1618: Rasistnytt

Postat den 2013 22 januari av Lars Vilks

För några dagar sedan såg jag händelsevis ett avsnitt av ett teveprogram som handlade om 1960-talet. Ett av inslagen handlade om massakern i Sharpeville i Sydafrika där polisen sköt ner 69 fredliga demonstranter. Kommentatorrösten upplyste om att denna händelse gjorde att världen fick upp ögonen för att Sydafrika var ett rasistiskt land. Det som slog mig var hur fel ”rasistiskt”, i det sammanhanget, låter utifrån dagens användning av ordet. ”Rasistiskt” är sådant som främst handlar om Tintin och Lilla Hjärtat eller insinuationer om att den och den personen visar upp sin strukturella rasism. Eller en strid om utseendet på den kanadensiska 100-dollarsedeln.

 

Vi väntar alltjämt på att diskussionen i dessa ämnen skall kunna föras med vederbörlig balans. Ett intressant bidrag till denna problematik, så omgjordad av hysteriska ståndpunkter, är ett radioprogram som Ronie Berggren på usapol har gjort om islamofobi och militant islam. Han intervjuar två vitt skilda gestalter inom denna intressesfär, Mattias Gardell och Robert Spencer. I programmet dyker också rondellhunden upp. Man lägger märke till den ofta återkommande taktiken att svara och förklara med försåtlighet eller undanflykter.

 

Publicerat i debatt, yttrandefrihet | 10 kommentarer

1617: I väntan på den omtumlande konsten

Postat den 2013 20 januari av Lars Vilks

Glädjande nog har Yngve tagit sig tid att göra ännu ett inlägg i den ständiga diskussion om konsten som försiggår här. Det som Yngve har skrivit är ett klassiskt försvar för konstens egenart som sinnesförnimmelse. Så här säger han

 

”Kärnan i estetiken är förnimmelsen – den för omvärlden dolda, men för den enskilde högst verkliga upplevelsen av vad sinnena förmedlar. Att reglerna i konsten kan ändras så radikalt och så (relativt) snabbt beror på att den bygger på det estetiska antagandet: Att var och en har en egen förnimmelse av världen. Och följaktligen ett (delvis) eget omdöme. I en seriös konstbedömning kan man inte enbart lita på andras omdömen, man måste också gå till sig själv. När någon upplever ett verk som t ex omtumlande fast det strider mot rådande regler kan dessa ändras (om personen är inflytelserik och skriver väl). Inte bara för att det finns en sådan regel, andra måste också, åtminstone till en början, förnimma det som omtumlande om det ska bära vidare. Det är här skillnaden mellan ’att vara eller anses vara’ är avgörande. Jag skulle säga att tron på denna skillnad är en av grundpelarna i konstbygget.”

 

Först måste det sägas att estetikens kärna, alltså ”förnimmelsen” inte är nödvändig för konsten. Det finns gott om konstverk som förhåller sig till intellektet. Man kan undra varför detta är möjligt. Säkerligen beror detta på att överskridandet är en väsentligare faktor i konsten än dess identitet som estetisk. Så det ligger i korten att estetiken blir överskriden. Hur som helst förstår jag utmärkt att man inte kan lita på andras omdömen. Alla konstkritiker strävar efter att uttrycka sitt eget originella omdöme. Men eftersom det finns en rad givna förutsättningar och referenser blir det inte särskilt mycket kvar till avvikande uppfattningar. Friheten till att uttrycka sin uppfattning finns i att man kan välja mellan ett antal trender och konstnärer. Men betraktar man utfallet statistiskt ser man lätt hur konsensus är rådande. Yngve är säkert klar över detta och vänder sig istället till omständigheten när rådande regler bryts och betraktaren möts av något ”omtumlande”.

 

Nu får det sägas att ”omtumlande” är sällsynt i konstvärlden. Förstås inte för den obevandrade som genom brist på kunskap kommer att möta omtumlande verk till höger och vänster. För den insatte är det annorlunda, där är igenkänningsgraden hög och det är inte ofta ett verk inte kan inlemmas i referenser och kategorier. Och som jag nämnde tidigare är själva regelbrottet en del av systemet. När Emily Jacir (408) vann Hugo Bosspriset 2008 motiverades det med att hon var en konstnär som bryter mot reglerna. Frågan kvarstod dock vilka regler hon egentligen bröt emot. Hennes genombrottsverk från 2001, Memorial to 418 Palestinian Villages Destroyed, Depopulated and Occupied by Israel in 1948 kan knappast ha varit störande för den internationella konstvärldens hunger efter socialkritik.

 

Det omtumlande ägde en större plats i modernismens ismer. Eftersom det då rörde sig om att lägga press på estetikens befintliga gränser fungerade omtumlingen åtminstone fram till 1960-talet. Historiskt sett förefaller det rätt egendomligt att det kunde pågå så länge eftersom samma scen upprepades i ism efter ism. Några försvarade och andra angrep den senaste ismen. Efter en kort tid etablerade den sig och så var det dags att köra ett varv till.

 

Idag är det inte i första hand konstverken och hur de uppfattas som står för regelförändringarna utan istället nya teorier och vinklingar som skapas genom ett samarbete mellan alla parterr där dock tyngdpunkten vilar hos curatorer och teoretiker. Det har dock visat sig att detta inte skapar några avsevärda motsättningar. Vi såg i fjor lanseringen av konsten som politisk aktivism genom Berlinbiennalen. Det enda omtumlande med den var det berättigade tvivel som kritikerna uttryckte om dess möjlighet att åstadkomma politisk verkan.

 

Frågan får gå tillbaka till Yngve: När hade vi senast något omtumlande i konsten som skulle kvalificera sig som regelbrott?

 

Vidare skriver han:

 

”Konstens scen är en spelplats för den estetiska förnimmelsen och den estetiska omdömet. Det är därför det mesta är på låtsas i konsten och det är därför det blir problem när något blir ’på riktigt’. Då måste det plötsligt fram andra, instrumentella eller moraliska, kriterier, som egentligen inte har någon giltighet i konsten.”

 

Det lilla problemet med detta uttalande är följande: Om konstvärldens elittrupper anser att dessa andra, icke-estetiska kriterier, är giltiga så är de väl det? Man kan inte räkna med att de följer Yngves rekommendation.

 

Emily Jacir: Memorial to 418 Palestinian Villages Destroyed, Depopulated and Occupied by Israel in 1948, installation 2001

 

 

Publicerat i debatt, konstteori | 33 kommentarer

1616: Eruptioner kring N-ordet

Postat den 2013 18 januari av Lars Vilks

Att det omedelbart rycker och rasslar i rören när Nationalstaten och dess möjliga kultur och identitet nämns är numera en självklar åkomma. Spelet är ett och detsamma, tesen ställs mot antitesen och, med en lätt travesti på poetens ord, det dagas re’n och syntesen kommer icke. Nå, det är ett underhållande material som skapas i den febrila sinnlighet som styr den politiska paniken. Martin Aagård har lämnat ett högst läsvärt bidrag (Aftonbladet) till Tidens Stora Berättelse, den som handlar om den kompletta välsignelsen för den hörsamme. Eller kanske hellre en samtida kulturjournalists trosbekänelse. Han har reagerat på en omdiskuterad artikel i norska Aftenposten av Jon Hustad. Artikeln är inte särskilt märkvärdig, den ställer en återkommande fråga om den nationella kulturen och egenarten. Han är missnöjd med den norska kulturministern Hadia Tajik som har sagt att kultur är förändring. Onekligen är svaret något svävande. För vad är det i så fall som förändras? Snarare kan man säga att i officiella kretsar är kultur detsamma som en kultur (som man föredrar att inte bestämma) har skapat ett politiskt program som man kallar för mångkultur och som kan utlova många stora upplevelser för folket men också ekonomisk tillväxt.

 

En diskussion om nationalstaten och den nationella identitet är något som kunde vara önskvärt men det förutsätter att inläggen inte är politiska partsinlagor. För det är en sådan som, ytterligt hårt vinklad, Aagård skriver. Och i sådana lägen kan man hantera fakta som det passar för att understryka den entonigt klingande tesen.

 

Exempelvis menar han att nynorskan är ”Ett skriftspråk som ¬konstruerades av nationalistiska akademiker i mitten på 1800-¬talet i för att fördjupa den norska ¬nationalkänslan.” Norge har två språk, bokmål och nynorska. Bokmål är som skriftspråk mycket likt danskan och det kommer sig av den långa danska överhögheten. Men Norge har också dialekter varav nynorskan har fått en speciell ställning. Den dominerande dialekten på Vestlandet har en lång rad egna ord och uttal som befinner sig långt ifrån bokmålet och Oslodialekten. För att lösa det här problemet skapades ett skriftspråk som gjorde det möjligt att skriva i någorlunda överensstämmelse med hur man talade. Naturligtvis kan man se det som en del av den norska nationalkänslan, att bevara ett språk som inte hade någon skriftlig hemort sedan den danska administrationen hade fått dra sig tillbaka. Den ersattes av den svenska som dock lät Norge långtgående administrera sina egna angelägenheter men inte utrikespolitiken. Nationalkänslan fanns redan 1814 när norrmännen samlades och upprättade sin egen konstitution, vilken fick vänta i nästan hundra år på att bli fullbordad. Nationalstaten är en skapelse av 1800-talet och den har haft en viktig funktion som ett sätt att skapa enheter i det framväxande demokratiska Europa. På sin tid säkert en utmärkt produkt. Idag fungerar inte nationalstaten på det sättet utan har istället kommit att handla om symbolisk identitet vilket inte är oväsentligt. Man kan se det på det engagemang som saken har fört med sig. För trots allt är vi inte alls ovilliga att bestämma kulturella skillnader mellan nationer. Inte ens grannlandet Norge är identiskt med Sverige. I Norge är nationaltanken viktigare i Sverige t ex. En ung nation som har varit underordnad Danmark och Sverige, nu framgångsrik men evig lillebror.

 

Aagård roar sig sedan med en summarisk historieskrivning där han tänker sig att det en gång fanns en gyllene tid då Norge var mångkulturellt. Men de elaka nationalistrasisterna krossade denna. Nynorsk kultur har bara lyckats skapa författaren Jon Fosse och Aagård garanterar att han vet att denne är tråkig. Och i övrigt summerar han att, jämfört med Danmark och Sverige, är Norge ett kulturellt bakvatten. Antagligen vill Aagard mena att den norska nationalismen är orsaken annars vet jag inte varför han drar fram den saken. Hur som helst, så här på rak arm, kan jag konstatera att ena halvan i konstnärsduon Elmgreen och Dragset är norsk. De har placeringen 144 på artfacts och så högt har vi aldrig sett någon svensk.

 

Vad som skall ersätta 1800-talets nationalstat kan vara värt att diskutera och skulle säkert vara mera givande än de ständiga utfallen i det politiska skyttegravskriget.

Eidsvoll 1814

 

 

Publicerat i debatt | 15 kommentarer