1616: Eruptioner kring N-ordet

Att det omedelbart rycker och rasslar i rören när Nationalstaten och dess möjliga kultur och identitet nämns är numera en självklar åkomma. Spelet är ett och detsamma, tesen ställs mot antitesen och, med en lätt travesti på poetens ord, det dagas re’n och syntesen kommer icke. Nå, det är ett underhållande material som skapas i den febrila sinnlighet som styr den politiska paniken. Martin Aagård har lämnat ett högst läsvärt bidrag (Aftonbladet) till Tidens Stora Berättelse, den som handlar om den kompletta välsignelsen för den hörsamme. Eller kanske hellre en samtida kulturjournalists trosbekänelse. Han har reagerat på en omdiskuterad artikel i norska Aftenposten av Jon Hustad. Artikeln är inte särskilt märkvärdig, den ställer en återkommande fråga om den nationella kulturen och egenarten. Han är missnöjd med den norska kulturministern Hadia Tajik som har sagt att kultur är förändring. Onekligen är svaret något svävande. För vad är det i så fall som förändras? Snarare kan man säga att i officiella kretsar är kultur detsamma som en kultur (som man föredrar att inte bestämma) har skapat ett politiskt program som man kallar för mångkultur och som kan utlova många stora upplevelser för folket men också ekonomisk tillväxt.

En diskussion om nationalstaten och den nationella identitet är något som kunde vara önskvärt men det förutsätter att inläggen inte är politiska partsinlagor. För det är en sådan som, ytterligt hårt vinklad, Aagård skriver. Och i sådana lägen kan man hantera fakta som det passar för att understryka den entonigt klingande tesen.

Exempelvis menar han att nynorskan är ”Ett skriftspråk som ¬konstruerades av nationalistiska akademiker i mitten på 1800-¬talet i för att fördjupa den norska ¬nationalkänslan.” Norge har två språk, bokmål och nynorska. Bokmål är som skriftspråk mycket likt danskan och det kommer sig av den långa danska överhögheten. Men Norge har också dialekter varav nynorskan har fått en speciell ställning. Den dominerande dialekten på Vestlandet har en lång rad egna ord och uttal som befinner sig långt ifrån bokmålet och Oslodialekten. För att lösa det här problemet skapades ett skriftspråk som gjorde det möjligt att skriva i någorlunda överensstämmelse med hur man talade. Naturligtvis kan man se det som en del av den norska nationalkänslan, att bevara ett språk som inte hade någon skriftlig hemort sedan den danska administrationen hade fått dra sig tillbaka. Den ersattes av den svenska som dock lät Norge långtgående administrera sina egna angelägenheter men inte utrikespolitiken. Nationalkänslan fanns redan 1814 när norrmännen samlades och upprättade sin egen konstitution, vilken fick vänta i nästan hundra år på att bli fullbordad. Nationalstaten är en skapelse av 1800-talet och den har haft en viktig funktion som ett sätt att skapa enheter i det framväxande demokratiska Europa. På sin tid säkert en utmärkt produkt. Idag fungerar inte nationalstaten på det sättet utan har istället kommit att handla om symbolisk identitet vilket inte är oväsentligt. Man kan se det på det engagemang som saken har fört med sig. För trots allt är vi inte alls ovilliga att bestämma kulturella skillnader mellan nationer. Inte ens grannlandet Norge är identiskt med Sverige. I Norge är nationaltanken viktigare i Sverige t ex. En ung nation som har varit underordnad Danmark och Sverige, nu framgångsrik men evig lillebror.

Aagård roar sig sedan med en summarisk historieskrivning där han tänker sig att det en gång fanns en gyllene tid då Norge var mångkulturellt. Men de elaka nationalistrasisterna krossade denna. Nynorsk kultur har bara lyckats skapa författaren Jon Fosse och Aagård garanterar att han vet att denne är tråkig. Och i övrigt summerar han att, jämfört med Danmark och Sverige, är Norge ett kulturellt bakvatten. Antagligen vill Aagard mena att den norska nationalismen är orsaken annars vet jag inte varför han drar fram den saken. Hur som helst, så här på rak arm, kan jag konstatera att ena halvan i konstnärsduon Elmgreen och Dragset är norsk. De har placeringen 144 på artfacts och så högt har vi aldrig sett någon svensk.

Vad som skall ersätta 1800-talets nationalstat kan vara värt att diskutera och skulle säkert vara mera givande än de ständiga utfallen i det politiska skyttegravskriget.

Eidsvoll 1814