Man kan fråga sig varför det finns anledning att inta en reserverad hållning till samtidskonstens framstötar. Jag är inte på något sätt ensam om en sådan kritik. Det är svårt för konsten att uppfylla förväntningen på något tillräckligt slående.
Om man igen ser på Venedigbiennalen kan man nu konstatera att Massimiliano Gioni har lyckats med att beveka merparten av kritikerkåren. Det är en ovanligt intressant biennal. Lägg märke till att den politiska konsten har kommit i bakgrunden medan de estetiska värdena har fått ett ovanligt stort spelrum. I betydande utsträckning har Gioni låtit detta komma fram genom outsiders och mera marginella konstutövare. Det infallet är inte någon nyhet men det var ett tag sedan det prövades i den här skalan och inte minst mot bakgrunden av den havererade konst-som-politisk-aktivism. Den politiska diskursen har ersatt med diverse andligheter och fantasterier men dessa behöver naturligtvis inte tas på allvar utan kan betraktas som intressanta fenomen. Alla gillar inte Gionis inriktning, den politiska sektionen förhåller sig reserverad, konsten skall förstå sitt ansvar i världen.
Konstbegreppets grundprinciper är förmodligen orubbliga eftersom konsten med dessa får sin identitet och en konst utan identitet blir liksom ingenting och allting. Å ena sidan har vi sålunda den estetiska faktorn som aldrig klarar sig utan någon form av diskurs, något måste det handla om. Å den andra finns kravet på förnyelse och överskridande vilket, som det har visats sig, också gäller den estetiska faktorn. En icke-estetisk konst är inte bara möjlig utan en etablerad genre. Inom det icke-estetiska får den estetiska faktorn ersättas av ett tillräckligt mått av överraskning och obegriplighet för att närma sig det estetiska (som aldrig låter sig reduceras till det dekorativa och behagliga). Men det är en i längden besvärlig balansgång, identitetskravet drar konstant mot formen.
Antagligen ser vi en förstärkning av det estetiska men svårigheten är vilket innehåll som skall följa med den. Gionis andlighet och fantasterier är knappast något som kommer att kunna bilda en fortsättning.
En sak kan man konstatera och den har funnits länge. Att återanvända den klassiska estetiken och lägga till några grepp som skapar en tillräcklig distans till det lika attraktiva som frånstötande manliga geniet. Ett bra exempel på detta är superstjärnan från Albanien Anri Sala som representerar Frankrike i den tyska paviljongen på Venedigbiennalen. Hans bidrag Ravel Ravel Unravel handlar om Ravels pianokonsert skriven för vänster hand och för Paul Wittgenstein (filosofens bror). Man kan se honom spela Här.
Anri Salas videoinstallation innehåller mer än själva konserten (se ett utsnitt här). Han låter t ex två pianister spela och koordinerar dem i två videor. Summan av kardemumman blir ändå att Ravels musik spelar en direkt huvudroll. Det förlorade landets glansnummer kan träda fram under fullt legitimas förhållanden. Vad som inte är möjligt är att skapa ett jämförbart estetiskt uttryck. Ett sådant utrymme tycks inte existera.
