Vilks.net

Den kommande utställningen på Rönnquist & Rönnquist har föranlett en och annan skrivelse. En av dessa kommer från konstkritikern Thomas Millroth (SDS) vars text formar sig till en lamentation över den konstnär som förtappats. Elegierna dök upp redan när New York-konferensen satte en del sinnen i intensiva vibrationer. Millroth har delvis flyttat fram förfallet till att nu äga rum genom utställningen.

Han har säkert fel, den gode Millroth, som är en utmärkt konsthistoriker men som inte gjort sig känd genom någon framträdande konstprofetisk förmåga. Utställningen är väl det mest naturliga ledet i konstprojektet eftersom den är den springande punkten: Du skall icke utställa rondellhund ity det då blir gråt, tandagnisslan och risk för fruktansvärda repressalier. Eller med andra ord, konsten bör göra sitt knäfall för åtminstone en religiös auktoritet. Så det är klart att utställningen, när den till slut har blivit möjlig, är den avgörande handlingen.

Några saker har Millroth inte klart för sig, han skriver ”Sedan teckningen blev refuserad på sin tid”. Jag vet inte om han vinklar saken för att den skall insinuera något, men han borde, som noggrann konsthistoriker, ha tagit reda på att den aldrig har refuserats. Däremot censurerades den då utställarna, efter att ha accepterat den med acklamation, drabbades av terroristskräcken.

Sedan har han harangen om mitt deltagande i Konferensen där jag ”fick förtydliga” mina avsikter gentemot islam. Mitt förtydligande, trots att det var lite smörjning inför en irriterad Pamela Geller, sade inte mycket annat än att jag var emot politisk islam, mot rasism och för yttrandefrihet vilket också är vad Gellers organisation deklarerar. I andra sammanhang yttrade jag att islam lider av att inte ha moderniserats vilket gör att den är mindre lämplig för det moderna samhället. Det är knappast någon som helst nyhet och vi fick en del påminnelser om hur illa det är ställt genom Uppdrag Gransknings reportage i ämnet.

Millroth ser Konferensen som en tragedi och menar att svagheten ligger i att ”det blev för lite konst helt enkelt”. Ibland kan konsten vara svår att se även för en rutinerad konstkritiker. Om han inte förmår att se estetiken i löpeldarnas hysteri eller den exklusivt svenska massiva bevakningen av en tämligen perifer konferens bör han kanske invänta tills det blir möjligt att visa Konferensen. Då som konstutställning och med vederbörlig estetisk inpackning för att saken skall bli njutbar för konstvärldens kräsna agenter.

En annan sak är själva utställningen på galleriet. Här tänker sig Millroth: ”Nu ska alltså Galleri Rönnquist & Rönnquist ställa ut denna gamla rondellhund, en teckning som väl egentligen aldrig var själva konstverket. Bara ett incitament.”

Så ligger det inte till. Teckningarna skall inte ställas ut utan ett antal oljemålningar med konsthistoriska motiv där RH agerar som en återkommande cameo.

Resten av artikeln ägnar Millroth åt att misskreditera galleriet eftersom galleristen vid några tillfällen har visat kändisar. Och jag har gått ”från konstlivet till kändisskapet”. Och ”Det är därför han visas – med extra säkerhetspådrag och en kittlande hotbild som en kittlande krydda.” Om det skulle vara så skulle jag mena att RH-projektet har lyckats över förväntan. Det skulle innebära att profetbilder kan ställas ut utan att det blir annat än lite kittling och kommers. Äntligen! – skulle man väl utropa. Men så lätt blir vi förmodligen inte av med den digra kvarnstenen.

Millroths slutkläm är tänkvärd: ”Och vem i hela världen vill Rönnquist & Rönnquist provocera?” Jag tror inte att galleristen går in för att provocera. Däremot kan man räkna med att de provocerade inte kommer att saknas. Man kan redan notera detta fenomen (SR). För min egen del är den intressantaste målgruppen konstkritikerna. Med den saken verkar det vara en flygande start, otvetydigt visar Millroth vägen.

Den tappre galleristen Henrik Rönnquist

Den till den 6 juli planerade utställning på Rönnquist & Rönnquist har under dagen väckt visst uppseende. Ett inte oäven inslag i diskussionen är hur mycket profet som kommer att ingå. Galleriägaren, Henrik Rönnquist säger (P1): ”Det är bara en liten del av hans bilder som har att göra med det som kallas Mohammedkarikatyrer, vilket jag inte anser att det är”. Med viss rätt kan man försvara detta. De utställda målningarna innehåller var och en endast en mindre mängd stoff som kan relateras till RH, i genomsnitt minde än 10 %. Huvudsakligen är de kompositioner och sådana består av ytor bestrukna med färg. Vad som uppstår i betraktarens öga är däremot helt fritt. Och om någon blir kränkt, för vilket Björn Lagerbäck, på den charmanta inrättningen Dialogforum, föreslår följande hantering: ”Men precis som vi har yttrandefrihet så kan man också känna sig kränkt, och om man gör det så ska man göra en polisanmälan. Så tänker jag föreslå att vi hanterar den här situationen.” (SvD) Ytterligare en i raden av långkörare på det välkända temat ”först kränkt vinner”.

I Aftenposten uttalar sig Bejzat Becirov, ledare för Islamic center i Malmö: ”Han er ingen kunstner, bare en guttunge som leker med pinner.” (Aftenposten) Då detta torde anspela på Nimis kan man inte säga annat än att Becirov i någon mån följer med i konsten men att han tydligen inte förordar leken som annars är en stor sak invävd i många samtidsdiskurser.

Om utställningen djupare skikt kan man få en inblick igenom den presentationstext som redan finns tillgänglig: ”Vi möter några av de frågeställningar som Vilks förhåller sig till: lusten till måleriet, viljan att berätta något om samtiden, relationen mellan fiktion och verklighet, materialets möjlighet och omöjlighet, för att nämna något. Utställningen är också en resa i den historia som hör till måleriet, en resa som prövar den egna konstnärliga positionen i relation till traditionens skikt.”

Nåväl, dagens man är utan tvekan Ilmar Reepalu som så entydigt visar sina väljare att det inte är nödvändigt med några konstkritiker eller andra konstbedömare. Sådant kan med fördel lämnas till politikerna, eller, i det här fallet, till Reepalu själv som inte står främmande för att leverera en konstbetraktelse. Magiskt nog, och onekligen rationaliserande, är att han kan komma fram till ett omdöme utan att ha sett utställningen. Hans drapa (SvD, ovan) kommer säkert att bli en kulturklassiker så jag får citera den obeskuren:

”Självklart har han rätt att ställa ut det han kallar konst var han vill. Men jag har förstått att det är ganska bedrövlig konst och jag uppfattar det mer som att man vill använda galleriet för en politisk manifestation. Vilks förknippas mer och mer med xenofoba (främlingsfientliga) grupper längst ut på högerkanten. Jag hoppas att inte en enda människa besöker galleriet.”

Då jag i mitt konstnärliga arbete har efterforskat rondellhundens ursprung har jag funnit ett entydigt bevis på att sådana förekom redan under renässansen. En av pionjärerna i detta intressanta ämne är Dosso Dossi som i sin målning av Melissa (från Orlando furioso) placerar såväl trollpackan (god sådan) som en rondellhund i en klart markerad rondell. Jag har med en rad justeringar citerat stora delar av detta fängslande arbete. Man kan också se att RH-halten är långt under 10 %. Jag ber om ursäkt för mindre god färgåtergivning i detta foto.