För ett par dagar sedan läste jag Charles Duhiggs bok Vanans makt (rec. DN, NEO). Duhigg konstaterar att vanan styr nästan allting. Det är svårt att ändra vanor men det går och kräver träning. Betydligt lättare är det att prokrastinera. Som man skriver i NEO ger detta, ännu fräscha uttryck, det lite enklare att skjuta upp det som måste göras.
Ser man på den svenska politiken, och prövar att tillämpa Duhiggs teorier, är det givet att vanan är en stabil faktor. En del partier går lite framåt eller bakåt i ett val och tvärtom om i ett annat. På längre sikt är förändringarna ofta markanta men det går inte undan för ett etablerat parti. Väljarnas vanor är tämligen pålitliga. Socialdemokraterna är fortfarande det största partiet och den positionen har de, visserligen sakta krympande, hållit länge. Den påtagliga förändringen under det senaste decenniet har varit moderaternas framgångar. Det är möjligt att framgången kan kopplas till hur man förändrar vanor. Duhigg berättar i sin bok att om något nytt skall lanseras är den bästa strategin att föra fram det tillsammans med säkra vanekort. Moderaterna förändrades genom att ta upp missnöjet med den traditionella politiken och genom att partiet gjorde sig alltmer likt socialdemokratin. I längden fick dock detta konsekvenser eftersom de trogna moderatväljarna inte längre hade samma parti att rösta på. Sverigedemokraterna kunde vinna väljare genom att fånga upp missnöje med invandring, mångkultur och nationell identitet. I övrigt anstränger SD att framstå som ett arbetarparti, alltså det som skall säkra ”vanligheten”.
Mångkulturprojektet är en djärv idé eftersom den uppenbarligen strider mot vana/traditioner. Förmodligen skulle ett sådant projekt gynnas av att skillnaderna inte markerades och understöddes. För det är antagligen här som de största problemen uppstår. Vanorna utmanas och provoceras med hjälp av moralismer. Illa skött skulle man nog ha sagt ur ett managementperspektiv. Men även om missnöje och konfrontationer har blivit en stor del av den politiska scenen visar sig vanorna i det stora hela hålla ställningarna. Den övervägande delen av befolkningen röstar som de brukar. Det svenska samhället har emellertid drabbats av en särdeles markant dikotomi där det inte finns något utrymme för vanans kompromissvilja.
