1878: I Sverige finns inga tabulagda ämnen

Den danska radiokanalen Danmarks Röst har skapat på sina håll skapat lite irritation. I varje fall har Jan Guillou tagit sin an saken (Aftonbladet). Den taktik som Guillou använder är den som brukar kallas för ”att luras utan att ljuga”. Han förstår ingenting om att det skulle finnas tabubelagda ämnen i Sverige. Jag har varit med i ett av programmen och så här förklarar Guillou varför det inte kan vara tal om några problem i konsten:

”Man kan till exempel tala om den förtryckta konsten i Sverige. Och med vilken konstnär skall vi då exemplifiera detta andliga förtryck? Gissa en gång! Ja, självfallet med rondellhundskonstnären Lars Vilks. Det vill säga den konstnär som fått mest stöd av medierna och mest skydd av överheten i Sveriges historia, till en kostnad av flera miljoner om året, och som ständigt målar nya små hundar.”

Stöd av medierna, jo, det har varit nog så blandat det stödet. Men själva saken handlar framför allt om att den politiska korrektheten styr begivenheterna. Den konstnär som kommenterar en välkänd profet kan räkna med att bli livligt utfrusen. Hur många gallerier kan tänkas ställa ut islamkritisk konst? Det är ju generöst att jag får skydd av överheten men det är trist att det skall vara nödvändigt och att så många har ont av det.

Publicerat i debatt | 3 kommentarer

1877: Bomsi bomsi

Det filologiska allvaret har återigen funnit ett av sina genuina uttryck: Som en negerboll kommer jag tillbaks till dej, bomsi bomsi bomsi bomsi. Så var det produkten som marknadsfördes som gammeldags dylik produkt och som blev anmäld för hets mot folkgrupp (DN): ”Vi har valt att göra polisanmälan, inte som många tror för att markera, utan för att vi tar det här på stort allvar. Vi är trötta på att mötas av den här typen av tillmälen, säger Zakarias Zouhir, ordförande för Afrosvenskarna i Stockholm.” Tankegången, som knappast bär med sig någon imponerande intellektuell ansträngning bygger på den enkla devisen att kränkt är alltid kränkt, även dumkränkt. Under förutsättning att man tillhör de utvalda svaga.
Kanske skulle det bli bättre med en varudeklaration? På den linjen går Carina Bergfeldt som upplyser (Aftonbladet) oss om att : ”…negerbollen. Som är en boll gjord av choklad, inte av nedmalda ”negrer”. Så vad är problemet?” Att det kunde vara så enkelt hade åtminstone inte jag tänkt mig. Blott skrev man till detta på produktförpackningen skulle tydligen saken ordna sig. Man kunde dessutom påtala att ”fotbollen. Som är en boll gjord av plast eller läder, inte nedmalda fötter. Så vad är problemet?”
Tyvärr är problemet ”hets mot folkgrupp” och frågan om Bergfeldt har gjort saken bättre eller sämre eller om hon rentav trasslat in sig i paragrafen. Det kan ha kränkt någon.

Publicerat i debatt | 1 kommentar

1876: I vanlig ordning

De debattutbyten jag har haft med Peter Ekström säger nog inte så mycket. Medan min ambition är att beskriva konstvärlden (vad är det som gäller?) intar Ekström en mera stipulerande hållning (att det inte borde vara så och så).

I frågan vad gäller just nu i konstvärlden kan man näppeligen mena att saker skulle röra på sig. Elitskiktet har under det senaste decenniet fortlöpande förstärkt sin position. Den politiska ivern är alltjämt en dominerande inslag. Dessutom med framgång; dels kan den motiveras som ett vanligtvis politiskt korrekt inslag i utställningsverksamheten och dels kan konstnärerna göra en hel del häftiga grejer av det här materialet som kan underhålla konstvärldspubliken.

I Malmö har den nya direktören för Malmö Konsthall Diana Baldon skapat sin första utställning. Den öppnar inte förrän den 15 november men den låter sig betraktas som ett tidstypiskt och anpassat inslag i konstutbudet. Utställningens idé presenteras sålunda: ”Hur kan konsten reflektera över och bemöta aktuella obekväma frågor rakt på sak? Malmö Konsthall kommer som en reaktion på efterdyningarna av årets europeiska val och det nationella valet i Sverige att omvandlas till en ’think tank’ – en tankesmedja. Detta är ett försök att skapa debatt i dagens offentliga rum, kring brännheta frågor som transkulturell integration och rädslans förmåga att fabricera föreställningar och bilder. Berikad av den mångkulturella struktur som utmärker Malmö som stad, kommer Malmö Konsthall att reflektera över framtida tankemodeller i dagens västerländska samhälle – och ge publiken möjlighet att ta ansvar för världen så som den ser ut.”

Den som följer samtidskonsten känner väl igen det lustfyllda temat om ”årets europeiska val” som kompletteras med ”brännheta frågor som transkulturell integration och rädslans förmåga att fabricera föreställningar och bilder”. Kan dessa fabrikationer vara vänsterns rädsla för nazister och fascister? Förmodligen inte. Man får nog utgå ifrån att det politiska perspektivet är givet. Lite överraskande inflikas ”Berikad av den mångkulturella struktur som utmärker Malmö som stad”. ”Mångkulturellt berikande” brukar användas som ironisk kommentar och låter därför lite skevt. Självklart nog finns det skäl att fråga på vilket sätt Malmö har berikats genom mångkultur. Om man breddar perspektivet och funderar kring om Malmö har blivit en starkare kulturort överhuvudtaget är väl också det tveksamt.

Dessa curatoriska pekpinnar skall fyllas ut med Christoph Schlingensiefs (1960-2010) (rankad 866) Animatograph (2005) en installation med många effekter och horrormoment. Den torde handla om (enligt konstnärens eget inhopp) den europeiska människan som vill förstöra allting. Man kan nog säga att hela tillställningen är lagom småputtrig för att utgöra god underhållning för konstpubliken. Konstnärens eget framträdande finns med i tidigare videoupptagningar och han är verkligen sevärd. Man kan se det här.

Utan tvekan är detta inslag ett alldeles giltigt exempel på vad som gäller i den internationella samtidskonstens standardrepertoar. Med garanterad kreativ curatering.

Publicerat i om utställningar m m | 1 kommentar