1689: Uppbyggliga historier

Jag har en del att stå i med men jag hinner i alla fall att skriva ner några enkla tankar. Igår var det ju debatt om konstens tabu i Köpenhamn. En lyckad diskussion, det kommer en videorapport inom kort.

 

Men en uppbygglig historia är den om Venedigbiennalen, Jeremy Deller och Prince Harry. Deller representar alltså Storbritannien och han har, som jag redan har skrivit om, åstadkommit ett politiskt verk. I detta ingår en känga åt Prince Harry som är misstänkt för att ha skjutit en skyddad fågel. Till biennalen hade Deller också gjort en affisch med texten ”Prince Harry kills me”. Texten är dubbeltydig och kan också läsas som om prinsen är en rolig herre. Emellertid censurerades affischen. Detta skedde innan den placerade i utställningen så den har alltså aldrig visats.

 

Det låter bra, liksom äntligen en censurering i Venedigbiennalen. Och till synes på alldeles korrekta betingelser, kungahuset förtjänar en skrapa. Men det visade sig att bli helt fel eftersom orsaken var att den engelska säkerhetstjänsten fruktade ett talibanupplopp i Kabul. Det skulle kunna tolkas och användas som om Prince Harry, som har varit i Afghanistan, skulle avse talibaner. Så blir det fel och konstnären har naturligtvis inget att invända mot borttagandet.

 

Eftertanken är dock skrämmande. Finns det överhuvudtaget något som inte skulle kunna missförstås av någon på talibannivå? I varje fall finns det floder av konstverk som skulle kunna användas helt ur sin kontext. Yttrandefriheten tycks befinna sig i ett sorgligt tillstånd då man får ta hänsyn till den lägsta tänkbara tröskel i hela världens olika hörn.

 

En annan historia är Jonathan Meese. I en av sina performance på temat The Dictatorship of Art gjorde Messe den beryktade nazigesten. Den är förbjuden i Tyskland och Meese har därför bötfällts. Det förefaller mig synnerligen egendomligt att om en sådan gest ingår i en föreställning skall den betraktas som autentisk. Är det så att om man i Tyskland spelar in en film om naziregimen får det inte förekomma några nazihälsningar eftersom dessa tydligen i alla sammanhang är förbjudna?

 

I all hast här är en protest mot samtidskonstens bekvämlighet. Den kommer inte att få någon större verkan men i längden får man finna på något bättre än det man har.

 

 

 

Det här inlägget postades i Biennaler, yttrandefrihet. Bokmärk permalänken.

7 svar på 1689: Uppbyggliga historier

  1. Stefan Edlund skriver:

    Du borde göra en affisch av dig själv, med undertexten: “Reinfeldt kills me”. Också en hotande Rondellhund i bakgrunden, med Reinfeldts ansikte.

  2. Stefan Edlund skriver:

    Eller också en bild på dig pekande i “Uncle Sam-kläder”, fast i svenska flaggans färger istället. Och med undertexten: “Reinfeldt wants you”. Och samma Rondellhund i bakgrunden. Nu inför valet vore ju ett mycket, för Reinfeldt och co, irriterande projekt. Och för oss anti-Rienfeldttister mycket roande. Eller hur, Lars. 🙂

  3. CeDe skriver:

    Stackars samtidskonsten; den hukar under sin egen tyngd.

  4. Emmy skriver:

    Att provocera kungahus och nazism är väl så konsensusinriktat och korrekt det bara kan bli, i alla fall inom vårt lands gränser och får alltså betraktas som gammal skåpmat, men som vanligt vågar man inte närma sig det outsägliga, den kampen för nu istället en stor del av den moderna turkiska befolkningen, positivt överraskad är jag över det stora antal som som faktiskt innehar en sekulariserad inställning i de gamla paschornas rike, det finns alltså gott om hopp, i landet där öst möter väst.

  5. LH skriver:

    Fina små tips du kommer med, Stefan. Undrar om Vilks nappar. En fråga bara: hur rimmar den här sortens platta plakatkonst du uppmuntrar till med dina funderingar om den “fria konsten”, den konst, om jag förstår dig rätt, som är utan ideologisk styrning och ”bara är”.

  6. CeDe skriver:

    Kanske både vänstern och konsten skulle få ett litet lyft med mer kärleksfullhet, kontra hatet och fördömandet.

  7. Stefan Edlund skriver:

    LH. Jag ser inga motsättningar där. Att konsten är ideologisk, innebär inte att den är ofri. Ofri är den om inte DU, väljer dess innehåll, och vad som är “rätt” att få komma till uttryck. Inte p g a kvalitet, utan p g a subjektivt tyckande vad som är acceptabelt. Skräckscenario på detta, draget till sin spets är Stalins monumentala kolschosmålningar. Om Lars gör affischerna, bara för att det är förslag från mig, som han känner sig tvingad till, är han ofri. Men om han gör det för att han känner att det verkligen är bra ide´er, som han vill genomföra, på sitt sätt. Ja, då är han fri i en konst som bara är.

    Djupet finns där i den bedrägliga ytan. Det är just det som är grejen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.