Onekligen är det här med institutionell konstteori ett svårt ämne eftersom det ständigt återkommer att teorin nödvändigtvis skulle vara cirkulär. Så är det inte. Cirkulärt är att säga att något är konst/bra konst därför att konstvärlden säger det. Cirkeln bryts genom att konstvärlden har argument och motiv för att något skall vara konst/bra konst. Det som blir konst är sådant som uppfyller de kriterier som ingår i en informell överenskommelse som gäller i konstvärlden.
För att saken skall bli något klarare kan man jämföra med fotboll. Fotboll är sådant som definieras av fotbollsvärlden. Det är en överenskommelse men den är, i motsats till konstvärldens, formell. Ett uttalande som jag citerade av biennalencuratorn Massimiliano Gioni att varje kultur definierar konst på sitt sätt och att definitionen ständigt förändras gäller inte på samma sätt i fotbollsvärlden. Om varje kultur skulle ha sina spelregler skulle internationell fotboll vara en omöjlighet. Definitionen/regelverket förändras visserligen i fotboll men det finns ingen som helst ansträngning för att vara överskridande i den frågan.
Förhållandet i konstvärlden är dock långt mera likt fotbollsvärlden än man först kan få för sig. Som jag och många andra har påpekat råder konsensus i den internationella samtidskonsten. Den frihet som Gioni anger för olika kulturer är naturligtvis illusorisk. I samtidskonsten ställs obönhörliga krav på assimilering. Skall man vara med måste man veta vad som gäller och göra det som förväntas. Visserligen kan en curator pryda sitt bakverk med lite outsiders och marginella gestalter men sådana är sedan länge inordnade i systemet och vilka intentioner de än skulle ha blir dessa omgestaltade till samtidskonst av konstvärldens flitiga transformatörer.
Konsten kan se mycket olika ut men för var och en som är insatt står det klart att verken är underställda en bestämd agenda. Denna, liksom kvalitetskriterier, redovisas ytterst sällan. Men konstvärlden motiverar sina ståndpunkter och detta sker i outsinliga ordströmmar, en blandning av vänsterpolitik och djuplodande filosofi och socialfilosofi. Kan man språket kan man tämligen lätt översätta dessa texter till några få kriterier vilka under de senaste åren har blivit alltmer uppenbart.
Konsten, alltså konstverken, har blivit mindre intressanta i takt med att de har förlorat makten att överskrida. Konsten fungerar ändå genom att den alltjämt kan uppfylla givna förväntningar om kampen mot orättvisorna samt att skapa god underhållning. Istället har de politiska målen skjutits i förgrunden. Könsfördelningen är väsentligare än vad som visas på en utställning. Varje tendens att hävda nationalism är det skottpengar på. Venedigbiennalen har inte mycket att erbjuda av ”risk” och ”motstånd” och därför har det istället blivit en intensiv diskussion huruvida man skall tillåta de nationella paviljongerna att vara kvar i biennalen. Priset för bästa paviljong gick i år till Angola vilket måste vara det politiskt korrekta och som något kan dämpa kritiken om kolonialmakternas paviljongsherravälde.
Ett och annat intressant finns det dock på biennalen. Roberto Cuoghi är en intressant konstnär som också deltog i 2009 års biennal. Här är hans 3D-utskrivna skulptur Belinda.
PS: I morgon är det debatt i Köpenhman.
