Säga vad man vill om tidskriften Paletten men det är en av de få offentliga rösterna om samtidskonstens situation. Antagligen är det ett alltför omfattande uppdrag att recensera den i dagspressen eller på andra liknande platser och tyvärr följden blir att artiklarna inte leder till någon synlig diskussion. För nog förser Paletten den svenska samtidskonsten med debattunderlag.
Då det inte kan vara obekant att samtidskonstens alltjämt befinner sig i dess socialkritiska skede så är Paletten en representant för denna riktnings radikala iver. Men hur radikal man än önskar vara är det svårt att komma med något som kan sätta fart på föreställningen. Man bekämpar neoliberalismen, kapitalismen och kommersialiseringen. Den ståndpunkten är vida utbredd och i Palettens senaste nummer kritiseras en del av de konventioner som har skapats kring det socialkritiska utövandet. Trenden socialkritiken, för att inte säga ismen, kan sägas fira sitt 20-årsjubileum i år. Någon spjutspets kan de framskjutna konstaktörerna inte bjuda på, konsten som aktivism har visat sig vara mindre lyckad. Visserligen skriver Sinziana Ravini ett entusiastiskt lovtal till Pussy Riot. Ravini har tendensen att i sina ivriga stunder upphöja konsten till ett religiöst plan där hon ser vad hon skulle vilja se: ”Pussy Riot är ett levande bevis på konstens revolutionerande potential och tingens bräckliga ordning”.” Hon är säkert införstådd med att det just inte är det. Problemet med Pussy Riot är att dess aktioner visar brist på konst något som de besvarar med att de inte bryr sig, de låter politiken ta över. Deras aktion är en politisk aktion som inte skiljer sig från aktioner som t ex Greenpeace företar sig. Därtill kommer att aktioner av det här slaget skapar kraftfulla reaktioner i det efterblivna Ryssland där omständigheterna är barbariska. Pussy Riot är inte någon lösning på den betydligt svårare frågan om hur konsten skall kunna fungera som socialkritik i västvärlden och överhuvudtaget kunna åstadkomma något.
Markus Degerman har i sin artikel förstått att de rådande temautställningarna med politiskt korrekta program inte rubbar en millimeter av neoliberalismen, kapitalismen eller kommersialiseringen. Tvärtom är dessa krafter positivt engagerade i biennaler och annat. Jag skulle dessutom vilja tillägga att ännu värre är att curatorerna ofta är högt respekterade och kompetenta medlemmar i konstens elittrupper. Degermans förslag är att man skall arbeta med ”svag representation”, alltså mera lågmälda produkter som inte entydigt ges ett lättillgängligt innehåll av korrekt natur. Man kan istället, skriver han, utforska det okända. Svagheten i det förslaget är att greppet sedan länge är välkänt. Konceptkonsten excellerade i sådana utställningar och idag kan man möta dem i knappa och torra dokumentationer där ogenomträngligheten är påfallande. För en liten del av elittrupperna kan detta säkert vara identitetsgivande, ”vi som förstår på ett djupare sätt”, men därmed har man belastat sig med den andra sidan av saken: Det vore kanske inte så dumt med en publik?
Johanna Gustavsson och Lisa Nyberg lägger fram sin radikala pedagogik som är riktad mot ”det nyliberala och kapitalistiska tänkandet”. Riktigt vad detta går ut på lyckades jag inte komma fram till men de menar att ”konsten genom transformation skapar kollektiv kunskap.” Var och vad denna kollektiva kunskap skulle vara för något får vi dessvärre inte veta.
Dariush Moaven Doust skriver om ”Bräckliga förbindelser, mimesis och den nutida kapitalismen. Han säger att ”konst går anspråk på att inge njutning genom att imitera konstens form” och det är nog en riktig förstärkning av den estetiska upplevelsen. Men därigenom är man tillbaka i konstvärldens strukturer, konsten skall ställas ut på så bra platser som möjligt och bekräftas av dess dignitärer och i de konventioner som detta skapar konsumeras konsten som inte skulle kunna fungera utan en omfattande konsensus och repetition.
Att intressera sig för formens detaljer vilka ofta är ovidkommande, utan något större värde och inte heller bärare av några distinkta budskap. Jag ser en möjlighet i en konstanalys som inriktar sig på hur upprepning och konsensus skapas och fasthålles. Att gå utanför konsensus är fortfarande en möjlig uppgift för konsten men det skulle samtidigt vara ett smärtsamt uppror mot dess socialkritiska regim.
”Nelson”, skylt
