Jag kan ej uraktlåta att låta Wagners Parsifal bli en liten följetong. Man får nog konstatera angående Wagners kvasifilosofiska åsikter att dessa knappast vinner några anhängare i den starkt selekterade operapubliken. Men det finns mer att hämta för den som mer än allt annat vill ha vatten på sin kvarn. Gunilla Brodrej får ett tidstypiskt utbrott i Expressen då hon skådat Kungliga operans uppsättning av Parsifal. Hon blir så till sig att hon hotar med att bli tokig om någon ”tänkande människa” får en djupare konstupplevelse av verket. Hon följer upp med att uppräkna dagens dödssynder: ”Ändå sipprar skiten igenom. Om inte annat så i textremsan, där översättningen av Wagners ålderdomliga svammel är fullt synlig. Hyllandet av den rätta tron, glorifieringen av patriarkatet, utmålandet av den djävulskt syndiga kvinnliga sexualiteten och hela kulten kring den ”rene dåren” som ska frälsa det utvalda folket.” Men detta är inte nog, den aktuella föreställningen ger hon betyget ”kitsch” och hoppas att hennes visdomsord skall leda till att man slutar att uppföra Parsifal.
Det ligger dock nära till hands att Brodrejs problem med Parsifal och Wagner är hennes egna. Hon vill ligga rätt i tiden och ta ställning i de ”angelägna” frågorna. Resultatet blir som man kan förvänta sig: När man rycker i tråden sprattlar dockan med benen.
Andra recensenter är positivt överväldigade (SvD, SR, SVT) varför man kan sluta sig till att man bör akta sig för att drabbas av den smittsamma politiska neuros som ständigt skördar nya offer.
Wagners ålderdomliga svammel, i text:
”Hyllandet av den rätta tron, glorifieringen av patriarkatet, utmålandet av den djävulska kvinnliga sexualiteten och hela kulten kring ”den rena dåren..”
Trodde först det var en beskrivning av den, i vårt land, på stark frammarsch och respekterade ålderdomliga religion som vi alla har nöjet att få bekanta oss med. Numera dagligen.
Men som den inte är opera utan verklighet så måste den naturligtvis skonas från liknande okväden som dem Brodrej broderar ut om Wagners Parsifal.
Trodde att Wagner var främst musik?
Om än lika pompös som tanken som åstadkommit den.
Nu blandar vi hejvilt tanke och… konst, till slut. Spännande att verkligheten till sist börjar ha lite koll på sig själv (…psykologi någon!)
Förlåt (psykologi någon?), skulle det ju vara.
Allt annat vore ju faktiskt rätt pompöst!
Wagnerdiskussionen fick mig att gå in på Youtube och plocka fram Liebestod ur Tristan och Isolde. Jag lyssnade på olika inspelningar. Karajan och Berlin orkestern var den bästa. I kommentarsfältet stod att denna musik var överlägset all annan musik i musikhistorien. En favorit bland operaälskare över hela världen. Just Liebeslied var något speciellt. Hur kan en Gunilla Brodrej försöka tysta musik för dem som älskar det, bara för att hon inte gillar kompositören? Jag känner en lärare som inte gillar en elevs föräldrar! Vad sägs om att läraren sätter låga betyg på deras barn? Det är inte ett dugg mer moraliskt för GB att prata om ”sippra skit” om Wagner. Det är en personlig hämnd, som jag ser det , mot någon som inte tänker som hon gör.
Omoget.
In his essay ”Religion and Art” Wagner himself described the use of Christian imagery thus:
When religion becomes artificial, art has a duty to rescue it. Art can show that the symbols which religions would have us believe literally true are actually figurative. Art can idealize those symbols, and so reveal the profound truths they contain. (Wikipedia)
The Tristan Chord
The tension introduced by the Tristan chord in the very beginning of the opera isn’t actually resolved until the very end? of it. IIt’s just so powerful after all the tension that built up during 4 hours of music!
http://www.youtube.com/watch?v=dWLp7lBomW8
GG,
”Extremely good music” – really! Thank you GG.