Han tycks vara lite mormors kråka, den gode direktör Bejzat Becirov på Islamic center. Än slant han dit och än slant han dit. Nu har han tagit tillbaka sin inbjudan. Tydligen var den framsagd i försåtlig självgodhet: Vilks komme till moskén för att visa sin ånger över att ha ifrågasatt en religiös och politisk auktoritet. Antagligen blir det officiella påbudet att vi bör visa förståelse för denna gren av mångkulturen där man talar med kluven tunga.
Idag skrev Elisabet Höglund en betraktelse i Aftonbladet. Trots allt är hon en erfaren journalist men detta utbrott torde platsa i Kellgrens Dumboms leverne.
Malmöutställningen ger upphov till företeelser som för den sansade borde framstå som bisarra. För några målningars skull, där en förmodad profet kan skymta, blir det nödvändigt att Dialogforum sammankallas till krismöte (SDS). Björn Lagerbäck kan inte avhålla sig en eftersläng där affekten slår genom: ”Låt honom vara ensam med sina teckningar.” Jag medverkade per telefon i P1 tidigare idag. I studion fanns Ilmar Reepalu och Henrik Rönnquist. Liksom Höglund bryr sig inte Reepalu att ta reda på något innan tyckandet sätter igång. Detta var strax innan det var dags för Malmöledaren att bege sig till Dialogforums möte. På detta möte bestämde man sig för att inte bli provocerad. Man kommer dock inte ifrån att mötesdeltagarna redan var provocerade och naturligtvis avvisande till en utställning som ligger ett gott stycke fram i tiden. Vad som kommer att visas är ännu inte bestämt men det blir väl lite målningar och kanske några teckningar.
I vart fall tillkom den lilla sensationen att vd för Islamic center Bejzat Becirov sade sig vilja bjuda mig till moskén för att jag skulle kunna förklara mina RH-teckningar. Dock var det inte bara det, i TV4 kom han med vissa tillägg: ”Vi kan alla göra fel” och dylikt. Kanske är det så att man önskar att med vänlig inbjudan bringa det förhatliga objektet till den knäböjande ursäkten. Något sådant är givetvis otänkbart eftersom jag inte kan se att jag har begått något fel som behöver ursäktas. Att ifrågasätta en auktoritet kan vara kränkande för dess anhängare men i de fall det rör sig om offentlighet och politik får man i ett demokratiskt samhälle tåla sådant. Men jag välkomnar ändå Becirovs förslag och kommer tveklöst att tacka ja till detta. Det kan leda till att saken, åtminstone i någon mån, kan börja avdramatiseras.
Sedan Konferensen, som en av höjdpunkterna i RH-Projektet, framgångsrikt avslutats i sin dynamiskt-relationella fas fortsätter föreställning med något som kan bli minst lika bra, Utställningen.
I dagens text (SDS) skriver den något kontroversiella konsthallschefen i Trondheim, Pontus Kyander, om RH. Han anslår den ton som har blivit vanlig när konstvärlden närmar sig det svårgripbara och åtminstone delvis, motbjudande, verket, nämligen den elegiska: Det kunde ha blivit något men sorgligt nog gick det överstyr och avlägsnade sig från konstvärlden. Gentemot detta kan man tillägga att det vore högst rimligt att konstvärlden fann den sällsamma glädjen i den betingelsen. Ytterst sällan får konsten möjlighet att röra sig utanför sina egna salonger men RH demonstrerar tveklöst att det är möjligt. Att det då blir mindre konstuppmärksamhet är helt naturligt. Världen utanför konstvärlden är betydligt mera omfattande. Jämför man med konstvärldens reaktion på Pussy Riot kan man förstå något av problemet. Pussy Riots konstbidrag är – som konst – högst obetydligt men politiskt lämpligt varför världen och konstvärlden jublar tillsammans. Och konstvärlden reserverar sig inte i någon betydande utsträckning över att konstidentiteten är ytterst svag.
I RH-projektet är konstidentiteten synnerligen levande eftersom jag ser det politiska innehållet som sekundärt. Som jag har framhållit många gånger: Konstverk som agerar i världen utanför konstvärlden får återvända till sin hemvist för att där kunna stabilisera sin identitet. Uppföljningen av konstprojektet på en konstinstitution ger alla de nödvändiga referenser och den estetisering som ingår i den världen. Svårigheten för mig är att institutionerna inte är benägna. Jag tror inte heller att Kyanders konsthall kommer att ställas till min disposition även om en sådan handling skulle kunna fördriva konsthallschefens svårmod över vad han ser som ett vilset verk.
Utställningen, alltså det konceptuella projektet i vilket själva utställningen på Galleri Rönnquist & Rönnquist ingår, kommer att behöva en redovisning som inte kan ske på galleriet. Galleriet är inte lämpat för att installera ett så omfattande och undersökande socialkritiskt projekt. Det värdefulla här är att åtminstone delvis återbörda RH till en rad konsthistoriska referenser där också galleriet utgör en sådan referens.
Emellertid skall inte verket, som dynamisk och estetisk energi i den verkliga världen, underskattas. Då RH är svårhanterligt enär det inte är något entydigt politiskt projekt (även om många bedömare har fått det för sig) uppstår spontana och omedvetna aktiviteter vars performancekaraktär är överväldigande. Det senaste tillskottet utgörs av Helsingborgs Dagblads kulturchef Gunnar Bergdahl som i tidningens teve plötsligt reser sig och ger sig i väg. Sett från ett konstperspektiv ger det associationer till Fluxusrörelsen. Där var ofta konstaktionerna mycket enkla och jag skall erkänna att jag uppskattar den vinnande minimalistiska ekonomin i många av föreställningarna. Handlingen äger rum mot slutet av sändningen och föranleds av att Gunnar Bergdahl, med den estetiskt påfallande halsduken, inte vill diskutera Vilks utställning på Rönnquist & Rönnquist. För att undvika att bli en del av konstverket (”vill inte bli en planka”) bryter han därför upp. Effekten är förstås den motsatta, han skriver in sig i en av de första estetiska höjdpunkterna i Utställningen: Processverket RH ger: Uppbrottet. Medverkande: Gunnar Bergdahl, Linda Larsson och Stefan Lindqvist.
