1881: Höstkonsten

Höstkonsten nalkas och med stor sannolikhet kommer den att påminna om den redan avverkade vårkonsten. Sannerligen är det svårt att se några större avvikelser. Men den internationella samtidskonsten måste hållas samman. I dagens konstflöde skulle annars allting drunkna i allting annat. Så hur det än är har vi kvar de kära biennalerna där en eller flera curatorer ständigt försöker finna någon fyndig temaformulering. Nästa större biennal är Gwangju i Sydkorea som öppnar den 5 september. Curatorn Jessica Morgan har kommit fram till Burning Down the House. Det blir i alla fall lite nostalgi från 1984 med Talking Heads. Den, som det heter “curatoriella” formuleringen, den kan man klara sig förutan: “explores the process of burning and transformation, a cycle of obliteration and renewal witnessed throughout history. Evident in aesthetics, historical events, and an increasingly rapid course of redundancy and renewal in commercial culture, the Biennale reflects on this process of, often violent, events of destruction or self-destruction?burning the home one occupies?followed by the promise of the new and the hope for change.”

Sammanfattningsvis “Hope for change”.

Artnet har ställt samman en topplista på biennaler och liknande. Så här rankas alltså samtidskonstens annonspelare (med mina kommentarer).

1.Venedig
Självklar etta. Konstvärldens magnifika mötesplats.
2.Documenta
Lika självklar tvåa. Alltid relevant.
3.Whitney
Tveksamt att placera Whitney så högt. Idag mest en amerikansk (New York) affär.
4.Manifesta
Manifesta har anseende och inflytande.
5.Gwangju
Stort och påkostat men utan något större inflytande
6.Carnegie International
Estetiserad samtid, tjusigt.
7.São Paulo
En klassiker, borde vara något pinnhål upp.
8.Sharjah
Den enda kända rasistiska biennalen. Eftersom den är hårt censurerad kan det emellanåt hända ett och annat.
9.Istanbul
Istanbul skall definitivt ligga betydligt högre på listan.
10.Lyon
Välgjord, representativ men tämligne anonym.
11.Havanna
Exotisk och beroende av amerikanska pengar. Även här kan censuren ge upphov till något anmärkningsvärt.
12.Berlin
Berlin är väldigt mycket samtid och skall definitivt räknas in bland de mest inflytelserika.
13.Sydney
Påkostat och alltid i periferin.
14.Dakar
Ett litet vattenhål för afrikansk konst.
15.Liverpool
Ömsom vin, ömsom vatten, men lite högre placering kunde den få.
16.Shanghai
Någon enstaka gång kan det inträffa något där, men liksom de övriga asiatiska biennalerna är inflytandet svagt.
17.Yokohama
Som sagt, på den asiatiska planhalvan men inte helt ointressant
18.Marrakech
En tämligen obetydlig historia.
19.Taipei
Sällan värd att fördjupa sig i.
20.New Orleans
Kul med samtidskonst i New Orleans.

På den här listan kunde utan vidare Moskva- och Athenbiennalen få plats.

Publicerat i Biennaler | 1 kommentar

1880: Betraktaren skapar sitt verk

Idag inleddes rättegången mot Dan Park och Henrik Rönnquist. Jag var inkallad som vittne eftersom Dan Park vid några tillfällen förklarat sina konstnärliga avsikter för mig. Och det handlar om att driva med det politiskt korrekta.
Nå, den här dagen bjöd på några påfallande subjektiva tolkningar av hans konstverk. En poliskonstapel var djupt upprörd över en bild av Breivik som, enligt konstapeln, otillbörligen gjorde reklam för Lacoste. Jallow Momodou känner sig kränkt, hotad och straffad (SDS). En mera kreativ tolkning kom genom romerna Kaldaras och gällde bilden där Erland Kaldaras är inklippt hållande plakatet med texten ”Zigenarbrott är något gott”. Detta kunde, enligt de båda Kaldaras, leda till att romer kunde ledas in på den brottsliga banan (DI).
Även i en hysterisk tid bör man kanske inte jubla över enfaldens tolkningsföreträde.

Publicerat i om utställningar m m, yttrandefrihet | 17 kommentarer

1879: Den politiska teaterns sommarfars

Athena Farrokhzads sommarprogram var onekligen en praktfull medieframgång. Det debatteras ännu och Farrokhzad har tillsammans med Maja Karlsson och Ylva Karlsson surfat vidare på vågen (Aftonbladet). Clemens Altgård menar (Skånskan) att det handlar om en överreaktion och han har i och för sig rätt i detta. Men så fungerar inte dagens debatt som helt och hållet bygger på överreaktioner, retorisk och begreppslig inflation. Inte minst fängslas jag liksom en del andra av att vi nu också får ta ställning till ”Strukturellt våld”. Alltså att ”högern” med omedvetet våld kastar sig över all den visdom som vänstern sprider. ”Högern” har äntligen återuppstått såsom varande allt som inte är vänster. Låter man sig ryckas med i den retoriska affektmassan kan man tro att allting är på riktigt. Så t ex att Lars Forsell citeras med ”Revolten kommer. Av nödvändighet”.

Dessa huggsexor har sin charm genom sin karaktär av återkomster: ”neovänster, neohöger, neorevolt”. Neofenomen bär framför allt på två typdrag: ironi och fars. För de livligt involverade är detta inte tillgängligt vilket gör föreställningarna ännu bättre för betraktaren. Vill man förklara det absoluta allvaret i utspelen kan man pröva begreppet ”strukturell politik”.

Publicerat i debatt | 2 kommentarer