1929: Vanor

För ett par dagar sedan läste jag Charles Duhiggs bok Vanans makt (rec. DN, NEO). Duhigg konstaterar att vanan styr nästan allting. Det är svårt att ändra vanor men det går och kräver träning. Betydligt lättare är det att prokrastinera. Som man skriver i NEO ger detta, ännu fräscha uttryck, det lite enklare att skjuta upp det som måste göras.

Ser man på den svenska politiken, och prövar att tillämpa Duhiggs teorier, är det givet att vanan är en stabil faktor. En del partier går lite framåt eller bakåt i ett val och tvärtom om i ett annat. På längre sikt är förändringarna ofta markanta men det går inte undan för ett etablerat parti. Väljarnas vanor är tämligen pålitliga. Socialdemokraterna är fortfarande det största partiet och den positionen har de, visserligen sakta krympande, hållit länge. Den påtagliga förändringen under det senaste decenniet har varit moderaternas framgångar. Det är möjligt att framgången kan kopplas till hur man förändrar vanor. Duhigg berättar i sin bok att om något nytt skall lanseras är den bästa strategin att föra fram det tillsammans med säkra vanekort. Moderaterna förändrades genom att ta upp missnöjet med den traditionella politiken och genom att partiet gjorde sig alltmer likt socialdemokratin. I längden fick dock detta konsekvenser eftersom de trogna moderatväljarna inte längre hade samma parti att rösta på. Sverigedemokraterna kunde vinna väljare genom att fånga upp missnöje med invandring, mångkultur och nationell identitet. I övrigt anstränger SD att framstå som ett arbetarparti, alltså det som skall säkra ”vanligheten”.
Mångkulturprojektet är en djärv idé eftersom den uppenbarligen strider mot vana/traditioner. Förmodligen skulle ett sådant projekt gynnas av att skillnaderna inte markerades och understöddes. För det är antagligen här som de största problemen uppstår. Vanorna utmanas och provoceras med hjälp av moralismer. Illa skött skulle man nog ha sagt ur ett managementperspektiv. Men även om missnöje och konfrontationer har blivit en stor del av den politiska scenen visar sig vanorna i det stora hela hålla ställningarna. Den övervägande delen av befolkningen röstar som de brukar. Det svenska samhället har emellertid drabbats av en särdeles markant dikotomi där det inte finns något utrymme för vanans kompromissvilja.

Publicerat i Böcker, debatt | 25 kommentarer

1928. Om det liksom religiösa

Heta ämnen, heta känslor. Det torde vara så att det sekulära aldrig kan skiljas från det religiösa. Det sekulära skapar, med ideologins och övertygelsens kraft ett inslag av tro som lever sitt eget liv. Detta är naturligtvis väsentligt inom identitetspolitiken. Ett av de häftigaste ämnena är tveklöst invandringspolitiken. Ordval i denna genre är ytterst känslig och ”volym” har blivit en het potatis. Ett annat exempel är det redan slitna ”normalisering av invandringskritiken”. Man bör också nämna det lika slitna men icke desto mindre populära ”brun”. ”Kampen mot de bruna”, ”Det bruna Europa” osv. Petter Larsson är djupt bekymrad över detta (Aftonbladet). Man får dock säga att den debatt man hittills fört har varit ytterst hårt vinklad med ständiga religiösa övertoner. Att ett område är så känsligt att det inte tillåts att föra en diskussion utan insinuanta moralismer är givetvis extremt. Sådant förekommer ändå tämligen ofta. Kanske är det så att det alltid finns något sådant tillhands. Förr handlade det mest om sex men den debatten normaliserades utan att det ledde till det djupa förfall som de mest förtvivlade tänkte sig. ”Invandringsdebatt” är i sig en provokation och en provokation har sin tid. De konservativa moralisterna vill naturligtvis inte vara med på normalskutan men det brukar inte gå att göra särskilt mycket när bäst före datum har passerat. Starkt knutet till detta ämne är uppdelningen i rasister och antirasister. Den förefaller nu ha blivit meningslös på annat sätt än att markera identitet; vilka (enligt dem som definitionsrätten haver) som är de onda och vilka som är de goda.

arth
Det här är min målning Antirasist till häst (olja 2014)

Publicerat i debatt | 71 kommentarer

1927: Om vetenskapens begränsningar

Jag tycker nog att vi har intressanta diskussioner på bloggen och jag tackar alla som tar sig mödan att bidra. Vad jag särskilt fäst mig vid är en kommentar av bloggveteranen Mohammad (må han aldrig överge oss). Jag har tillåtit mig att byta ut ”Gud” (Mohammad är vad jag förstår mycket gudfruktig) mot ”Enhörningen”, varvid citatet låter:

”Mot bakgrund av Era invändningar finns det anledning att upplysa Er om att frågan om Enörningens existens vare sig kan bevisas eller motbevisas och därför inte underkastas krav på vetenskaplig evidens.”

Nog så riktigt och rätt. Jag vill särskilt understryka att Enhörningen är ett djur som inte alls är ovanligt i Ladonien (eng. Ladonia). Enhörningen är alltså ett i Ladonien vanligt förekommande djur ehuru osynligt. Man kan ej heller höra dess närvaro dock andligen förnimma det. Jag har själv sett omisskännliga spår av att dessa djur, vanligen uppträdande i horder, har förtärt avsevärda delar av äppelskörden. Bevisligen har detta skett eftersom stora mängder äpplen har försvunnit utan någon annan rimlig orsak. För den som betvivlar detta föreligger ett ännu starkare bevis, Enhörningen är synlig på himlavalvet i stjärnbilden Monoceros. Var och en kan lätt igenkänna djurets typiska drag. Sålunda kan man utan vidare säga att den existerar utan att några direkta vetenskapliga bevis kan framläggas.

Ladonien kan bevisas vetenskapligt medan Ladoniens statsreligion ”stonerace” enligt formuleringen ovan är något som åtminstone ännu inte bekräftats genom vetenskaplig evidens. Stoneracereligionen bygger på att den troende satsar pengar på en viss utvald större sten. Den sten som först når till vattnet och försvinner i dess djup är vinnare och vinnaren kan inkassera samtliga insatser. Stenen får naturligtvis inte flyttas genom fysisk kraft utan enbart genom andlig tro. Tillräckligt kraftfull tro kan försätta berg i rörelse och så även stenar. Ännu har ingen sten satt sig i rörelse men det torde bero helt och hållet på att de troende är svaga i anden.

Micronations som Ladonien är intressanta objekt även om detta inte märks speciellt i Sverige. I år har t ex tre dokumentärfilmer (med filmare från Turkiet, Holland och Kanada) spelats in om denna stat som skapades 1996. Dessutom har Ladonien varit med i två utställningar i Spanien. Det ligger förstås i de intressanta ämnena identitetspolitik och nationalism. Mikronationer undgår den vanliga kritiken.

Ladonien har för närvarande ca 17. 250 registrerade medborgare och de senaste veckorna registrering kommer från länderna listade nedan. Det är svårt att förklara varför just dessa länder har dykt upp men det visar att Ladonien har lyckats med att verka på internationellt plan.

Costa Rica 1
Norge 1
Bulgarien 1
Sydafrika 1
USA 6
Israel 3
Australien 1
Italien 1
Brasilien 2
Colombia 1
Tyskland 1
Vitryssland 1
Danmark 1
Ryssland 1
Ukraina 1
Uzbekistan 1
Kina 1
Canada 1
Tjeckien 3
Sverige 2

Publicerat i debatt, Projekt | 100 kommentarer