1620: Ännu ett askans år

Konståret har börjat och den regel som för närvarande gäller är att det är lätt att ställa prognoser för den officiella frontlinjen bland elittrupperna i den internationella samtidskonsten. Fjolårets utbud var sålunda lätt att, redan i förväg, summera och man kan på goda grunder anta att vi får vara med om ungefär detsamma i år. Biennalerna som alltjämt är vägvisare i konstvärlden kommer säkert att bjuda på intressanta och välgjorda produktioner. Alltså bra konst och ett uppradande av angelägna problem i världen. Eftersom konsten har bundit sig vid ett samhällskontrakt, det att vilja förändra världen på en politisk nivå, får man räkna med att det åter kommer att bli ett tillkortakommande med den saken. Och att vi för uppleva samma besvikelse från förhoppningsfulla konstagenter.

 

Bland de biennaler som vi har framför oss inleder Sharjahbiennalen i mars. Den senaste upplagan slutade i en censurskandal där curatorn sparkades med omedelbar verkan. Han, Jack Persekian, var ändå en lojal trotjänare, som genom ett förbiseende snubblade på lite islamkritik. Så var det roliga slut. I år kommer man att sikta på säkra kort och årets tema är globala förbindelser mellan Arabien och områden utanför Väst. Det ligger i tiden och kommer säkert att rendera en stillsam biennal av hög kvalitet. Venedigbiennalen kommer som alltid att vara huvudnumret men det är tveksamt om den, sedd som en plats för progressiva försök, uppnår mycket mer än att vara den allra viktigaste mötesplatsen för konstvärldens aktörer. Och man kan räkna med att det blir en välgjord utställning. Massimiliano Gioni har lyckats väl med en rad utställningar och den här kommer att handla om att samla all kunskap. På Istanbulbiennalen är man intresserad av publiken och temat rör sig kring ”the notion of the public domain as a political forum”. Frågan som ställs är hur man skall kunna skaffa sig en publik till dessa evenemang (för att sedan påverka den politiskt) en fråga som ständigt återkommer och där hittills inga framsteg kan skönjas.

 

Bortsett från den alltmer skönmalande konstkvarnen kan vi glädja oss åt en och annan oregelbundenhet. En sådan är Carl Michael von Hausswolffs aska från förintelselägret Majdanek i Polen. Hausswolff har hållit sig undan medierna, ”för att inte bli allmän egendom”, men har till slut gett en intervju i DN (kanal betal). Intervjun har kommenterats av den alltid like stränge och moraliske Mårten Arndtzén (P1) som skarpt kritiserar Hausswolff för hans obestämda uttalanden. Hausswolff framhåller att konsten är en fiktiv värld och det har han rätt i. Men det är ändå så att det finns förbindelser mellan fiktionen och den värld som vi benäget kallar för verklighetens. Och så var frågan om askan är äkta vara. Här slirar Hausswolff på målet. Möjligen är han taktisk med tanke på den brottsutredning som pågår i Polen (som jag ser det är den utredningen ett exempel på fiktionens inträde i det som kallas verkligt) och det kan vara bekvämt att ha möjligheten att säga nej om det skulle komma till skott. Hausswolff har, och det påpekar Arndtzén, en svaghet för spöken vilka i detta fall skulle ha talat till honom från askan. Men även det kan ses som en uppdiktad eller suggererad historia användbar för ett konstnärligt syfte. Arndtzén manar sedan till materialkänsla på etisk grund – och då bör man inte använda sådan aska. Nå, om man skall följa dagens vedertagna moral lär det inte kunna bli mycket annat än välregisserade biennaler. Och i fallet Hausswolff är konstvärlden oenig vilket är ett gott betyg för att något ändå har blivit gjort. Något som är värt att uppmärksamma och debattera. Istället för en konst som presenteras som så rätt och riktig att alla nickar entusiastiskt gäspande.

 

 

 

Det här inlägget postades i Biennaler, debatt, Konstkritik. Bokmärk permalänken.

39 svar på 1620: Ännu ett askans år

  1. Johan den 1:e skriver:

    Och snart är det askonsdag… 🙂

  2. Håkan W skriver:

    Salomon Schulman fördömer Hausswolffs verk mycket hårt i SvD:

    http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/forintelsens-morka-askmoln_7860174.svd

  3. Johan den 1:e skriver:

    Slutorden i din länk Håkan:

    “Man kan fråga sig vad fri konst är. Finns det några gränser? Finns det en moralisk konst? Ska konst över huvud taget vara moralisk? Är allt tillåtet om man kallar sig konstnär? I en sådan extremt estetiserad verklighetsuppfattning finns risken att man till slut betraktar konstnären Adolf Hitlers Majdanek som en gigantisk installation.”

    Kanske det. Eller hur ska man egentligen tolka Hitler och hans uttryck… Han var ju bevisligen i grunden konstnär. Så hur… Vad säger du Lars…

    Förintelselägren kanske var ett sätt för Hitler att få uppmärksamhet. Provokationer i en dåtid. Och det fick han ju onekligen som “konstnär” med sina levande, eller ska vi kanske säga, döende, installationer.

    Det får mig att tänka på dagens installationer. Hela länder som istallationer i askans tecken, ja en hel världsdel. Europa figurerar som konstverk. Där de nerbrunna inhemska kulturerna är konstens essans. Och “konstnärerna” Fredrik Reinfeldt och Angela Merkel, får härja fritt.

    Månne har de inspirerats av konstnären Hitlers stora istallationsverk. Ur askan i elden skulle man kunna säga.

    Eller som jag sa tidigare Jer. 51:58

  4. CeDe skriver:

    ..”att vi får uppleva samma besvikelser från förhoppningsfulla konstagenter.”
    ….”en fråga som ständigt återkommer och där hittills inga framsteg kan skönjas.”
    …”en konst som presenteras som så rätt och riktig att alla nickar entusiastiskt gäspande.”

    Det låter muntert!

  5. Johan den 1:e skriver:

    Ja, jag säger som vid kröningen av en ny “vandrande vålnad”:

    “Den etablerade PK-konsten är död, länge leve konsten.”

    Och den kommer här och nu. Den föds överallt i denna stund.

    Fast man kan ju också ta det bokstavligt, som jag var inne på, och som “konstnärerna” Reinfeldt tycks göra, liksom Mazetti m f l. D v s PK-konst = förintelse och död. Också nöjer man sig med det, och tycker allt är rätt och bra. För kunde Hitler, så kan minsann dom ocså, menar dom. Dom ska inte vara ett dugg sämre som “konstnärer”, när det gäller dödandet som konstform i Europa än han.

  6. CeDe skriver:

    Föredrar Paris SG och Zlatan.

  7. Johan den 1:e skriver:

    Varför då, och hur då i det här sammanhanget? Retas du med mig, vännen? 🙂

  8. Johan den 1:e skriver:

    Jag tror jag förstår vad du menar, eller inte, detta askans år. Så kan det ju vara också naturligtvis, och i förlängningen. Men det är Reinfeldt och Merkel, som står för det mesta skapande i dödskonsten. I alla fall i de riktigt stora sammanhangen. Sen kan det naturligtvis finnas mindre förgörare i deras anda, precis som i gamla Hitlerriket. Men det är “askans år”, eller dödskonstens år vilket som, därav tristessen i det konstpkistiska.

  9. CeDe skriver:

    Johan den 1:e:
    Varför då, och hur då i det här sammanhanget? Retas du med mig, vännen?

    Inte alls, kände bara för lite levande konst som just i stunden gick att beskåda i direktsändning.

  10. Johan den 1:e skriver:

    Du tycker alltså att levande konst har högre inneboende kvalitéer än döende konst?

  11. CeDe skriver:

    Det kan den säkert ha. Konst eller inte så värderar jag alltid livet högre än döden.

  12. CeDe skriver:

    Och min åsikt att använda dödas aska(om det nu var det) i konstsammanhang så tycker jag att det har blivit hysteriska reaktioner. Det finns ju ingen individ att identifiera i tavlorna. De får väl mest betraktas som symbolik. Och tänkvärda i en värld där glömskan accelererar i takt med nya våldsamheter.

  13. CeDe skriver:

    I vissa fall kan en levande konstnär vara intressantare än sina döda verk.

  14. Johan den 1:e skriver:

    I detta fall då menar du? 🙂

  15. Johan den 1:e skriver:

    Skriv om nåt roligare nu Lars, så vi blir lite uppmuntrade efter det här själsdämpande trista.

  16. Johan skriver:

    Minns ni dokumentärfilmen “Undergångens arkitektur” av Peter Cohen? I den skärskådas nazismens estetik på ett mycket förtjänstfullt sätt – estetik och etik går alltid hand i hand, din reaktion på ett konstverk visar vad din mänsklighet är. Det går faktiskt att betrakta hela nazismen som ett gigantiskt konstverk, extremt medvetet om det estetiska uttrycket. “Konstnären Adolf Hitlers Majdanek som en gigantisk installation” är därför ett påstående som i själva verket ytterst skarpsynt och sätter fingret på den ömmande punkten. Den som inte ser det har aldrig satt sig in i estetikens grundförutsättningar.

  17. Lars Vilks skriver:

    Johan. Var och en kan kalla vad som helst för “konstverk”. Men det brukar handla om estetiska effekter. Man kan t ex kalla en modeshov för konstverk – som de idag framförs med visuella effekter och ljud. Men modeshowen faller i en annan kategori, liksom diktaturernas estetiska manifestationer. Många fästslag kan gå under samma benämning. Men återigen, för att få någon mening i begreppet krävs mer. Om nazismen skulle skrivas in som konstverk i konsthistorien och bli allmänt uppfattad som sådant, då vore det rimligt. Men Hitler har ingen sådan plats i konsthistorien.

  18. CeDe skriver:

    Pappa vilar sig.

  19. Cecilia skriver:

    CeDe:
    Pappa vilar sig.

    ?

  20. Johan den 1:e skriver:

    Men Lars, det vore ju som att ta din Rondellhund, och säga att det är ett konstverk, men du ingen konstnär. Så kan man väl inte göra. Erkänner man ett uttryck som konstverk, måste man väl erkänna konstnären, arkitekten bakom också, eller…

    Men jag ville endast erkänna nazismen och mångkultarismen som konstverk, i provokation, för att visa på deras jämförbara vidrighet. Inte för att hylla dem som skapande uttryck. Snarare antiskapande då, med den destruktion som där är, i deras inneboende förödande väsen av död.

    Konst ska vara positiv anser jag, och befrämja livet. Det är skapande. Allt annat är förstöring och inte konst. Det är inåtvänt imploderande skapande, och inte friskt, dynamiskt uttryckande. Som ju måste vara konstens signum som konst.

    En provokation kan också naturligtvis vara skapande konst. Men just betoning på skapande. D v s befrämjande av livet, i dess inneboende fördolda, genom att visa på destruktionens, bristernas, eller felens fasor, eller också gyckel med desamma. Men då också ha inneboende i sig, livets kraft, och vägen ut till det. Därför kan aldrig destruktion i sig, eller äckel, eller provokation i sig vara konst, om det inte har livets skapande och mening inbyggt i dess framåtsyftande struktur.

  21. Lars Vilks skriver:

    Johan den 1:e,

    Johan, som jag skrev blandar man samman konstverk och estetisk upplevelse. Den estetiska upplevelsen, som lätt kan förvandlas till att kallas för “konstverk”, behöver ingen upphovsman. “Den här solnedgången var ett konstverk” t ex.

  22. Johan den 1:e skriver:

    Den finns kanske en “konstnär” bakom den också. Kanske den störste av dem alla. 🙂

    Men hur som helst. Du menar att estetisk upplevelse i nuet utan skapare lätt förvandlas till konstverk i tiden med tillhörande konstnär, där de egentligen inte hör hemma?

    Men hur avgör man då skillnaden? Vad är kärnpunkten?

  23. Johan den 1:e skriver:

    Jag har ett förslag Lars. Kan det vara så, att om det ligger en medveten tanke bakom ett uttryck, kan det vara konst (men fortfarande vad avgör), medan om det är ett uttryck som bara finns till utan tanke bakom, så kan det vara ( men fortfarande vad som avgör) estetiska effekter. Är det så du menar?

    Men då förstår jag inte det här med nazismen, om vi nu utgår från denna aspekt och har det som hypotes, vad man än anser den är sig, och det om skapande och destruktion som jag var inne på förut. Nå om man nu sätter upp det så. Kan det då vara just det där med tidsaspekten jag var inne på tidigare. Att det som sker i ögonblickets nu, bara är estetiska effekter och inget konstverk, eller?

    I nazismen som konstruktion fanns det ju en medveten konstruktör bakom, nämligen Hitler, som dess “store” baneman?

    Så jag undrar: Har jag rätt om tiden och medvetenheten, eller är det något annat som är den främsta kärnan i avgörandet vad som är konstverk och inte?

    Vore tacksam för svar.

  24. Lars Vilks skriver:

    Johan. Konsten har sina gränsdragningar. Naturupplevelser räknas inte till konsten. Man drar också en gräns mellan design, mode, hantverk och konst. Kärnpunkten är konstens traditioner som jag har beskrivit otaliga gånger på den här bloggen: överskridande, referenser, diskursnivå m m.

  25. Johan den 1:e skriver:

    Okej, det är det som är konstelitens sak att bedömma då. Ganska svårt m a o. Problemet är väl bara om man samtidigt har en subjektiv syn på Vad som ska räknas till konst. Det borde man inte ha. Utan se det ur rent konstnärlig synvinkel.

    Allt som oftast bedöms det efter vad som är PK eller hur, inte efter om det har konstnärliga kvaliteer, eller har jag fel?

    Kul att snacka med dig förresten Lars. 🙂

  26. Lars Vilks skriver:

    Johan. Om konstvärlden betraktar PK som en konstnärlig kvalitet är det en konstnärlig kvalitet.

  27. Johan skriver:

    Lars Vilks,

    Jag tror att det var Birgitta Trotzig som en gång skrev att det inte finns någon oestetisk sanning. Konsten är alltid fri – allt är tillåtet – men genom dess uttryck speglas ändå – vare sig du vill eller inte – din etiska hållning till människan och livet (läs skapelsen). Varje estetiskt ställningstagande bottnar därför i det etiska eller i sanningen om man så vill. Konsten är inte det yttersta, bara ett möjlig sätt att locka fram tillvarons plågsamma skönhet. Där sanningen vibrerar blir estetiken allt mer fulländad.

  28. Johan den 1:e skriver:

    Okej, Lars, men så urbota dumt och diskriminerande, eller hur? Det är alltså så det är? Då har jag lite rätt i alla fall om hur det förhåller sig? Och det går inte att göra något åt förrän vi når ett paradigmskifte inom konsten och samhället i stort. Sant?

  29. Lars Vilks skriver:

    Johan den 1:e,

    Johan. Det är varken urbota dumt eller diskriminerande. Tack och lov är konsten ingen demokrati. Och det är inget som kommer att förändras. Vad som förändras är vad som konstvärlden betraktar som kvaliteter.

  30. Johan den 1:e skriver:

    Men att man har politik som kvalité, kan väl inte vara sunt. Det är ju som Sovjets pompösa målningar, eller Hitlers bokbål. Jag menar. Alla ska väl ha samma chans om det finns kvalitéer i det de gör, tycker du inte.

  31. Johan skriver:

    CeDe,

    Konsten bottnar alltid i något, även den dåliga, estetik finns inte bara i konsten, utan överallt. Det håller inte att genom konsthistorien – som säkert har förbisett otaliga genier – fastställa vem som förtjänar att kallas konstnär eller inte. Ett uttryck – konstnärligt eller icke – är alltid en spegel av upphovsmannens estetiska och moraliska samvete (eller dess frånvaro). Vad denna spegel reflekerade i Majdanek eller i von Hausswolfs askbilder råder det ingen tvekan om.

  32. Johan skriver:

    Konsten bottnar alltid i något, även den dåliga, estetik finns inte bara i konsten, utan överallt. Det håller inte att genom konsthistorien – som säkert har förbisett otaliga genier – fastställa vem som förtjänar att kallas konstnär eller inte. Ett uttryck – konstnärligt eller icke – är alltid en spegel av upphovsmannens estetiska och moraliska samvete (eller dess frånvaro). Vad denna spegel reflekerade i Majdanek eller i von Hausswolfs askbilder råder det ingen tvekan om.

  33. Johan skriver:

    Lars Vilks,

    Konsten bottnar alltid i något, även den dåliga, estetik finns inte bara i konsten, utan överallt. Det håller inte att genom konsthistorien – som säkert har förbisett otaliga genier – fastställa vem som förtjänar att kallas konstnär eller inte. Ett uttryck – konstnärligt eller icke – är alltid en spegel av upphovsmannens estetiska och moraliska samvete (eller dess frånvaro). Vad denna spegel reflekerade i Majdanek eller i von Hausswolfs askbilder råder det ingen tvekan om.

  34. Lars Vilks skriver:

    Johan, förstår du inte att förbisedda genier inte är genier förrän konstvärlden och konsthistorien har accepterat att de är förbisedda genier? Och i den stunden är de inte längre förbisedda.

  35. Krister skriver:

    Lars Vilks:
    Johan, förstår du inte att förbisedda genier inte är genier förrän konstvärlden och konsthistorien har accepterat att de är förbisedda genier? Och i den stunden är de inte längre förbisedda.

    Din institutionella konstteori/-filosofi låter lite Matrix ibland. Finns verkligheten utanför och oberoende av vårt medvetande?
    Det bör väl finnas genier av olika slag vars talanger förblivit dolda av någon anledning samtidigt som samma slags talanger hos andra uppmärksammats av konstvärldens medvetande.

  36. Lars Vilks skriver:

    Krister,

    Ingen hokus pokus. Fins det förbisedda tennisgenier? Alltså sådana som aldrig tävlingsspelat men som av sina bekanta anses vara bäst i världen. Eftersom det inte finns några externa egenskaper i konsten kan kvalitet bara skapas genom konstvärlden. I och för sig kan man säga att vissa “genier” har funnits i sig som förbisedda, t ex någon tidstypisk konstnär som ingen fick upp ögonen för. Men jag känner inte till något sådant exempel. I regel är det så att de förbisedda genierna skapas när konstvärlden har skapat förutsättningarna för att kunna se dem som genier. Upptäckten av El Greco och Vermeer van Delft t ex. De var inte okända tidigare men uppgraderades till genier när nya konstuppfattningar skapades.

  37. mohammad skriver:

    “Johan, förstår du inte att förbisedda genier inte är genier förrän konstvärlden och konsthistorien har accepterat att de är förbisedda genier? Och i den stunden är de inte längre förbisedda.”

    När Vilks är på knäckar humör, då är han som bäst…

  38. Cecilia skriver:

    Marknadsföring har och har alltid haft, många ansikten…

  39. Johan den 1:e skriver:

    Exakt, på många olika sätt Cecilia.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.