Idag höll jag ett föredrag om det inte helt okända ämnet ”vad är konst?” Som de flesta av mina bloggläsare känner till håller jag mig till den institutionella konstteorin. Den ger en relativt enkel resa genom de svårmodiga besvärligheter som brukar känneteckna frågorna om vad som är konst.
Vad som slog mig är den intressanta likhet som finns mellan konstbegreppet och gudsbegreppet. I båda fallen kan man beskriva begreppens innehåll med hjälp av konstvärldens respektive ”gudsvärldens” aktiviteter. Vad som faktiskt kan iakttagas låter sig beskrivas och ordnas. Å ena sidan kan man tänka sig att det inte finns något annat än just det som anhängarna har för sig: Betraktarna/aktörerna skapar konstens respektive guden. Å den andra sidan dyker den vägande frågan upp: Finns det något mer? När det handlar om anhängarna till gud är det ett absolut måste att gud faktiskt existerar på ett eller annat sätt. I konstvärlden kan man reda sig utan någon extern bekräftelse. Emellertid är konstvärlden ytterst benägen att omhulda tanken på konstens vidare existens utanför den sociala konstruktionen. Detta ger sig t ex till uttryck i uppfattningen om konstens ”spontana” ursprung och omfattning (överallt i alla tider har människan skapat konstuttryck) eller i det envetna upprepandet av konstens makt och betydelse (konst kan /minsann/). Liksom i religionen söker konstvärlden efter bekräftelse genom uppenbarelser, epifanier eller mera vardagligt ”konstupplevelser”. Konstupplevelser är svåra att beskriva liksom hur och varför de uppstår, dessutom äger de oftare rum inför vissa verk än de flesta andra. I samtidskonsten är eventuella konstupplevelser nästan alltid knutna till ett socialt och politiskt innehåll men genom att detta innehåll presenteras på ett ”särskilt” (ofta krångligt och mer eller mindre oklart) kan konsten fortsatt ståta med att vara något utöver en ren instrumentalism.
Konstupplevelsen har dock samma begränsning som t ex ishockeyupplevelse. Den senare uppstår i ishockeyvärlden men aldrig (eller åtminstone sällan) i fotbollsvärlden. Genom att det handlar om avgränsade verksamheter får de som ingår i dessa världar sina specifika upplevelser. Och antalet av sådana världar är obegränsat från t ex frimärksupplevelser till fågelskådarupplevelser. Representanter för konstvärlden skulle förmodligen hävda att konstupplevelsen befinner sig på ett högre, andligt plan och är långt mer komplex men gentemot detta kan man säga att just det är det typiska för konsten.
Varje gång konstaktörerna har försökt avskaffa det religiösa draget i konsten har man ändå hamnat i mystiken. Som Sol Lewitt, exempelvis, påstod om konceptkonstnärer, de är mystiker och inte rationella. Men sådana inslag medför inte att konsten har något utanför sig själv. Upplevelser av högre valörer kräver inga externa faktorer. Religioner skulle inte heller behöva sådana. Gud och alla hans profeter och vittnen skulle kunna ses som ett spel med symboler och metaforer för människan andliga behov, spelmatriser för att fördjupa sitt förhållande till existensen.
Att såväl konsten som religionen har svårt att acceptera en dylik ordning beror förmodligen på en önskan om att livet borde innehålla något mer än ekot av våra egna strävanden. För det är svårt för människan att vara ensam i universum.
