3197: Spektakel och rysningar

Bastiljen stormades 1789 och Vinterpalatset 1917. Vi vet hur det gick sedan. Så var det alltså dags igen genom stormningen av Capitolium. Konsekvenserna av den senaste stormningen är ännu inte helt överblickbara men det förefaller som om det främst berör svensk inrikespolitik. Enligt Daniel Suhonen (Aftonbladet) är lockelsen stor för högern att komma i majoritet med hjälp av SD. Vi kan förvänta oss att ”Problemet med denna lockelse är att högern måste liera sig med en rörelse som i värsta fall leder till fascism.” Så måste det skrivas ut i enlighet med vår tids formel: Du skall icke visa återhållsamhet (när du har vinden i ryggen).

Det krävs spektakel i samhället vilka sedan glupskt bearbetas till mediala berättelser för att på samma gång skapa underhållning och opinionsbildning. Det är bara att erkänna ”un frisson nouveau” (en ny rysning) som man säger på konstspråk. Inte svårt att inse att detta är illa för konsten. Den legendariske performancekonstnären Allan Kaprow (1927 – 2006) citeras ofta i konsthistoriska översikter: ”working in the space between art and life”. Det var då det. Utrymmet är borta och vi har sålunda samhällsspektaklet som lätt överträffar konstens lama försök att iscensätta ”bare life”. För all del skall jag erkänna att det inte är helt omöjligt att någon gång få till stånd ett acceptabelt resultat. Men priset är högt eftersom ett lyckat resultat sorteras som ”bare life” med alla dess konsekvenser (kränkningar, otillständigt, onödigt osv.).

Publicerat i konstteori, politik | 5 kommentarer

3196: Måleriet

Om måleriet i konsten under de senaste 50 åren. En ständig deklaration om att måleriet är dött – och dess ständiga återkomst. Antagligen beror måleriets bestämda överlevnad på att det i grunden förknippas med ”konst” och därmed en auktoritet som är svår att rubba. Ett målat porträtt har något annat med sig än ett foto.

Måleriet är inte dominant i den mer exklusiva samtidskonsten. Sådär 5 % av en utställning består av målningar. Nivån under absolut samtid är måleriet mycket större och går man runt i mera ospecificerade gallerier dominerat det stort. I samtiden är det alltså inte så enkelt att göra sig en plats för det är inte längre möjligt att skapa radikala formvariationer som innebär några estetiska utmaningar. En av vår tids framgångsrika målare är rumänen Adrian Ghenie. Under de senaste decenniet har han gjort ett stort antal porträtt, fabulöst skickliga och sevärda. Han måste låna och citera och porträtten blir en version av Bacon Light. Trump har varit föremål för hans pensel, liksom Elvis.

Publicerat i konstteori | 6 kommentarer

3195 Skating on thin ice.

Ord betyder en del. I politiken betyder de allra mest och det mesta som görs av våra politiker är att de formulerar sig. Ett ständigt käbblande i ett spel som man ändå kan uppskatta. Lärorikt emellanåt. T ex bör man i en retorisk duell akta sig för att falla på eget grepp. Statsministern trodde sig stå på säker mark när han anklagade Åkesson för att partiet inte hade ett demokratiskt språk utan talade om ”strid” i sitt partiprogram. Det har varit en återkommande anmärkning under tämligen lång tid och man får anta att statsministern vars karaktär inte kan sägas vara explosiv tyckte att det var dags för honom att falla in i kören. Med statsministertyngd och som god uppföljning på händelser på andra sidan av Atlanten. Emellertid hade statsministern glömt bort ordalydelsen i Internationalen. Detta retoriska felgrepp kallas på engelska för ”skating on thin ice” (SVT).

En väsentligare nyhet är att svenskarna känner sig åtta år yngre än de är (SR). Detta föranledde mig att begrunda vilken ålder jag själv känner mig inneha. Först tänkte jag mig 40 men det slog mig att jag då fortfarande var alltför intellektuellt begränsad och inte i full kondition. 50 är nog bättre siffra. Jag känner mig alltså 24 år yngre. Visserligen drabbas jag ibland av att inte komma på ett visst namn men å andra sidan har jag de tre senaste åren förbättrat min kondition. Utöver att jag springer på tid är det märkligt nog så att de något mödosamma uppstigningarna från Nimis upplevs oföränderligt på samma sätt. Det har alltid varit med möda men varken mer eller mindre genom åren.

Det skulle vara intressant att veta hur mina läsare ser på sin upplevelseålder.

Publicerat i politik | 4 kommentarer