1621: Konstvärldens dygder

Postat den 2013 27 januari av Lars Vilks

Såsom en lämplig uppföljning på gårdagens skrift publicerades i dagens DN en artikel av Salomon Schulman om fallet Hausswolffs aska. Man kan naturligtvis undra om Schulmans indignation inte är något missriktad ity det näppeligen är konstnärerna som utgör någon antisemitisk fara. Man får anta att Schulmans ämnesval i samband med Förintelsedagen beror på aktualitet och uppmärksamhet. Konstnären (med förutsättningen mediernas intresse) har med andra ord gjort det möjligt att påminna om det förflutna. Men det som särskilt intresserar mig är Schulmans slutkläm när han har hetsat upp sig till populistens nivå:

 

”Man kan fråga sig vad fri konst är. Finns det några gränser? Finns det en moralisk konst? Ska konst över huvud taget vara moralisk? Är allt tillåtet om man kallar sig konstnär? I en sådan extremt estetiserad verklighetsuppfattning finns risken att man till slut betraktar konstnären Adolf Hitlers Majdanek som en gigantisk installation.”

 

Se där, ännu ett exempel på vad avsaknaden om insikt i den institutionella konstteorin kan skapa för monster. Trots allt rör sig det här fallet om att Hausswolff möjligen för ett tjugotal år sedan tog en liten ask aska från förintelselägret. Detta fall har accepterats av konstvärlden som konst men med många invändningar och reservationer. Konstvärlden har, vilket Schulman inte tycks ha en aning om, en moral som närmast exemplariskt följer det politiskt korrekta (med varierande dragning mot vänster). Gränsdragningar är därför många och det är svårt att finna några exempel på några avvikelser. Tveksamma fall blir satta i karantän. Och lagen gäller även för konstnärer varför Schulman kan sova lugnt i den frågan. Hans sista utbrottsmening är trots allt konstteoretiskt intressant. Hitler var konstnär men ägnade sig inte åt installationer. Den installation som Schulman åsyftar har inga förutsättningar att bli godtagen av konstvärlden. Visserligen är det så att enskilda och föga i konsten insatta personer också ingår i konstvärlden. De har dock obetydligt inflytande. Trots det kan deras utnämningar godtas om det handlar om sådant som konventionellt kan betraktas som konst. T ex kan barnteckningar ses som konst i ett hem och en sådan synpunkt möter naturligtvis inget hinder i den mera inflytelserika delen av konstvärlden. Om däremot en eller flera sådana medlemmar skulle mena att Hitlers förintelse är ett konstverk kan man räkna med att det inte skulle mötas med största indignation. Även om nazismen var starkt estetiserad betyder inte det att den blir konst. Diktaturer opererar generellt med stora mått av estetiseringar. En del av futuristerna var med i Mussolinis upptåg och krigståg. Det futuristiska manifestet tillhandahåller: ”We will glorify war — the world’s only hygiene — militarism, patriotism, the destructive gesture of freedom-bringers, beautiful ideas worth dying for, and scorn for woman.” En del av futuristerna drog också med entusiasm ut i kriget. Men den verksamheten har aldrig fått ta plats i konsten. Gustave Courbet som 1871 tog initiativ till att riva Vendômekolonen har inte tillräknats detta som en del av sitt konstnärskap även om man utan vidare kan tänka sig att det skulle vara tänkbart. Ett sådant företag låg alltför långt borta från hans konstnärliga verk.

 

Ett annat fall är Karlheinz Stockhausens uttalande om händelsen 9/11: ”the greatest work of art imaginable for the whole cosmos.” Han modererade sedan detta: ”It’s a crime because those involved didn’t consent. They didn’t come to the ’concert.’ That’s obvious. And no one announced that they risked losing their lives. What happened in spiritual terms, the leap out of security, out of what is usually taken for granted, out of life, that sometimes happens to a small extent in art, too, otherwise art is nothing.” Senare tog han avstånd från sitt uttalande.

 

För att något, som inte uppenbart hör samman med konsten och dess traditioner, skall bli konst krävs bekräftelse från tillräckligt inflytelserika delar av konstvärlden. Stockhausen fick inget stöd för sitt uttalande vilket naturligtvis inte heller kunde förväntas. Regeln om att inte skada publik eller tredje part är markant tillämpad. Bara möjligheten av att sådan skada kan uppkomma försätter konstvärlden i intensiva diskussioner vilket man t ex kunde se i Anna Odells aktion.

 

 

Publicerat i debatt, institutionell teori | 10 kommentarer

1620: Ännu ett askans år

Postat den 2013 26 januari av Lars Vilks

Konståret har börjat och den regel som för närvarande gäller är att det är lätt att ställa prognoser för den officiella frontlinjen bland elittrupperna i den internationella samtidskonsten. Fjolårets utbud var sålunda lätt att, redan i förväg, summera och man kan på goda grunder anta att vi får vara med om ungefär detsamma i år. Biennalerna som alltjämt är vägvisare i konstvärlden kommer säkert att bjuda på intressanta och välgjorda produktioner. Alltså bra konst och ett uppradande av angelägna problem i världen. Eftersom konsten har bundit sig vid ett samhällskontrakt, det att vilja förändra världen på en politisk nivå, får man räkna med att det åter kommer att bli ett tillkortakommande med den saken. Och att vi för uppleva samma besvikelse från förhoppningsfulla konstagenter.

 

Bland de biennaler som vi har framför oss inleder Sharjahbiennalen i mars. Den senaste upplagan slutade i en censurskandal där curatorn sparkades med omedelbar verkan. Han, Jack Persekian, var ändå en lojal trotjänare, som genom ett förbiseende snubblade på lite islamkritik. Så var det roliga slut. I år kommer man att sikta på säkra kort och årets tema är globala förbindelser mellan Arabien och områden utanför Väst. Det ligger i tiden och kommer säkert att rendera en stillsam biennal av hög kvalitet. Venedigbiennalen kommer som alltid att vara huvudnumret men det är tveksamt om den, sedd som en plats för progressiva försök, uppnår mycket mer än att vara den allra viktigaste mötesplatsen för konstvärldens aktörer. Och man kan räkna med att det blir en välgjord utställning. Massimiliano Gioni har lyckats väl med en rad utställningar och den här kommer att handla om att samla all kunskap. På Istanbulbiennalen är man intresserad av publiken och temat rör sig kring ”the notion of the public domain as a political forum”. Frågan som ställs är hur man skall kunna skaffa sig en publik till dessa evenemang (för att sedan påverka den politiskt) en fråga som ständigt återkommer och där hittills inga framsteg kan skönjas.

 

Bortsett från den alltmer skönmalande konstkvarnen kan vi glädja oss åt en och annan oregelbundenhet. En sådan är Carl Michael von Hausswolffs aska från förintelselägret Majdanek i Polen. Hausswolff har hållit sig undan medierna, ”för att inte bli allmän egendom”, men har till slut gett en intervju i DN (kanal betal). Intervjun har kommenterats av den alltid like stränge och moraliske Mårten Arndtzén (P1) som skarpt kritiserar Hausswolff för hans obestämda uttalanden. Hausswolff framhåller att konsten är en fiktiv värld och det har han rätt i. Men det är ändå så att det finns förbindelser mellan fiktionen och den värld som vi benäget kallar för verklighetens. Och så var frågan om askan är äkta vara. Här slirar Hausswolff på målet. Möjligen är han taktisk med tanke på den brottsutredning som pågår i Polen (som jag ser det är den utredningen ett exempel på fiktionens inträde i det som kallas verkligt) och det kan vara bekvämt att ha möjligheten att säga nej om det skulle komma till skott. Hausswolff har, och det påpekar Arndtzén, en svaghet för spöken vilka i detta fall skulle ha talat till honom från askan. Men även det kan ses som en uppdiktad eller suggererad historia användbar för ett konstnärligt syfte. Arndtzén manar sedan till materialkänsla på etisk grund – och då bör man inte använda sådan aska. Nå, om man skall följa dagens vedertagna moral lär det inte kunna bli mycket annat än välregisserade biennaler. Och i fallet Hausswolff är konstvärlden oenig vilket är ett gott betyg för att något ändå har blivit gjort. Något som är värt att uppmärksamma och debattera. Istället för en konst som presenteras som så rätt och riktig att alla nickar entusiastiskt gäspande.

 

 

 

Publicerat i Biennaler, debatt, Konstkritik | 39 kommentarer

1619: Våras det trots allt för KSPA? Och lite tröst för näthatsoffer

Postat den 2013 24 januari av Lars Vilks

Idag skrev Sinziana Ravini en artikel i DN: ”Konstaktivister på frammarsch”. Den finns inte på nätet utan kräver betalning. För tydligen är det så att DN har sett möjligheten att förbättra sina finanser genom att göra konstrecensionerna tillgängliga endast för läsare som attraheras av sådant. Om det fungerar kan man inte annat än glädja sig åt att konstrecensionerna tydligen drar stor och därtill betalande publik.

 

Vare det som det vill med den saken, artikeln är intressant såtillvida att Ravini återigen slår ett slag för konsten som politiskt aktivism (KSPA). Efter Berlinbiennalens ljumma mottagande (intressant men hopplös) verkade luften ha gått ur trenden. T o m riktningens kärnorgan e-flux journal har gett upp entusiasmen för den direktverkande konsten. Men alltså inte Ravini. Hon hävdar att fjolårets Documenta var full av politisk aktivism, men får också medge att det blir välregisserat och statiskt när det inlemmas i sådana tjusiga arrangemang. Emellertid är det svårt att ta fram några trovärdiga exempel på KSPA. Hon letar fram Yes Men som vägvisare i denna djungel men frågan är om de ens kan räknas till konsten. Däremot avvisas bestämt Ai Weiwei eftersom hans uppror inte är äkta vara, Ai hyllar kapitalismen. Pussy Riot är ett givet exempel men det för sägas att det fungerar i Ryssland men i den civiliserade delen av världen och konstvärlden är det närmast en nostalgisk historia från den tiden då konsten kunde chockera borgare och myndigheter. Ravini menar att den förändring som KSPA skall genomföra skall börja med konstvärlden. Det är lätt att räkna ut hur den skall förändras. Elittrupperna, som möjliga objekt för en hörsamhet i detta (trots allt lätt bedagade ämne) är redan placerade en uttalad vänstersväng men den måste bli mycket skarpare och ske i språngmarsch mot något som kanske liknar en revolution genom att kullkasta den neoliberala kapitalismen. Som det förefaller skall KSPA bäras fram av ett poetiskt innehåll, vilket antagligen skall vara något obestämt som skiljer den från annan aktivism. Under de närmaste månaderna skall vi sålunda få se konstvärlden förändras genom en radikalisering. Säkert är dess prominenta medlemmar ytterst tacksamma över de lärdomar som Ravini påtalar för dem och säkert kommer vi att få höra många utrop som ”Hade inte tänkt på det”. Hon avslutar sitt upprop med ett markant upprop: ”Kan konsten förändra världen? Ja, uppenbarligen. Aktivismen då? Absolut.”

 

Den som lever får se. Medan vi går i spänd förväntat kan vi följa dagens politiska lunchrätt. Näthatet engarerar åtminstone några som ett litet sidospår till den saliggörande rasismen. Huvudsakligen är det en kärleksaffär mellan Aftonbladet och Avpixlat vilka har blivit alltmer beroende av varandra och som kan definiera sig utifrån att uppfatta den andre som Den Andre. Säkert ingen stor sak eftersom näthatshoten sedan länge har förvandlats till en form för frustrerad retorik. Alla deltagare i detta spel vilka betraktar sig själv som seriösa avvisar också hot. Jag har tidigare nämnt att jag är en av dem som långt tidigare har utsatts för näthat i stor skala men att det visade sig vara hot som kom från fel håll och som därför inte föranleder annat än ett från det officiella allmänintresset formellt avvisande. Dock är jag glad ändå och för de i detta just nu-ögonblicket martyriserade finns det tröst att hämta hos den antike filosofen Demokritos (såsom han citeras av Sextus Empeirikos): ”Den som förorättar är olyckligare än den som förorättas.”

 

 

Publicerat i debatt, Konstkritik | 46 kommentarer