför en spelare är bra. Skillnaden är dock väsentlig, i fotboll är det målen som räknas. Man måste vinna ofta för att vara bra. Dessutom är tekniken, som är avgörande, objektivt urskiljbar.
Jag vet inte om det skulle truism angående artfact. Konstvärlden vill inte alls hålla med om att systemet fungerar som en korrekt värdemätare utan vill helst tänka sig att konsten är individuell och subjektiv. Men det visar sig alltså att man väljer att systematiskt bekräfta vissa konstnärer mer än andra. Även i idrottens beömningsgrenar är kriterierna rimligt objektiv. I konsten skall man ta ställning till överskridande och nytänkande sådant som är ytterst svårt inom idrotten där man måste hålla sig till reglerna.
Hm. Fast Zlatan har utfört ett antal konststycken som jag faktiskt aldrig sett förut: ett överskridande, om än inom regelverkets ram. Minns även Johan Cruyff och hans fint… Liksom skridskotekniken faktiskt förändrade längdskidåkningen, eller Jan Boklöv på sin tid backhoppningen i och med V-stilen…
Fotboll går ut på att göra mål men vad jag avsåg var den enskilde spelaren och dennes individuella kvaliteter. Och nog är ”tekniken” en urskiljbar kategori också inom konsten, även om kriterierna är flera och ibland diffusare?
Det är som i en fuga av Bach – man måste inte veta varför det är vackert för att inse skönheten!
Men missförstå mig rätt: att söka absoluta mästerverk utifrån samtidsbedömares snöda och snäva kriterier är ingenting jag skulle rekommendera någon. Särskilt inte om dessa bedömare mer eller mindre hade (eller tyckte sig ha) till yrke att tycka och uppfatta saken just si eller så…
Det kanske är så, Lars, att omdömet helt och hållet bestäms av det sociala, men det känns inte så för en ”modern västerländsk herre” och det stämmer heller inte överens med en dennes individualistiska självbild. Övertygelsen om ett individuellt omdöme är central på flera områden.
Det moraliska omdömet, känslan av att det finns rätt och fel, är centralt för juridikens trovärdighet som något annat än maktens lagar och regler. Likadant är det med det estetiska. Det faller platt om det bara skulle vara fråga om yttre regler.
Det är som i flera andra fall av skenbara motsatsförhållanden – det är både och.
Det goda och det onda, det sköna och det fula… i moralen, konsten, musiken… finns objektivt bortom individen OCH subjektivt inom individen, utvecklat i olika grader… men är en och samma sak… sammankopplat över skenbara gränser.
Krister,
Sen också individen själv. Lätt bortglömd alltsom oftast, men nog den ”tyngsta spelaren” av alla… (tack-och-lov-ändå-kanske? Glad-är-iallafall-jag-för-det.-Möjligtvis-dum-också.)
Cecilia,
Aldrig dum, alltid glad
Puss på dig Cessan
Håller med. 🙂