1876: I vanlig ordning

De debattutbyten jag har haft med Peter Ekström säger nog inte så mycket. Medan min ambition är att beskriva konstvärlden (vad är det som gäller?) intar Ekström en mera stipulerande hållning (att det inte borde vara så och så).

I frågan vad gäller just nu i konstvärlden kan man näppeligen mena att saker skulle röra på sig. Elitskiktet har under det senaste decenniet fortlöpande förstärkt sin position. Den politiska ivern är alltjämt en dominerande inslag. Dessutom med framgång; dels kan den motiveras som ett vanligtvis politiskt korrekt inslag i utställningsverksamheten och dels kan konstnärerna göra en hel del häftiga grejer av det här materialet som kan underhålla konstvärldspubliken.

I Malmö har den nya direktören för Malmö Konsthall Diana Baldon skapat sin första utställning. Den öppnar inte förrän den 15 november men den låter sig betraktas som ett tidstypiskt och anpassat inslag i konstutbudet. Utställningens idé presenteras sålunda: ”Hur kan konsten reflektera över och bemöta aktuella obekväma frågor rakt på sak? Malmö Konsthall kommer som en reaktion på efterdyningarna av årets europeiska val och det nationella valet i Sverige att omvandlas till en ’think tank’ – en tankesmedja. Detta är ett försök att skapa debatt i dagens offentliga rum, kring brännheta frågor som transkulturell integration och rädslans förmåga att fabricera föreställningar och bilder. Berikad av den mångkulturella struktur som utmärker Malmö som stad, kommer Malmö Konsthall att reflektera över framtida tankemodeller i dagens västerländska samhälle – och ge publiken möjlighet att ta ansvar för världen så som den ser ut.”

Den som följer samtidskonsten känner väl igen det lustfyllda temat om ”årets europeiska val” som kompletteras med ”brännheta frågor som transkulturell integration och rädslans förmåga att fabricera föreställningar och bilder”. Kan dessa fabrikationer vara vänsterns rädsla för nazister och fascister? Förmodligen inte. Man får nog utgå ifrån att det politiska perspektivet är givet. Lite överraskande inflikas ”Berikad av den mångkulturella struktur som utmärker Malmö som stad”. ”Mångkulturellt berikande” brukar användas som ironisk kommentar och låter därför lite skevt. Självklart nog finns det skäl att fråga på vilket sätt Malmö har berikats genom mångkultur. Om man breddar perspektivet och funderar kring om Malmö har blivit en starkare kulturort överhuvudtaget är väl också det tveksamt.

Dessa curatoriska pekpinnar skall fyllas ut med Christoph Schlingensiefs (1960-2010) (rankad 866) Animatograph (2005) en installation med många effekter och horrormoment. Den torde handla om (enligt konstnärens eget inhopp) den europeiska människan som vill förstöra allting. Man kan nog säga att hela tillställningen är lagom småputtrig för att utgöra god underhållning för konstpubliken. Konstnärens eget framträdande finns med i tidigare videoupptagningar och han är verkligen sevärd. Man kan se det här.

Utan tvekan är detta inslag ett alldeles giltigt exempel på vad som gäller i den internationella samtidskonstens standardrepertoar. Med garanterad kreativ curatering.

Det här inlägget postades i om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

1 svar på 1876: I vanlig ordning

  1. Molly skriver:

    Som den känslomänniska jag är, så struntar jag i vad eliten anser är konst. Jag vill beröras. Det som känns “bra” är då en målning/ett drama/ en sång/ väcker något inom mig. Ibland blir de Bra, men To Much! De fotografier som släpptes ut efter att soldater öppnat och tömt koncentrationslägren i Tyskland väcker fortfarande fasa. De visade sanningen och beskrev ett samhälle just då. Innan hade dessa foton aldrig nått vanliga människor. Det finns konst i dag som beskriver samhället just NU. Hade historien förändrats om lägerbilderna publicerats år 1940? Nu, som då mörkar makten! Och gör som eliten, påstår att: Detta är inte konst!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.