För en tid sedan skrev Niklas Anderberg om min bok Art. Jag kommenterade hans recension och vi fortsatte senare samtalet hemma i mitt vardagsrum. Anderberg har nu tagit sig an (Kulturen) min och Martin Schiblis klassiker från 2005, Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar. Alldeles enkelt är det inte att ta ställning till den skriften eftersom dess förhållningssätt till gränserna mellan allvar, distans och ironi knappast kan ses som solklart.
Som det alltid är med den institutionella konstteorin är det inte så lätt att få grepp om den. Jag vill inte ge upp mina pedagogiska ambitioner utan kommenterar tålmodigt Anderbergs invändning:
”Här skriver författarna Martin Schibli (tidigare utställningschef på Kalmar konstmuseum) och Lars Vilks (fil.dr. i konstvetenskap och konstnär) att konsten av hävd har en upphöjd status och att stora filosofer som Kant, Nietzsche och Wittgenstein m.fl. alltid kommer på tal när det uppstår diskussioner om vad som är konst. Hur detta rimmar med den av författarna förespråkade institutionella konst[t]eorin, är en öppen fråga. Denna teori säger, kort sammanfattat, att konst är det som konstvärlden uppfattar som konst och att god konst är det konstvärlden anser vara god konst. Tappra försök görs för att undgå cirkulariteten i detta resonemang.”
För femtielfte gången: Konstvärlden har argument för att något skall vara konst (eller egentligen för att vara bra konst). I sådana motiveringar ingår det praktiskt taget alltid att man refererar till lämpliga filosofer. Genom denna manöver undgår man att teorin blir cirkulär.
Som även drabbat andra, blir Anderberg förundrad över en del råd i boken som uppenbarligen har en manipulerande karaktär. Andra uppslag kan verka som rena skämt, Anderberg skriver:
”När man föreslår ämnesval till ett konstprojekt, den enda möjliga strategin at ta sig fram på, är frågan snarast om man skall skratta eller gråta. Här följer några förslag:
Våldsbrott i park.
Flyktingar som gömmer sig i Sverige.
Boxning ur ett genusperspektiv.
Slå sönder saker och laga dem.
Kvinnor som pizzabagare.
Att noggrant studera och registrera innehållet i en skolportfölj, osv., ad libitum.
Om man vidare vill ’kalibrera sin navigering’ kan det vara lämpligt att t.ex. syssla med:
Sex, våld och katastrofer
Djur, gärna skadade
Mat, resor och sport
Kändisar”
Uppradade på det här sättet blir ämnesvalen något löjliga men bättre formulerade och fördjupade är det inte några konstigheter. ”Våldsbrott i park” har exempelvis utförts av en känd konstnär under helt seriösa former. ”Slå sönder saker och laga dem” är inte heller något ovanligt koncept. Visst framstår listan som satirisk men sådan är den, konstvärlden.
Bokens litteraturlista uppmärksammas med rätta av Anderberg. Han undrar naturligt nog varför vissa namn saknas och kommer fram till att den är mer eller mindre godtycklig. Så enkelt är det inte. Namnen är valda utifrån vad samtidskonstvärlden brukar referera till. ”Varför nämns Hegel och Nietzsche men inte Schopenhauer?”, skriver Anderberg. Schopenhauer förekommer sällan i samtidskonstens referenser medan de två andra är ytterst frekvent åberopade. Att Tor Nørretranders togs med hänger samman med att jag ansåg att han på ett lättläst sätt kunde ge en del uppslag till konstnärliga projekt. Så det finns en klar linje i litteraturlistan: Ett försök att sammanställa kärnan i samtidskonstens referensbibliotek.
Anderberg sammanfattar väl bokens centrala innehåll:
”Å ena sidan är större delen av den samtida konsten ’medioker’, å andra sidan sägs den utgöra ett djupt seriöst inslag i det västerländska samhället. Å ena sidan bör man behålla ett ironiskt (men ’finstämt’) avstånd till sin konst, å andra sidan kan man beröra de stora frågorna om liv, död och ’hur det är att vara människa’. Detta tycks stå i bjärt kontrast till det sanktionerade uttalandet att det gäller att skapa bra konst, eller åtminstone medelmåttig.”
Man kommer nog inte ifrån att ironin är konstens ständiga följeslagare. Konstens inbyggda ambitioner bärs vidare av dess utövare. Man vill mycket, förändra världen, vara ett alternativ till den traditionella politiken och forskningen. Förmedla livets djupaste mysterier. Av allt detta blir det inte mycket mer än cirkulationer i konstvärlden. Men det går ändå utmärkt att ta sitt konstnärliga arbete på allvar samtidigt som man inser det förmodligen inte når högre än trädtopparna. Det medelmåttiga är å andra sidan det som nästan totalt dominerar konsten. Skall man skapa bra konst får man räkna med att det är en dagslända. Mer än så är ytterst sällsynt. Att konstvärlden konstant visar och berättar om nyproducerad konst av högsta kvalitet kan verka förvirrande. Det man faktiskt talar om är nästan uteslutande medelmåttigheten. När konstvärlden säger att det är bra är det förstås bra just nu, men hållbarheten är starkt begränsad.
Niklas Anderberg har vernissage på Galleri Ett i Göteborg i morgon, fredag.
