Vilks.net

Uppdrag Gransknings uppföljning av sitt tidigare moskébesök gav väl det resultat som man kunde förvänta sig. Den muslimska världen domineras av en konservativ inställning till sin religion. Visserligen framhålls det att de stora moskéerna och muslimska informationscentrer inte obetingat är representativa men det är svårt att komma ifrån var makten vilar. Den svenska regeringen vänder sig alltid till förbunden när de vill finna en representant för alla muslimer. De borde ju veta. Vi har förstås Mohammad Fazlhashemi som förespråkar en modernisering men han medger att den inställningen inte är någon stark röst. Men han önskar nytolkningar av Koranen utifrån att ”koranen talar inte, det är tolkningarna som talar”. Emellertid är det ofrånkomligt att det finns uppförsbackar. Jag antar att de flesta muslimer accepterar den gängse uppfattningen att Koranen är Guds ord och därför av evig karaktär. Inte ens Guds ord är entydiga men man kommer inte ifrån att rätt mycket av texten kan vara besvärlig att få in på den moderna banan. Tillkommer alla heliga tilläggstexter som också är en del av det som skall åtgärdas. Fazlhashemi vill åtminstone gå så långt att åsikter som inte passar in i det moderna samhället får ”läggas på is”. Stridslinjen är därmed lätt att se: Den gällande regeln är att samhället skall anpassa sig efter Koranen och inte tvärtom som Fazlhashemi tänker sig. Moderniseringsprojektet kommer inte att kunna reda sig utan att relativisera religionen vilket i stor utsträckning har skett med kristendomen. Tron blir i slutändan en personlig övertygelse som blir mindre beroende av sina heliga texter. Kristendomen är något mera lätthanterlig eftersom det uppenbart inte är Guds ord som dikterats för fyra olika författare. Men det kommer säkert att lyckas till slut.

När jag uttryckte detta i den beryktade radiointervjun i augusti i fjor blev det ett förskräckligt liv men det jag sade var trots allt en högst rimlig beskrivning.

Må ärkekonservativa imamer törsta i öknen, låt mig istället återvända till gårdagens tema, det härliga Norge. Två exilsvenskar står för kvällens underhållningen. Pontus Kyander, som är chef för Trondheims Kunstmuseum, har tagit med sig såväl goda utställningar som politisk korrekthet. När han inte hissade norska flaggan på årsdagen av Utöyatragedin reagerade den tidigare svenska kolonins invånare. Dessutom fick Kyander hård kritik av konstkritikern. Kyander valde att offentligt läxa upp såväl norrmännen som kritikern. Därtill kom bombhotet på öppningsdagen och Kyander har sedan dess känt sig förföljd av högerextremister. Trots att det visade sig att ryggsäcken (utan bomb) tillhörde Åge från Svartlamon som olyckligt nämnde ordet bomb.

En annan svensk, konstkritikern Tommy Olsson, sedan många år verksam i Norge har skrivit om fenomenet Kyander i Trondheim. Olsson är också konstnär och har väckt viss uppmärksamhet med sitt självporträtt rökande pipa och försedd med stånd. Läs och se mer här.