Inte minst i konsten är den postkoloniala diskursen populär. De konstanta angreppen på det vita herraväldet har pågått under de två senaste decennierna. Det handlar naturligtvis om krav på omfördelning av den eurocentriska dominansen. De förfördelade kulturerna bör enligt anhängare av de postkoloniala rättviseteorierna ges plats åt att bryta ner bland annat den västerländska kanonen. Ett vackert framsteg, men, som man med all säkerhet kan förstå, inte riktigt vad man önskade sig, återfinner man i Art Reviews årligen publicerade lista över konstvärldens 100 mäktigaste. Nr 1 på listan är Her Excellency Sheikha Al-Mayassa bint Hamad bin Khalifa Al-Thani, dotter till den förre emiren av Qatar. Hon har med bravur och bokstavligen köpt sin titel som nr 1. För istället för att slita med den hopplösa uppgiften att försöka upprätta en alternativ berättelse som skall utmana den västerländska konstkanonen, kan man köpa upp den västerländska konsten och placera den på den Arabiska halvön. Ingen i hela världen köper som Her Excellency och kungafamiljen i Qatar. Man håller fortfarande världsrekordet i konstinköp genom den Cézannemålning som införskaffades 2011 för 250 miljoner dollar.
Men man har skäl att undra över hur seriös listan är. Den internationella samtidskonsten är t ex en stark maktfaktor som här blandas med intresse för bredare anslag. I Qatar vurmar man t ex inte särskilt mycket för samtidens politiska ansträngningar. Museichefernas intressesfärer är minst lika mycket inriktade på den modernistiska konsten etc. Skall man göra något av den här listan kan man dela upp den på de olika intressegrupperna som är representerade. Säkert är det en tämligen rimlig rangordning av de mest inflytelserika galleristerna. Och de stora museernas chefer är inte heller någon större svårighet att placera i rätt ordning. Betydligt svårare är det att bedöma hur inflytelserika konstnärerna är. Ai Weiwei på 9:e plats är första konstnären men hur inflytelserik är han egentligen? Man får nog också tänka sig att listan beaktar vad som är politiskt gångbart: Tillräckligt många kvinnor på bra platser, beaktande av etnicitet och geografisk spridning. Ett av de intressantaste namnen är Hito Steyerl som har stormat in på en 69:e plats. Steyerls genombrott kom med Documenta 2007. Sedan dess har hon blivit en synnerligen inflytelserik spelare i den internationella samtidsdivisionen. Knappast någon kan definiera den nu aktuella versionen av socialkritiken som denna konstnär som är lika mycket diskurshanterare som konstnär. Under alla omständigheter en gestalt i tiden som man inte kommer ifrån. Hennes placering på artfacts är alltjämt tämligen blygsamma 654, alltså under våra tre svenska toppnamn Nathalie Djurberg, Klara Lidén och Johanna Billing. Det får man förklara genom att hennes deltagande i teorisammanhang är mycket omfattande. En intressant fråga är hur man skall skalla skilja på teoretikern och konstnären. Det är inte alltid möjligt. Steyerl är en äkta cross-over. Hennes teoretiska utläggningar är beroende av hennes konst, liksom att hennes konst är knuten till hennes teoretiska sida.
Listan har ändå sitt intresse. Den ger en bild av hur mycket folk som är inblandad i de avancerade delarna av konstvärlden. För det är ändå bara en bråkdel av alla betydelsefulla aktörer. Samtidskonsten är inte någon liten klick som bestämmer hur det skall vara. Däremot är de i stor utsträckning fixerade vid samma idé om hur konsten skall vara för att vara rätt och riktig.
Hito Steyerl, nr 69.