1616: Eruptioner kring N-ordet

Att det omedelbart rycker och rasslar i rören när Nationalstaten och dess möjliga kultur och identitet nämns är numera en självklar åkomma. Spelet är ett och detsamma, tesen ställs mot antitesen och, med en lätt travesti på poetens ord, det dagas re’n och syntesen kommer icke. Nå, det är ett underhållande material som skapas i den febrila sinnlighet som styr den politiska paniken. Martin Aagård har lämnat ett högst läsvärt bidrag (Aftonbladet) till Tidens Stora Berättelse, den som handlar om den kompletta välsignelsen för den hörsamme. Eller kanske hellre en samtida kulturjournalists trosbekänelse. Han har reagerat på en omdiskuterad artikel i norska Aftenposten av Jon Hustad. Artikeln är inte särskilt märkvärdig, den ställer en återkommande fråga om den nationella kulturen och egenarten. Han är missnöjd med den norska kulturministern Hadia Tajik som har sagt att kultur är förändring. Onekligen är svaret något svävande. För vad är det i så fall som förändras? Snarare kan man säga att i officiella kretsar är kultur detsamma som en kultur (som man föredrar att inte bestämma) har skapat ett politiskt program som man kallar för mångkultur och som kan utlova många stora upplevelser för folket men också ekonomisk tillväxt.

 

En diskussion om nationalstaten och den nationella identitet är något som kunde vara önskvärt men det förutsätter att inläggen inte är politiska partsinlagor. För det är en sådan som, ytterligt hårt vinklad, Aagård skriver. Och i sådana lägen kan man hantera fakta som det passar för att understryka den entonigt klingande tesen.

 

Exempelvis menar han att nynorskan är ”Ett skriftspråk som ¬konstruerades av nationalistiska akademiker i mitten på 1800-¬talet i för att fördjupa den norska ¬nationalkänslan.” Norge har två språk, bokmål och nynorska. Bokmål är som skriftspråk mycket likt danskan och det kommer sig av den långa danska överhögheten. Men Norge har också dialekter varav nynorskan har fått en speciell ställning. Den dominerande dialekten på Vestlandet har en lång rad egna ord och uttal som befinner sig långt ifrån bokmålet och Oslodialekten. För att lösa det här problemet skapades ett skriftspråk som gjorde det möjligt att skriva i någorlunda överensstämmelse med hur man talade. Naturligtvis kan man se det som en del av den norska nationalkänslan, att bevara ett språk som inte hade någon skriftlig hemort sedan den danska administrationen hade fått dra sig tillbaka. Den ersattes av den svenska som dock lät Norge långtgående administrera sina egna angelägenheter men inte utrikespolitiken. Nationalkänslan fanns redan 1814 när norrmännen samlades och upprättade sin egen konstitution, vilken fick vänta i nästan hundra år på att bli fullbordad. Nationalstaten är en skapelse av 1800-talet och den har haft en viktig funktion som ett sätt att skapa enheter i det framväxande demokratiska Europa. På sin tid säkert en utmärkt produkt. Idag fungerar inte nationalstaten på det sättet utan har istället kommit att handla om symbolisk identitet vilket inte är oväsentligt. Man kan se det på det engagemang som saken har fört med sig. För trots allt är vi inte alls ovilliga att bestämma kulturella skillnader mellan nationer. Inte ens grannlandet Norge är identiskt med Sverige. I Norge är nationaltanken viktigare i Sverige t ex. En ung nation som har varit underordnad Danmark och Sverige, nu framgångsrik men evig lillebror.

 

Aagård roar sig sedan med en summarisk historieskrivning där han tänker sig att det en gång fanns en gyllene tid då Norge var mångkulturellt. Men de elaka nationalistrasisterna krossade denna. Nynorsk kultur har bara lyckats skapa författaren Jon Fosse och Aagård garanterar att han vet att denne är tråkig. Och i övrigt summerar han att, jämfört med Danmark och Sverige, är Norge ett kulturellt bakvatten. Antagligen vill Aagard mena att den norska nationalismen är orsaken annars vet jag inte varför han drar fram den saken. Hur som helst, så här på rak arm, kan jag konstatera att ena halvan i konstnärsduon Elmgreen och Dragset är norsk. De har placeringen 144 på artfacts och så högt har vi aldrig sett någon svensk.

 

Vad som skall ersätta 1800-talets nationalstat kan vara värt att diskutera och skulle säkert vara mera givande än de ständiga utfallen i det politiska skyttegravskriget.

Eidsvoll 1814

 

 

Det här inlägget postades i debatt. Bokmärk permalänken.

15 svar på 1616: Eruptioner kring N-ordet

  1. CeDe skriver:

    Tack Lars för dina ständigt återkommande underbara skrivelser – du är min snuttefilt.

  2. Johan den 1:e skriver:

    Ha ha man trodde ju inlägget skulle handla om något annat än det verkligen gjorde, skämtare där. 🙂

    Det är det so är det farliga i dagens läge, att det kan bli vad som helst, när det är så ostrukturerat som idag. Och det är verkligen meta att diskutera. Nog sagt om detta för min del.

  3. Johan den 1:e skriver:

    Och du är min CeDe. 😉

  4. Johan den 1:e skriver:

    Att ersätta ja..hm. Det måste få bli som det blir, annars blir det korrupt. Och som sagt är det så mycket meta i det. Nätet är ju en vinkling, på en alternativ verklighet förståss. Eller vad säger du själv? Är du inne på Svenssplaneten nånting då?

  5. Cecilia skriver:

    Johan den 1:e,

    Meta? Menar du tankemetadata då eller… (glad)

  6. Min vän ute på torpet filosoferade en dag över en 12 årig starkdricka och uttryckte då följande: ”Är det inte en ide, att försöka hitta orsaken till det finns gränser, innan vi avskaffar dem?”

  7. CeDe skriver:

    Hyser inga tvivel om att vi inte ska lyckas ta oss förbi dessa eruptioner helskinnade. Den ena klokare än den andra börjar poppa upp och göra sina sunda stämmor hörda. Kanske behövdes vi skakas om lite i vår egen trygga förträfflighet. Bli lite mer kaxiga och våga lite mer likt vår lysande stjärna och förebild; Endel Roger Lars Vilks.

  8. Johan den 1:e skriver:

    Då säger jag så här:

    Är det inte en ide, att försöka hitta orsaken till att vi finns, innan vi avskaffar oss?

    Rara Cecilia. 🙂 Jag menar metavärlden om allt. Som ju lever i sig självt medan det pågår i det yttre.
    Omöjligt att förklara. 🙂

  9. Johan den 1:e skriver:

    De talar just nu om Japan, Kina och Syd-Korea på P1, och om Europas stagnation.

  10. Johan den 1:e skriver:

    Allt det här. Allt vad vi kommenterar, och här nu gör. Alla vi och allt, är metavärlden, som bara blir sig fram som den blir av allt.

  11. Johan den 1:e skriver:

    Läs:

    Luk. 11:46

    Joh. upp. 18:2

    och

    Dom. 20

  12. CeDe skriver:

    Lukas och Johannes gick väl att applicera nuet. Domarboken 20 med 48 verser var lite mer al dente.

  13. Johan den 1:e skriver:

    Framtiden menade jag. Kampen mot de tidigare två, kanske blir så.

  14. CeDe skriver:

    Allt som är värt att göras bör göras på riktigt, mer än så kan man inte göra. Att oroas för framtiden producerar inget.

  15. Johan den 1:e skriver:

    Jag oroar mig INTE.
    Jag bara konstaterar vad som kanske blir.
    Sen tar jag det som det kommer det som blir.
    Vad som är bättre eller, vet man först efteråt.

    Annars, kunde inte säga det bättre själv än det du sa, i alla trådar som är. Det sammanfattar allt det bästa som är. Så menar jag också. I allt det som är. Men det vara en ide om hur det kan bli. Så var det. Men inte oror jag mig inte. Jag tror nog det blir bra med det hela jag. Även om allt knakar i fogarna. 🙂

    *KRAM* CeDe

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.