När ivern är stor och den politiska korrekthetens vindar blåser i seglen kan det skapas nyheter – även i konsten. Fallet Hilma af Klint är ett bra exempel. Med appeller som ”vi skriver om konsthistorien” och texter som såväl är okritiska som rent lögnaktiga försöker ivrarna få till det eftertraktade: kvinnor som nyupptäckta superstjärnor i konsthistorien.
Ett nytt objekt har seglat upp i år. Det bygger på att Marcel Duchamps famösa Fountain (1917) inte skulle vara hans verk (verket lämnades till Independentutställningen där Duchamp satt i utställningskommittén; det fanns ingen jury, alla verk som lämnades in skulle accepteras om avgiften var betald). Istället utpekas baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven (en mycket intressant avantgardkonstnär) av de båda författarna Julian Spalding och Glyn Thompson. Svenska Dagbladet kulturredaktion har naturligtvis okritiskt huggit på den kroken. Man passar också på att komma med nedsättande synpunkter om Duchamp; hans karriär var nästan slut (alltså han ville bli berömd) och han får epitetet ”gubbstrutt”. De kräver omedelbar ändring i Moderna Museets Duchampsamling.
När man läser Thompson slås man av hennes fientliga inställning till Duchamp. Hon söker envetet efter sådant som skall bekräfta hennes synpunkter och när det inte räcker till tar hon fantasin till hjälp. Onekligen skapar hon en fängslande historia och hennes kreativitet när det gäller dolda betydelser i språket är det inget fel på. Men påståendet att hon har lyckats visa att baronessan ”bortom allt tvivel” är upphovskvinnan är mest önsketänkande.
Det är känt sedan länge att det kan ha varit någon annan som skapade Fountain (fast den hade inte det namnet från början). Duchamp har skrivit i ett brev till sin syster att en kvinnlig vän hade lämnat in en urinoar till Independentutställningen. Hur man skall förstå det är fortfarande en öppen fråga.
Den teori som Thompson för fram är att baronessan Elsa skulle ha lämnat urinoaren som en protest mot att USA gick med i första världskriget. Signaturen R. Mutt skulle anspela på det tyska ”Armut” och visa futtigheten i den amerikanska konsten. Det förefaller dock vara en väl fantasirik tolkning att baronessan skulle leverera en dunkel tysk ordvits till en amerikansk utställningskommitté. Det enda man faktiskt kan peka på är att baronessan har skapat diverse konstobjekt. Ett av dem kan anses ha viss likhet med Fountain (se nedan).
Förmodligen är den nya teorin inte mycket mer än ett bidrag till de många irrgångar som omger Fountain. Men även om den skulle vara korrekt ändrar detta knappast något. Duchamp gör sin point: Att skapa ett antikonstverk. Det första i sitt slag som så påtagligt åsidosätter konstens estetiska identitet. Om han skulle ha stulit verket placerar han det i en ny kontext och därmed blir det ett nytt verk. Och vi minns för övrigt (men när det gäller kvinnor i konsten glömmer man helst det) Picassos uttalande om att ”bra konstnärer kopierar, de bästa stjäl”.
Här är en verkligt bra kritik av Thompson teori.
Elsa von Freytag-Loringhoven: Gud, 1917
