Glädjande nog har Yngve tagit sig tid att göra ännu ett inlägg i den ständiga diskussion om konsten som försiggår här. Det som Yngve har skrivit är ett klassiskt försvar för konstens egenart som sinnesförnimmelse. Så här säger han
”Kärnan i estetiken är förnimmelsen – den för omvärlden dolda, men för den enskilde högst verkliga upplevelsen av vad sinnena förmedlar. Att reglerna i konsten kan ändras så radikalt och så (relativt) snabbt beror på att den bygger på det estetiska antagandet: Att var och en har en egen förnimmelse av världen. Och följaktligen ett (delvis) eget omdöme. I en seriös konstbedömning kan man inte enbart lita på andras omdömen, man måste också gå till sig själv. När någon upplever ett verk som t ex omtumlande fast det strider mot rådande regler kan dessa ändras (om personen är inflytelserik och skriver väl). Inte bara för att det finns en sådan regel, andra måste också, åtminstone till en början, förnimma det som omtumlande om det ska bära vidare. Det är här skillnaden mellan ’att vara eller anses vara’ är avgörande. Jag skulle säga att tron på denna skillnad är en av grundpelarna i konstbygget.”
Först måste det sägas att estetikens kärna, alltså ”förnimmelsen” inte är nödvändig för konsten. Det finns gott om konstverk som förhåller sig till intellektet. Man kan undra varför detta är möjligt. Säkerligen beror detta på att överskridandet är en väsentligare faktor i konsten än dess identitet som estetisk. Så det ligger i korten att estetiken blir överskriden. Hur som helst förstår jag utmärkt att man inte kan lita på andras omdömen. Alla konstkritiker strävar efter att uttrycka sitt eget originella omdöme. Men eftersom det finns en rad givna förutsättningar och referenser blir det inte särskilt mycket kvar till avvikande uppfattningar. Friheten till att uttrycka sin uppfattning finns i att man kan välja mellan ett antal trender och konstnärer. Men betraktar man utfallet statistiskt ser man lätt hur konsensus är rådande. Yngve är säkert klar över detta och vänder sig istället till omständigheten när rådande regler bryts och betraktaren möts av något ”omtumlande”.
Nu får det sägas att ”omtumlande” är sällsynt i konstvärlden. Förstås inte för den obevandrade som genom brist på kunskap kommer att möta omtumlande verk till höger och vänster. För den insatte är det annorlunda, där är igenkänningsgraden hög och det är inte ofta ett verk inte kan inlemmas i referenser och kategorier. Och som jag nämnde tidigare är själva regelbrottet en del av systemet. När Emily Jacir (408) vann Hugo Bosspriset 2008 motiverades det med att hon var en konstnär som bryter mot reglerna. Frågan kvarstod dock vilka regler hon egentligen bröt emot. Hennes genombrottsverk från 2001, Memorial to 418 Palestinian Villages Destroyed, Depopulated and Occupied by Israel in 1948 kan knappast ha varit störande för den internationella konstvärldens hunger efter socialkritik.
Det omtumlande ägde en större plats i modernismens ismer. Eftersom det då rörde sig om att lägga press på estetikens befintliga gränser fungerade omtumlingen åtminstone fram till 1960-talet. Historiskt sett förefaller det rätt egendomligt att det kunde pågå så länge eftersom samma scen upprepades i ism efter ism. Några försvarade och andra angrep den senaste ismen. Efter en kort tid etablerade den sig och så var det dags att köra ett varv till.
Idag är det inte i första hand konstverken och hur de uppfattas som står för regelförändringarna utan istället nya teorier och vinklingar som skapas genom ett samarbete mellan alla parterr där dock tyngdpunkten vilar hos curatorer och teoretiker. Det har dock visat sig att detta inte skapar några avsevärda motsättningar. Vi såg i fjor lanseringen av konsten som politisk aktivism genom Berlinbiennalen. Det enda omtumlande med den var det berättigade tvivel som kritikerna uttryckte om dess möjlighet att åstadkomma politisk verkan.
Frågan får gå tillbaka till Yngve: När hade vi senast något omtumlande i konsten som skulle kvalificera sig som regelbrott?
Vidare skriver han:
”Konstens scen är en spelplats för den estetiska förnimmelsen och den estetiska omdömet. Det är därför det mesta är på låtsas i konsten och det är därför det blir problem när något blir ’på riktigt’. Då måste det plötsligt fram andra, instrumentella eller moraliska, kriterier, som egentligen inte har någon giltighet i konsten.”
Det lilla problemet med detta uttalande är följande: Om konstvärldens elittrupper anser att dessa andra, icke-estetiska kriterier, är giltiga så är de väl det? Man kan inte räkna med att de följer Yngves rekommendation.
Emily Jacir: Memorial to 418 Palestinian Villages Destroyed, Depopulated and Occupied by Israel in 1948, installation 2001
Misstänker att det var det sista som hördes från Yngve.
Att hamna i en köttkvarn skulle nog uppfattas som relativt njutbart i jämförelse med herr konstnärens massakrering.
Jag tror på ”levande spontankonst”. Den kan verkligen omtumla oss. Iodine Jupiter var pionjär med detta i Sverige på 70-talet. Men han finns fortfarande i högsta grad på nätet. Bara att Googla.
Ska man bryta mot något, och omtumla, måste man bryta mot reglernas regler, eftersom brytandet är etablerat som modell för det konstnärliga. Så så måste det gå till, om man ska omtumla.
Mina infall, liksom alla andras infall här, kanske är konst om kontexten lever som en egen omtumlande organism. 🙂
En Understreckare i SvD om Luc Ferrys syn på bl.a. den moderna konstens brist på estetik.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/en-optimistisk-filosofi-for-2000-talet_7824684.svd
”Ferry är mycket personlig i sin kritik av den moderna konsten, som han menar är genial när det gäller förnyelse men påver när det gäller estetiska upplevelser. Hans tes är att den har utvecklats i samklang med kapitalismen. Det som förenar är i kapitalistens fall nödvändigheten att underhålla lusten till nya produkter, i konstnärens behovet att väcka en sensationslysten uppmärksamhet. Som exempel nämner han två av dagens mest omskrivna konstnärer, Jeff Koons och Damien Hirst, vilka i sin marknadsföring, menar han, tillgriper samma strategier som Steve Jobs, när han lanserade sin nya Iphone”.
En brist i estetik som han menar inte finns i den moderna literaturen och musiken.
Krister,
Tack för det tipset, Krister. Som det brukar vara är filosoferna dåligt uppdaterade. Den moderna konsten påver på estetiska upplevelser… Ja, det är tämligen självklart eftersom den har gjort estetiska upplevelser till sekundära kvaliteter. Koons och Hirst är gamla stötar idag. I samtidskonsten håller man ständigt på med offensiv kritik mot kapitalismen och konstmarknaden…
Jag tycker det är en intressant reflektion att de andra konstarterna i modern tappning inte gjort estetiska upplevelser till sekundära kvaliteter, i varje fall inte i samma utsträckning.
Krister,
Det är intressant och dessutom lättförklarligt. Samtliga konstarter gick mot en upplösning i modernismens sluttamp under 1960-talet men endast inom bildkonsten fullföljdes idén om en konst i allmänhet och med allting. Inom litteraturen återgick man till att skriva tämligen konventionella diktsamlingar och romaner på traditionellt sätt. Och musikerna fortsatte att komponera i modernistisk stil.
CeDe,
Jag hoppas vi får höra mer av den intressanta dialogen mellan Yngve och Lars. Uppenbarligen två med djupa kunskaper och olika synsätt som gör det än mer läsvärt.
Krister.
Jag hoppas också att Yngve återhörs. Jag gjorde en liknelse som jag tyckte var avspeglande. Jag värderade inte.
All denna kunskap – det är som med krukväxter, vad ska man ha den till?
Huvudsaken är att saker och ting blommar omtumlande intensivt. Även du min vän. 🙂
Lars. Jag kommer inte att redogöra ytterligare för min ståndpunkt (just nu i alla fall), eftersom jag inte kan upptäcka något i din ordström som direkt motsäger den. Tvärtom verkar vi överens om att det som statistiskt kan räknas fram som dominerande värderingar i konstvärlden (Artfacts) i andra änden är uppbyggt av konstvärldsaktörernas individuella omdömen.
En snabb fråga på det här bara: ”Först måste det sägas att estetikens kärna, alltså ”förnimmelsen” inte är nödvändig för konsten. Det finns gott om konstverk som förhåller sig till intellektet”, skriver du. Man kan undra hur detta är möjligt. Sker det med någon sorts telepatisk direktkoppling mellan intellekt och verk?
/Yngve
Kunskap är också konst CeDe, och lever sitt eget liv, precis som krukväxter gör. Den rör om vår värld. Och kan verkligen vända upp och ner på allt, när kunskapskonsten är som bäst.
Yngve,
Ja, vi är kanske överens, måhända är ditt förhållningssätt till frågan rent filosofiskt. jag menar om t ex en trupp på 100 personer som marscherar och får ordern ”Vänster om” kommer förmodligen alla att svänga åt vänster följande sitt snabbt träffade omdöme. Valmöjligheterna finns för dem alla och statistiken ger en bild av den enighet man kan förvänta sig.
Det där med telepati var väl inte nödvändigt. Du förstod säkert vad jag menade: Viss konst är inriktad på det estetiska medan annan riktar sig till intellektet. Att de i båda fallen måste föregås av sinnesförnimmelser behöver kanske inte särskilt framhållas. Samtidigt blir jag inte klok på vilken relation du tänker dig mellan sinesförnimmelser och konstens särskilda estetiska.
Krister,
SvDs kultursidor har spottat upp sig, tycks det som allt oftare. Tack för tipset!
Kanske är det så att konsten lika lite som musiken låter sig fångas i språkets trubbiga verktyg. När det gäller musik så tycks det vara mer eller mindre omöjligt att för en utomstående beskriva i mer exakta termer vad det är i den musikaliska upplevelsen som skänker en sådan glädje, en sådan upplyftande känsla.
Vilken bild! Konstvärldens elittrupper marscherande i takt och på ett givet kommando svängande vänster. Tack för den!
ojojoj!
Jojojo CeDe!
What about how…
Om lilla jag tillfälligt får ta myntabladet från munnen och åter lägga mig i debatten:
Signaturen Yngve verkar ha en god och holistisk syn på konstbegreppet.
Vilks dansar vidare i sin limbo – och i vilket syfte?
Är konsten inte till sitt väsen sinnlig, estetisk? I detta ej att beblanda skönhet som semantiskt begrepp, eftersom vi sedan länge lever i en modernistisk värld, där intellektet rider hjärtat. Redan Platon talade om ideernas överlägsenhet över sinnevärlden – Konsten som otillräcklig att säga Sanningen.
Så kallad intellektuell konst är också ändå konst; Om vi åter drar upp Duchamps gamla readymades som enkla exempel, blir det tydligt att ideerna måste manifesteras i sinnliga utföranden.
Så vad nytt?
Ideer utan estetik är bara kvarglömda snöskyfflar i snön -kommer aldrig in från kylan till konstkritikerns varma galleri.
Gurun Gudrun,
GG. Vad som är konstens väsen kan inte avgöras på annat sätt än att studera vad konstvärlden säger, vad den har sagt och vad som dröjer sig kvar i traditionen. Sinnligheten är framträdande i mångahanda verksamheter som populärkultur, mode, reklam osv. Den är en framträdande del av hur konsten förs fram men den traditionella föreställningen om konstens väsen är att dess sinnlighet, dess ”estetiska” är särskild, djupare, ett broslag mellan logiskt tänkande och omdömet. En sådan idé är tämligen upplöst idag.Visst kan idéer utan nämnvärd estetik nå fram till konstvärlden. Konceptkonsten har väl visat det.
Platon talade om avbildningen. Något konstbegrepp i vår mening existerade inte på den tiden.
Nu finns ej mer att säga,
allt är för länge sedan sagt.
Den som sanningen försöker väja,
han ej förstått ett skvatt.
Gurun Gudrun,
Undrar om Platon någonsin funderade över det där med bortglömda snöskyfflar? Antagligen rätt ingående. På den tiden.
Sant Cede att vi lever i en stor PK-lögn i dag, där inget finns mer att säga än floskler. Men för oss övriga, finns alltid mer att säga. Du får inte förlora hoppet min vän. 🙂
Jag tror på omtumlandets konst. Det gäller bara att frigöra sig från ramarna, och upptäcka nya vägar helt spontant och oförutsägbart. Men då måste man också veta vad som är sant att åstadkomma, och vad som är PK-propagandandisk fejk i ens indoktrinerade medvetandeuttryck, och därmed lögn. Så att man kan eliminera dem, och nå en mer ren, äkta konst, grundad på en ärvd sanning i tiden.
Cecilia, när det blir vår och varmt igen i vårt land hittas snöskyfflarna åter, och behöver inte plockas in. För då är det inne som är kallt. Det var det som Platon till slut upptäckte. Och sinnligheten kom åter.
Vilks, ideer/koncept som konst är en ädel tanke, men jag tror att det är svårt att egentligen undvika estetiken – Att presentera och mottaga konst utan konstnärliga grunder i konstvärlden.
Lycka till.
Gurun Gudrun,
GG. Det är ingen programförklaring utan en enkel beskrivning av vad som är gångbart i konstvärlden. Någon stor sak på biennalerna blir det inte eftersom de flesta människor är förtjusta i inpackningen. Däremot spelar det en betydande roll i akademiseringen av samtidskonsten.
Gurun Gudrun, läs vad jag skrev här ovan om snöskyfflarna, när allt förenas igen, i en ny dynamik.
Du menar att verkligheten är som min en av mina favorithistoria från barndomen?
Den om haren som frös om vintern, och sade: Till sommaren så ska jag bygga mig ett hus, till sommaren så ska jag bygga mig ett hus. Och när sommaren kom sade haren: Hus i varje buske, hus i varje buske.
Jag tröttande aldrig på denna, och skrattade lika mycket varje gång som den berättades. (blink, blink)
Kul historia Cecilia. 🙂 Ja, när sommaren kommer efter våren och vintern, då stannar den kvar och estetiken kan förenas med intellektet igen i nåt levande nytt, såväl i verklighet som i sinnesvärlden. Då finns det ett hus i varje buske och ett rum i varje medveten varelse. Den dag då sommaren består och inte förvandlas till höst. Den dag då snöskyfflarna får värme och upptäcks på nyrt.
Ja Cecilia, då funkar det ändå. Då blir allt levandegjort igen, utan handling. Av sig självt.
Johan den 1:e,
Då?
Eller är du bara ett offer kanske/hade lite brått och tittade inte så noga efter vad knappandet hade valt för förstahandsalternativ…? (att vara lite eftertänksam/dvs tänka på hur medierna väljer för att göra tillvaron lätt för oss idag – skadar nog aldrig ändå?)
Eller är det jag som missat något intressant förtäckt budskap? Levandegjort igen, utan handling. Låter spännande och helt i min ”smak! (glad, glad)
”DÅ”, ”till sommaren”, funkar det ändå. Då blir allt levandegjort igen, utan handling. Av sig självt. 🙂
Jo, ”medierna väljer för att göra tillvaron lätt för oss idag”, att välja bort dom. Du har så rätt sååå… (blink blink) Och väljandet är en konstform som de inte har. 🙂