Vilks.net

Min lilla diskussion med Peter Ekström (Kulturdelen) har fortsatt. Han skriver bland annat:

”’Det ömmande problemet är att konst i västerländsk mening är en västerländsk uppfinning.’, skriver Lars Vilks. Detta runda resonemang är i och för sig sant men knappast någon varken acceptabel eller intressant slutpunkt.”

Problemet här är att konst i vår mening är den enda konst man har anledning att fundera lite mera över. Andra konstbegrepp är något helt annat, generellt detsamma som tekniskt kunnande. Ur politisk rättvisemoral är det förstås inte acceptabelt men så ligger det till. Försöker man diskutera andra konstbegrepp blir det alltid fråga om att knyta dem till det västerländska konstbegreppet som sedan länge har gått segrande fram världen över.

Ekström skriver vidare: ”Begreppet konst är flexibelt, dynamiskt och under utveckling, det tror jag Vilks håller med mig om. Varför skulle det då inte kunna användas både retrospektivt och när det gäller verksamheter vars utövare inte själva har kallat dem för konst? Jag hävdar att det är möjligt. Men Vilks sitter fast i gammalt konservativt mög. Jag begriper faktiskt inte varför han är så het på att försvara den traditionella synen på konsthistoria.”

Jag har aldrig förnekat den retrospektiva användningen. Konstvärlden och konsthistorien har flitigt besökt tid och rum och utnämnt många verksamheter till konst. Det är en självklarhet, däremot kvarstår problemet med vad dessa verksamheter är i sig och i sin tillkomst och tillkomsttid.

Jag har aldrig försvarat den traditionella konsthistorieskrivningen. Jag har förordat att konsthistoriens grundprincip borde vara en historia om konstbegreppet och vilka konsekvenser detta har fört med sig.

En annan fråga är hur långt det är rimligt att sträcka sig när det gäller att inkludera något i konsten. I praktiken avgörs frågan av konstvärlden som antingen godtar nya områden eller marginaliserar dem. Är t ex ”design” konst? Enligt konstvärlden är design ibland konst men oftast inte. Bortsett från att design huvudsakligen tillkommer (som Boris Groys nämner i e-flux journal) för att tilltala betraktaren, är det fråga om två världar, designvärlden och konstvärlden. Det är ingen vinst att skapa ett monster genom att slå samman de här. För att bibehålla något av värde i begreppet konst måste det finnas vissa begränsningar. Ta t ex en modeshow. Är en sådan att betrakta som en konstperformance? Konstvärlden säger nej. Jag vet inte om konstvärlden med ett sådant avståndstagande kvalificerar sig för att i Ekströms begreppsvärld att sitta ”fast i gammalt konservativt mög.” Jag tycker att det är högst rimligt.

Konstkritikern Nils Forsberg (Expressen) har blivit så upprörd över Dan Park att han kräver ett nytt konstbegrepp. Detta nya konstbegrepp skall äga egenskapen att kunna utesluta Dan Park från konstvärlden. Forsberg brukar vara en disponerad skribent men den här gången tycks det ha slagit slint. Han ojar sig över den institutionella konstteorin som han menar är boven i dramat. Han beskriver teorin:
”Konst blir det som konstvärldens aktörer kallar konst och ’godkänner’ som konst genom att skriva om den eller ställa ut den. En helt vardaglig sak som någon som gått en konstutbildning visar på ett galleri, medan samma sak som ställs ut hemma i garaget av vem som helst inte blir konst.”
Riktigt så är det inte. Den institutionella teorins uppgift är att beskriva konsten, dels som klassificering och dels hur den värderas. Varför man överhuvudtaget har denna teori hör samman med att den enda (som man känner till) gemensamma egenskap för alla konstverk är att de betraktas som konst av konstvärlden. Man får dock komma ihåg att tröskelvärdet är synnerligen lågt. En nybliven amatörmålare som på något sätt visar sina alster är konstnär och för George Dickie, teorins upphovsman, räcker det med att några föräldrar sätter upp barnteckningar på ett kylskåp. Det handlar alltså om konstbeteende, när det föreligger konstbeteende då har vi också konst. Tidigare trodde man på det gudomliga geniets andliga konstkraft eller en speciell form av estetik och skönhet. Jag har dock svårt att tro att Forsberg vill tycka att det var bättre förr och att han är ute efter en återgång till svunna tider. Den institutionella teorin är det bästa sättet vi har för att beskriva fenomenet konst. Det beror på att allt tyder på att konst är en social konstruktion.
Forsberg ondgör sig över att titeln ”konstnär” har applicerats på Dan Park och att den sprider sig i medierna. Det rör sig om en beskrivning som dock inte ger några kvalitetspoäng bland konstvärldens experter. Att Dan Park är konstnär är ju inget att bråka om. Gatukonst är sedan länge en etablerad gren av konsten. Forsberg är dock vara mest irriterad över det han menar vara låg nivå (dit han också räknar galleri Rönnquist & Rönnquist) och att medierna intresserar sig för skandal snarare än kvalitet. Här får man skjuta in att det knappast går att finna några vederhäftiga positiva omdömen om Parks konst, men det är tydligen inte tillräckligt för Forsberg:

”Det som hänt på senare år är att medierna hoppar över den snorkiga konstvärlden och låter dokusåpadeltagare och reklamare, eller som nu 45-åriga folkölsslackers i Malmö vara konstnärer och behandla dem som det. Konstskandaler säljer. Med en mindre nogräknad och desto mer spekulativ malmögallerist blir det snabbt utställning också. Att galleriets status i konstvärlden är lika lågt som den estetiska och konceptuella nivån på Dan Parks alster spelar ingen roll.”

Det blir motstridigt. Forsberg vill ha tystnad men genom sitt eget bidrag (som kommer från konstvärlden) motarbetar han effektivt sina ansträngningar. En ilsken kritiker som kräver ett nytt konstbegrepp passar alltför väl in i den klassiska bilden av en konservativ kritikers reaktion inför något som inte ingår in i hans världsbild. Även om Forsberg, likt de övriga, inte gör något försök att utifrån Parks konst motivera sitt ställningstagande, slår han fast att den estetiska och konceptuella nivån är synnerligen låg i konstvärldens ögon. Det är riktigt men behöver inte betyda så mycket. Vi såg det i fallet Pussy Riot, något som inte hindrade ett omfattande jubel från konstvärlden. Då klagades det inte på den institutionella konstteorin.

Konstvärldens Centralkommitté med rätt att utesluta oönskad konst som icke-konst, kan det vara vad Forsberg önskar sig?

Dan Park med öl