1687: Motstånd

Konsten, inte minst i dessa tider, skulle inte må illa av en smula självkritik. Helt uppenbart är att konstvärldens retorik befinner sig på samma nivå som politikens. Under de senaste dagarna har jag igen stött på några återkommande begrepp som ingår i konstbegreppet men som tycks lida av allt svårare stelkramp. ”Risk” är ett exempel. Det som brukar tilläggas är vanligen att konstnären eller curatorn inte tar någon risk. Alltmer sällan kan man stöta på motsatsen. Jag kan förstå det eftersom det konstsystem som världen har fått mer eller mindre kan garantera riskfri konst. Ett annat begrepp, delvis släkt med ”risk” är ”motstånd”. Konstnären skall göra motstånd. Den icke bevandrade kanske undrar vilket motstånd det rör sig om. Historiskt sett utövades motståndet mot den konservativa konsten som backades upp av borgarbrackorna. Detta ersattes med att utöva motstånd mot den motståndskonst som etablerade sig och backades upp av borgarbrackorna. Sedan kom den internationella samtidskonsten då konstnären förlorade möjligheten att utöva motstånd mot konsten. All konst av betydelse blev motståndskonst och detta motstånd riktas mot den tilltagande kommersialismen, kapitalismen samt alla orättvisor i världen. Dessa åkommor backas inte upp av de traditionella borgarbrackorna utan enbart av segmentet de neoliberala som är svåra att komma åt eftersom de även är konstens finansiärer. Dessutom är målsättningen, kan man påstå, gränslöst ambitiöst och äger rum i gallerier och konsthallar där den bildade borgerligheten fängslas av konstnärernas kreativitet.

 

Det är så svårt med motståndet att konstnärerna kan bli elegiska inför den hopplösa uppgiften. Så skriver t ex Stian Gabrielsen på Kunstkritikk om Gardar Eide Einarssons Festspelsutställning i Bergen. Notera bara: Motståndet som festspel.

 

Liksom politikerna kan konstvärlden krångla sig ur all kritik genom retoriska figurer där sådant som ”risk” och ”motstånd” blandas med laviner av det nu etablerade konstspråket IAE (International Art English). Toke Lykkeberg (kritiker och curator på galleri IMO i Köpenhamn) har skrivit en läsvärd artikel om fenomenet. Han roar sig också med att jämföra den notoriske komikern Rémi Gaillard med Klara Lidén (se videon som han har lagt upp). Även om likheterna är både roande och slående är skillnaden effektivt institutionell. Gaillard och Lidén vill helt olika saker och Lidéns bekräftelse av konstvärlden är också ett uttryck för det man vill. Och det man vill är att ta risker och utöva motstånd. Men det lyckas man som sagt nästan aldrig med. Men, jag menar, hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. I konstvärlden är det dessutom ingen tragedi att misslyckas med den upproriska intentionen. Konst är trots allt bäst i konstvärlden

 

Publicerat i Konstkritik, konstteori | 19 kommentarer

1686: Biennalskutan och allvaret

Det förefaller som Massimiliano Gioni kommer att ro sin Venedigskuta i hamn. I de inledande recensionerna verkar kritikerna nöjda. Och det bör inte heller råder någon större tvekan om att det är bra konst so visas, ett gott gjort urval och inte minst, Gionis specialitet, en estetiskt imponerande presentation. Samtidigt skall man ha klart för sig att alla inte är förtjusta i Gioni. Han är närmast att betrakta som en ”middleman” i curatorvärlden, varken för långt ut i den politiska och diskursiva sörjan eller alltför dragen till det konservativa. Men, som jag skrev igår, konsten har svårt att få till någon opposition. Decennierna har fylkats men en gång fanns det en front i konsten, ofta en generationshistoria och en bärande borgerlig publik, en ideal uppställning för opposition. Det fungerade eftersom konstbegreppet kunde expandera under dessa omständigheter. Dagens opposition har hamnat i det socio-politiska och är alltså detsamma som att bära världens elände på sina skuldror. Dessutom till ingen större nytta. Man skall erinra sig att biennalen är en del av konstens marknadsföring och att dess etableringskraft utgör ett problem för konstvärlden som trots allt drömmer om en annan frihet.

 

Den inte minst i våra trakter aktuelle Ragnar Kjartansson uppfyller förväntningarna. Som han berättade för mig när vi träffades skulle han genomföra en performance-installation med en båt fylld med musiker. Det är lika stämningsfullt som absurt och komiskt. Båtens namn är för säkerhets skulle S/S Hangover. Man kan skåda det stolta skeppet här.

 

Ett litet bidrag till Kjartanssons konstprofil har jag faktiskt lämnat. Han påminde mig om att jag 2006 för honom omtalade ett av mina två valspråk: ”Allvar är den enfaldiges sköld”. Det brukar tillskrivas Montesquieu. Kjartansson menade att det hade gjort ett starkt intryck på honom. Naturligtvis är detta valspråk en allvarlig historia men effektivt i sin metadimension. Det kan användas för att i någon mån rida spärr mot den värsta formen av allvar: det ideologiska allvaret.

 

Publicerat i Biennaler | 1 kommentar

1685: Den stora biennalen

Så var det dags igen för den stora biennalen i Venedig. Ingalunda kan man säga att den har spelat ut sin roll. Det var visserligen länge sedan någon biennal kunde visa upp några verkliga nyheter men det som visas är relevant för vad som gäller och på högsta nivå. Viktigast är Venedig som mötesplats för alla aktörer i den internationella samtidskonsten. Här skapas nätverk och kvalitet. Som jag tidigare har noterat lutar trenden mot att drömmarnas rike. Sedan politiken blivit ett sorgebarn får man sikta på en politik som filtreras genom drömmar. Men det mer handfast politiska är självfallet på plats, det finns inte mycket att välja på. Harmlös förstås, som Jeremy Deller som representerar Storbritannien. Mycket tidsenligt och passande att Deller riktar sin kritik mot England. Se hur öppna och självkritiska vi är.

 

På pressvisningen fick curatorn Massimiliano Gioni frågan ”Vad är konst?” Gioni svarade diplomatiskt: ”Samtidskonst och alla slags konst kan definieras som en pågående fråga om sin egen definition.” Hade han velat ge ett intressantare svar vore det att framhålla vad som är konstant i denna pågående fråga. En rad kriterier ändrar sig inte hur mycket man än frågar. Vidare: ”Konst är det som varje kultur bestämmer som konst. Konst för oss samman.” Så får man säga idag för att ta vederbörlig hänsyn till alla främmande kulturer som numera har anslutit sig till det västerländska konstbegreppet.

 

Vi får vänta ännu en tid innan det händer något i konsten.

 

Publicerat i Biennaler | 41 kommentarer