Bastiljen stormades 1789 och Vinterpalatset 1917. Vi vet hur det gick sedan. Så var det alltså dags igen genom stormningen av Capitolium. Konsekvenserna av den senaste stormningen är ännu inte helt överblickbara men det förefaller som om det främst berör svensk inrikespolitik. Enligt Daniel Suhonen (Aftonbladet) är lockelsen stor för högern att komma i majoritet med hjälp av SD. Vi kan förvänta oss att ”Problemet med denna lockelse är att högern måste liera sig med en rörelse som i värsta fall leder till fascism.” Så måste det skrivas ut i enlighet med vår tids formel: Du skall icke visa återhållsamhet (när du har vinden i ryggen).
Det krävs spektakel i samhället vilka sedan glupskt bearbetas till mediala berättelser för att på samma gång skapa underhållning och opinionsbildning. Det är bara att erkänna ”un frisson nouveau” (en ny rysning) som man säger på konstspråk. Inte svårt att inse att detta är illa för konsten. Den legendariske performancekonstnären Allan Kaprow (1927 – 2006) citeras ofta i konsthistoriska översikter: ”working in the space between art and life”. Det var då det. Utrymmet är borta och vi har sålunda samhällsspektaklet som lätt överträffar konstens lama försök att iscensätta ”bare life”. För all del skall jag erkänna att det inte är helt omöjligt att någon gång få till stånd ett acceptabelt resultat. Men priset är högt eftersom ett lyckat resultat sorteras som ”bare life” med alla dess konsekvenser (kränkningar, otillständigt, onödigt osv.).
