Såsom en lämplig uppföljning på gårdagens skrift publicerades i dagens DN en artikel av Salomon Schulman om fallet Hausswolffs aska. Man kan naturligtvis undra om Schulmans indignation inte är något missriktad ity det näppeligen är konstnärerna som utgör någon antisemitisk fara. Man får anta att Schulmans ämnesval i samband med Förintelsedagen beror på aktualitet och uppmärksamhet. Konstnären (med förutsättningen mediernas intresse) har med andra ord gjort det möjligt att påminna om det förflutna. Men det som särskilt intresserar mig är Schulmans slutkläm när han har hetsat upp sig till populistens nivå:
”Man kan fråga sig vad fri konst är. Finns det några gränser? Finns det en moralisk konst? Ska konst över huvud taget vara moralisk? Är allt tillåtet om man kallar sig konstnär? I en sådan extremt estetiserad verklighetsuppfattning finns risken att man till slut betraktar konstnären Adolf Hitlers Majdanek som en gigantisk installation.”
Se där, ännu ett exempel på vad avsaknaden om insikt i den institutionella konstteorin kan skapa för monster. Trots allt rör sig det här fallet om att Hausswolff möjligen för ett tjugotal år sedan tog en liten ask aska från förintelselägret. Detta fall har accepterats av konstvärlden som konst men med många invändningar och reservationer. Konstvärlden har, vilket Schulman inte tycks ha en aning om, en moral som närmast exemplariskt följer det politiskt korrekta (med varierande dragning mot vänster). Gränsdragningar är därför många och det är svårt att finna några exempel på några avvikelser. Tveksamma fall blir satta i karantän. Och lagen gäller även för konstnärer varför Schulman kan sova lugnt i den frågan. Hans sista utbrottsmening är trots allt konstteoretiskt intressant. Hitler var konstnär men ägnade sig inte åt installationer. Den installation som Schulman åsyftar har inga förutsättningar att bli godtagen av konstvärlden. Visserligen är det så att enskilda och föga i konsten insatta personer också ingår i konstvärlden. De har dock obetydligt inflytande. Trots det kan deras utnämningar godtas om det handlar om sådant som konventionellt kan betraktas som konst. T ex kan barnteckningar ses som konst i ett hem och en sådan synpunkt möter naturligtvis inget hinder i den mera inflytelserika delen av konstvärlden. Om däremot en eller flera sådana medlemmar skulle mena att Hitlers förintelse är ett konstverk kan man räkna med att det inte skulle mötas med största indignation. Även om nazismen var starkt estetiserad betyder inte det att den blir konst. Diktaturer opererar generellt med stora mått av estetiseringar. En del av futuristerna var med i Mussolinis upptåg och krigståg. Det futuristiska manifestet tillhandahåller: ”We will glorify war — the world’s only hygiene — militarism, patriotism, the destructive gesture of freedom-bringers, beautiful ideas worth dying for, and scorn for woman.” En del av futuristerna drog också med entusiasm ut i kriget. Men den verksamheten har aldrig fått ta plats i konsten. Gustave Courbet som 1871 tog initiativ till att riva Vendômekolonen har inte tillräknats detta som en del av sitt konstnärskap även om man utan vidare kan tänka sig att det skulle vara tänkbart. Ett sådant företag låg alltför långt borta från hans konstnärliga verk.
Ett annat fall är Karlheinz Stockhausens uttalande om händelsen 9/11: ”the greatest work of art imaginable for the whole cosmos.” Han modererade sedan detta: ”It’s a crime because those involved didn’t consent. They didn’t come to the ’concert.’ That’s obvious. And no one announced that they risked losing their lives. What happened in spiritual terms, the leap out of security, out of what is usually taken for granted, out of life, that sometimes happens to a small extent in art, too, otherwise art is nothing.” Senare tog han avstånd från sitt uttalande.
För att något, som inte uppenbart hör samman med konsten och dess traditioner, skall bli konst krävs bekräftelse från tillräckligt inflytelserika delar av konstvärlden. Stockhausen fick inget stöd för sitt uttalande vilket naturligtvis inte heller kunde förväntas. Regeln om att inte skada publik eller tredje part är markant tillämpad. Bara möjligheten av att sådan skada kan uppkomma försätter konstvärlden i intensiva diskussioner vilket man t ex kunde se i Anna Odells aktion.
Men förintelselägren är ju platser som människor vallfärdar till och betraktar. Förfasar sig, men vilken konst Förfasar sig inte människor över. Men likväl är det konst. Och erkända till betraktelse är ju dödslägren. Så nog tycker jag att de kan anses som konst. Som de döda människorna som for runt på turne i vårt land förra året gjorde. Men det är klart en bizarr konst såklart. Men jag förstår poängen.
Koncentratinslägren borde väl kunna ses som ett bizarrt konstuttryck av Hitlers skapariver. Vem vet. Autobahn, var han ju också först med. Man diskuterar ju här ett uttryck på nåt sätt. Om man kallar det dödskonst kan det ju visa på nåt, precis som all förintelse som är i sin egen kontext, skulle kunna ses som konst. T ex utplåningen av ett lands eller en världsdels inre struktur och sammanhang. Ingenting önskvärt kanske. Bara hos ”konstnärerna” själva och dess anhängare. Men precis som det funnits olika konstgrupper, utan allmängiltigt erkännande, så kan väl fallet vara liknande här också. Vi kan kalla de olika konstprojekten för det ”ariska” konstprojektet. Och det ”mångkulturella” konstprojektet. Båda har samma utplånings -och förintelsekaraktär. Och är erkända inom vida kretsar som helheter. Men båda har dödssträvan, och är därmed dödskonst. Döden är s a s inneboende i konstprojekten. Sen kan man tycka vad man vill om dem. Men båda bejakas av sin samtid , även om eftervärldens kritiska granskning av dess uttryck är och blir hård.
Vem har rätt att ta av de dödas aska eller kroppar utan deras godkännande?
Vem har rätt att använda deras lidande i sina egna kommersiella syften? Oavsett askmängd och antal år?
Jag orkar dock inte riktigt förfasa mig över en utställning med döda människor som har gett sitt godkännande till att bli uppspetade och beskådade på diverse sätt. Det var förmodligen deras big brother-önskning på dödsbädden.
Men Stockhausens första uttalande är så bedrövligt att jag knappt vet vart jag ska vända mig av ren mänsklig skam.
Har det gått så illa med konsten att det enda som får uppmärksamhet är att skända de döda eller att hylla dödandet av de levande? Var det allt som fanns?
Utan respekt för människan och livet, finns inget. Inte heller några gränser för konstnärer att stångas emot.
Allt är ju tillåtet i konsten JohannadArk. Och det ”ariska” konstprojektet är inte värre än det ”mångkulturella”. Det mångkulturella skapandet innehåller ju moment som självmord, mord, övergrepp, psykiskt lidande, våld, Våldtäckter trakasserier m m m m, som det ”ariska” konstprojektet saknar. Det var ju mer systematiskt och välordnat också på sin tid. Det ”mångkulturella” är däremot mer spontan splatterkonst som kommer när man minst anar det, för att det finns impulsiva osäkerhetsfaktorer inbyggda i själva skapandeprocessen. Men det är precis som Hitlers gigantiska installationskonglomerat, utgående och sanktionerat från högsta ort. Och samma konstnärliga utrotningsuttryck. Sen om det är god konst eller inte, kan man ju alltid diskutera.
http://www.guardian.co.uk/artanddesign/2013/jan/27/users-guide-international-art-english
Jag är fullständigt emot all form av folkutrotning. Det här med ”dödskonst”, var en fullständigt horribel tanke jag testade, för att visa det absurt vansinniga i det hela, även om det skulle kunna ses så, och beskrivas så. Men endast om man vill motverka det. Utplåning av ett folk är aldrig rätt. Ej heller att leka med döda människor eller deras produkter i konst tycker jag.
Låt de vila i frid. Och låt oss ägna oss åt livets livsbejakande konst och bekämpa allt vad folkutrotning och systematiskt dödande heter vare sig det är någon bizarr tanke pm det ”ariska”, eller en lika bizarr tanke om det ”mångkulturella”. Både tankarna är helt förkastliga, och bäddar för mänsklighetens undergång.
Att framställa det som konst är helt främmande för mig, då konst är positivt skapande anser jag, och inte destrution. Konst är livet självt . Men att jämföra Hitler med Merkel och Reinfeldt är relevant tycker jag, som bödlar, förgörare av mänskligheten, det goda livet och konsten. De är precis som Hitler i sin förintariver av allt inre kulturlellt sprudlande liv. Därför måste de bekämpas, precis som vi en gång bekämpde Hitler. Förlåt mig om jag jag drev min bizarra tes så långt, men jag ville visa på att allt är inte gott att anse som konst. Och på hur vidrigt det kan bli om man betraktar Hitlers, Merkels och Reinfeldt s hemska handlingar som konst. Det vore det enda sättet för övrigt att kunna se detta helt förkastliga som något endaste enda positivt Men endast då för att man distanserar sig till vad det handlar om. Och det får man aldrig göra. Jag är fullständigt emot allt vad dylik dödsgycklande förakt heter. Döden ska behandlas värdigt och med respekt, och inte hållas på och lekas med på detta abnorma sätt. Även när det gäller aska. Förlåt mig ännu en gång. Länge leve livet bejakelsen den sköna levande konsten och kärleken. Frid och kärlek till er alla. 🙂
Den 10/1 skickade jag följande insändare till DN:
”I DN 10/1 skriver Håkan Boström om ett debatterat konstverk: ”..tilltaget är frånstötande i sin respektlöshet
– både mot offren och mot deras anhöriga.”
Håkan, på vilket sätt är det frånstötande och respektlöst? Min döda kropp kommer att hamna på Karolinska institutet och därefter brännas. Om en konstnär vill använda min aska skulle jag känna mig hedrad.”
Självklart blev den inte införd, däremot, 13/1, en hyllning av HB från en Jan Zethzon med kritik mot Dan Jönssons försök att förklara var konsten står idag.
Vad är det för märkvärdigt med mänskliga kvarlevor? OK, det finns lagstiftning där väl griftefriden är den mest använda, t.ex. när man inte lyckas fälla en mördare. Men i övrigt är del väl bara religiösa föreställningar som styr lagar och människors känslor. Eller har någon visat att vi som art har en inbyggd etisk uppfattning i dessa frågor?
I DN 22/1 får Hausswollf förklara sig:
– De föreslår att jag donerar min
egen aska till en annan konstnär,
för ett verk i min anda. Det tycker
jag är intressant, så nu har jag lovat
Carsten min aska om jag dör först
och tvärtom.
Jag håller helt med dig JohannadArk, och dig CeDe, om bejakelsen och vördnaden för livet. Och till ateisten. Ja det är en religiös föreställning, och tack och lov för det. Det är det som gör oss till människor.
Varför jag skrev som jag skrev, var för att jag ville testa en ide´. Jag ville också få er att tänka till, och inse det makabra i det hela, att ha död som konst. Och tack och lov höll ni inte med mig. Det visar vilka härliga underbara och fina människor ni är på denna älskade blogg.
I sak anser jag att jag har rätt. Men det är inte konst. Konst är kärlek och medvetenhet, och en viss provokation för att få folk att tänka till. Men inte vältrande i död. Det är avskyvärt. Så förlåt mig för denna promenad i det makabra, men jag ville visa på nåt av väsentlighet.
Jag hatar folkutrotning och allt vad folkutrotning heter var den än kommer från för håll. Och jag hatar att leva i det här mångkulturella folkutrotningslägret som vi tvingas leva i av idag. Så är det bara helt enkelt.
Kärlek, värme och liv till er alla, ni underbara levande människor. 🙂
Länge leve godheten, kärleken och livet. Må solen lysa över och era liv. 🙂
Re: Ateisten
Har du alltså gett ditt tillstånd till att andra skall döda dig?
Knappast, du har istället bestämt vad som skall ske med din kropp efter döden. Ganska bekvämt och riskfritt i alla bemärkelser.
Men du har den friheten. De som mördas har inte den möjligheten.
Det går alltid att hitta fina saker i floden av mer tidsanpassade(?) dito.
Du menar estetiska upplevelser. Tack. 🙂
Det där med floden väl också nåt jag skrev eller hur. Visst var det nåt om Budda va? Nån historia vid floden, eller hur?
Här kommer i alla fall en länk på att min jämförelse mellan det Hitlerisriska styret och dagens mångkulturella samhälle inte var så fel:
http://avpixlat.info/2013/01/30/tyskland-da-och-sverige-nu-en-jamforelse/