Konsten, inte minst i dessa tider, skulle inte må illa av en smula självkritik. Helt uppenbart är att konstvärldens retorik befinner sig på samma nivå som politikens. Under de senaste dagarna har jag igen stött på några återkommande begrepp som ingår i konstbegreppet men som tycks lida av allt svårare stelkramp. ”Risk” är ett exempel. Det som brukar tilläggas är vanligen att konstnären eller curatorn inte tar någon risk. Alltmer sällan kan man stöta på motsatsen. Jag kan förstå det eftersom det konstsystem som världen har fått mer eller mindre kan garantera riskfri konst. Ett annat begrepp, delvis släkt med ”risk” är ”motstånd”. Konstnären skall göra motstånd. Den icke bevandrade kanske undrar vilket motstånd det rör sig om. Historiskt sett utövades motståndet mot den konservativa konsten som backades upp av borgarbrackorna. Detta ersattes med att utöva motstånd mot den motståndskonst som etablerade sig och backades upp av borgarbrackorna. Sedan kom den internationella samtidskonsten då konstnären förlorade möjligheten att utöva motstånd mot konsten. All konst av betydelse blev motståndskonst och detta motstånd riktas mot den tilltagande kommersialismen, kapitalismen samt alla orättvisor i världen. Dessa åkommor backas inte upp av de traditionella borgarbrackorna utan enbart av segmentet de neoliberala som är svåra att komma åt eftersom de även är konstens finansiärer. Dessutom är målsättningen, kan man påstå, gränslöst ambitiöst och äger rum i gallerier och konsthallar där den bildade borgerligheten fängslas av konstnärernas kreativitet.
Det är så svårt med motståndet att konstnärerna kan bli elegiska inför den hopplösa uppgiften. Så skriver t ex Stian Gabrielsen på Kunstkritikk om Gardar Eide Einarssons Festspelsutställning i Bergen. Notera bara: Motståndet som festspel.
Liksom politikerna kan konstvärlden krångla sig ur all kritik genom retoriska figurer där sådant som ”risk” och ”motstånd” blandas med laviner av det nu etablerade konstspråket IAE (International Art English). Toke Lykkeberg (kritiker och curator på galleri IMO i Köpenhamn) har skrivit en läsvärd artikel om fenomenet. Han roar sig också med att jämföra den notoriske komikern Rémi Gaillard med Klara Lidén (se videon som han har lagt upp). Även om likheterna är både roande och slående är skillnaden effektivt institutionell. Gaillard och Lidén vill helt olika saker och Lidéns bekräftelse av konstvärlden är också ett uttryck för det man vill. Och det man vill är att ta risker och utöva motstånd. Men det lyckas man som sagt nästan aldrig med. Men, jag menar, hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. I konstvärlden är det dessutom ingen tragedi att misslyckas med den upproriska intentionen. Konst är trots allt bäst i konstvärlden