1688: Vissa cirklar

Onekligen är det här med institutionell konstteori ett svårt ämne eftersom det ständigt återkommer att teorin nödvändigtvis skulle vara cirkulär. Så är det inte. Cirkulärt är att säga att något är konst/bra konst därför att konstvärlden säger det. Cirkeln bryts genom att konstvärlden har argument och motiv för att något skall vara konst/bra konst. Det som blir konst är sådant som uppfyller de kriterier som ingår i en informell överenskommelse som gäller i konstvärlden.

 

För att saken skall bli något klarare kan man jämföra med fotboll. Fotboll är sådant som definieras av fotbollsvärlden. Det är en överenskommelse men den är, i motsats till konstvärldens, formell. Ett uttalande som jag citerade av biennalencuratorn Massimiliano Gioni att varje kultur definierar konst på sitt sätt och att definitionen ständigt förändras gäller inte på samma sätt i fotbollsvärlden. Om varje kultur skulle ha sina spelregler skulle internationell fotboll vara en omöjlighet. Definitionen/regelverket förändras visserligen i fotboll men det finns ingen som helst ansträngning för att vara överskridande i den frågan.

 

Förhållandet i konstvärlden är dock långt mera likt fotbollsvärlden än man först kan få för sig. Som jag och många andra har påpekat råder konsensus i den internationella samtidskonsten. Den frihet som Gioni anger för olika kulturer är naturligtvis illusorisk. I samtidskonsten ställs obönhörliga krav på assimilering. Skall man vara med måste man veta vad som gäller och göra det som förväntas. Visserligen kan en curator pryda sitt bakverk med lite outsiders och marginella gestalter men sådana är sedan länge inordnade i systemet och vilka intentioner de än skulle ha blir dessa omgestaltade till samtidskonst av konstvärldens flitiga transformatörer.

 

Konsten kan se mycket olika ut men för var och en som är insatt står det klart att verken är underställda en bestämd agenda. Denna, liksom kvalitetskriterier, redovisas ytterst sällan. Men konstvärlden motiverar sina ståndpunkter och detta sker i outsinliga ordströmmar, en blandning av vänsterpolitik och djuplodande filosofi och socialfilosofi. Kan man språket kan man tämligen lätt översätta dessa texter till några få kriterier vilka under de senaste åren har blivit alltmer uppenbart.

 

Konsten, alltså konstverken, har blivit mindre intressanta i takt med att de har förlorat makten att överskrida. Konsten fungerar ändå genom att den alltjämt kan uppfylla givna förväntningar om kampen mot orättvisorna samt att skapa god underhållning. Istället har de politiska målen skjutits i förgrunden. Könsfördelningen är väsentligare än vad som visas på en utställning. Varje tendens att hävda nationalism är det skottpengar på. Venedigbiennalen har inte mycket att erbjuda av ”risk” och ”motstånd” och därför har det istället blivit en intensiv diskussion huruvida man skall tillåta de nationella paviljongerna att vara kvar i biennalen. Priset för bästa paviljong gick i år till Angola vilket måste vara det politiskt korrekta och som något kan dämpa kritiken om kolonialmakternas paviljongsherravälde.

Ett och annat intressant finns det dock på biennalen. Roberto Cuoghi är en intressant konstnär som också deltog i 2009 års biennal. Här är hans 3D-utskrivna skulptur Belinda.

PS: I morgon är det debatt i Köpenhman.

 

Det här inlägget postades i Biennaler, debatt, konstteori. Bokmärk permalänken.

8 svar på 1688: Vissa cirklar

  1. Per Grunditz skriver:

    Det finns alltid föregivna svar när man i begreppsdebatter börjar dividera om fotboll. Såklart finns det likheter, men om nu konstens centrum är sprungen ur de många olika kulturer som finns att tillgå bör man vidga begreppet och diskutera idrott och inte enskilda discipliner. Annars blir det platta Hägglundvitsar av allt.

  2. Lars Vilks skriver:

    Per Grunditz,

    Min poäng var närmast att påvisa skillnaden mellan formell och informell överenskommelse. Om man så önskar kan man vidga saken till att gälla idrott men liksom den har konsten sina familjer varav de tre stora är bildkonst, litteratur och musik. Emellertid är det krångligt att hantera samtliga dessa eftersom de inte fungerar på samma sätt. Inom idrotten har man sina “biennaler” som vm och olympiader och där kan man följa vad som är centralt i verksamheten. När det gäller konsten springer den knappast ur en rad kulturer utan enbart från en: Konst i vår mening finns bara i väst och det är en sen uppfinning. Vad som skulle vara “annan” konst har jag alltid undrat över. Varför du blandar in Hägglund i det här förstår jag inte.

  3. Inge skriver:

    Jeg ønsker ikke å bry meg om hva verden sier når jeg ser på bilder eller kjøper bilder. Men jeg klarer ikke å frigjøre meg fra meg selv og derfor blander jeg inn utenforstående elementer som klør egoet mitt, som utsagn fra viktige personer eller pris.

    Det er selvsagt ikke mulig for bilder å senke hodet mitt mot skulderen eller gjøre knærne mine svake helt uten min viten om verden. Jeg skulle bare ønske at jeg var mer uskyldig, renere, i møte med dem.

    Jeg føler at jeg går glipp av noe viktig.

  4. Per Grunditz skriver:

    Jag förstod och hade inga invändningar mot jämförelsen, vad jag ville understryka var bara att konsten som disciplin avslöjas som tämligen smal i sin begreppssfär vid en jämförelse. Angående det formella versus informella kan man i och för sig fantisera en aning hur fotbollen skulle se ut; SVT livesänder direkt från och med kamerorna riktade mot UEFAs konferensrum. Sen bryter man cirkelresonemanget (med pausvinjett) inpå småtimmarna; Zlatan springer in på plan och gör symboliskt självmål enligt överenskommelse (som alla förstår men som inte existerar rent formellt).

    Nu kanske Hägglundpassningen gjorde sig mer förstådd?

  5. Per Grunditz skriver:

    Lars Vilks:
    Per Grunditz,

    När det gäller konsten springer den knappast ur en rad kulturer utan enbart från en: Konst i vår mening finns bara i väst och det är en sen uppfinning. Vad som skulle vara ”annan” konst har jag alltid undrat över.

    Jag skulle använt mig av ordet “rörelser” eller “lokala fenomen” här. Jag kan naturligtvis vara petig och påvisa att kulturer kan förgrenas i mindre diton, och tvärtom. Poängen är fortfarande att en enhetlig beskrivning och arbetsplan bara är nödvändigt inom begreppstotalitära tankeinstitutioner.

  6. Lars Vilks skriver:

    Så undrar jag vad “rörelser” och “lokala fenomen” har att göra med konst. Jag kan inte se att en viss begreppsordning har att göra med “begreppstotalitära tankeinstitutioner”. Om man talar om konst får man ändå mena något med detta och inte allting.

  7. CeDe skriver:

    Förstår Lars om du inte direkt på din blogg vill göra reklam för din bok ART. Men Per Grunditz borde ändå rekommenderas att läsa den.

  8. Stefan Edlund skriver:

    Är inte en “ism”, snarare som fotboll. Om bedömningsreglerna förändras, skapas en ny “ism”. Precis, som det dyker upp nya bollsporter ibland, med nya regler, för att de gamla inte passade utövarnas intentioner. Som
    te x den nu på uppgående beachvolleybollen. Och bollen är som bekant rund. Cirkelrund.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.