Läsefrukter till nytta och nöje kan varje dag skördas i den svenska buskvegetationen. Här är några axplock.
Det kan förefalla som om källkritik är tidens stötesten. T ex skriver en indignerad Gunilla Brodrej (Expressen) om den stackars teatern som fick slå igen för rasisternas skull. Om man anstränger sig kan man få en något annorlunda bild av händelseförloppet. Vad som är rätt och riktigt kan läsaren fortfarande inte med säkerhet avgöra men det visar sig att källkritik är värt lite möda. Emellertid är det inte det faktiska förloppet som brukar intressera skribenterna utan möjligheten att med alla medel delta i identitetspolitiken.
Stor underhållning bjuder i varje fall Ivar Arpi på i NEO. Han skriver om Migrationsverkets alla mödor att bli ett modernt företag. Management är svaret på alla problem och den ordning som nu råder bygget är det löpande bandet. Den asylsökande betecknas, i tidens anda, som ”slutkund”. Begreppet kund skiljer sig i det här sammanhanget från det gängse genom att slutkunden ofta inte är nöjd även om verket levererat en god produkt. Migrationsverkets uppenbara svårigheter är ju något som Merit Wager har luftat. Hon har knappast blivit emotsagd däremot ogillad. Hon har fel åsikter som man kan läsa på Politism i en skojig artikel.
Konsten ej att förglömma. Thomas Millroths recension (SDS) av Malmö konsthalls utställning (ja, det är Christoph Schlingensiefs utställning, de övriga tilläggen är alltför tunna) visar den korrekte recensentens goda vilja att sortera rätt: ”Politik är idéer, idéer om makt, makt över rum, relationer, ekonomi. Risken är att de samlas till ideologier, som också kräver direkt aktion. Det gäller lika mycket en Behring Breivik som en IS-krigare, eller, för delen, en SD-politiker.” Så ser det attiska saltet ut idag. Sältan ges också till Dan Park till vilken Millroth anger epitetet ”eländig”. Månne kritikerna börja mjukna? Martin Aagård skrev dock ”vidrig”. Millroth är överväldigad av dagens politiska konst: ”Det är på sitt sätt en återuppstånden, samhällstillvänd konst, som för över trettio är sedan slog falska föreställningar ur våra huvuden. Konstnärerna stod för attacken utan att varken tumma på komplexitet eller poesi. Jag tänker på de legendariska Ibid-utställningarna i övergivna fabrikslokaler i Stockholms utkanter, eller Knut Swane och Erla Thorarinnsdotter i tillfälliga utrymmen i innerstaden. Då frustade konsten av självförtroende i sina alternativa punkiga rum. Progg? Nej, inte alls, konsten var med om att skapa ett nytt, historiskt, politiskt och således estetiskt medvetande under några intensiva år.”
Historieskrivningen tycks löpa lite amok här. Vad som hände sig på 1980-talet var att postmodernismen långsamt nådde Europa och Sverige. Den var främst en konstintern uppgörelse med modernismen, en utväxling som avsevärt fördröjdes av en nyexpressionistisk målerivåg (Knut Swane torde dock vara mer romantisk bohem än postmodern dekonstruktör). Nåväl delvis kan man ge Millroth rätt i att postmodernismen så småningom ”slog falska föreställningar ur våra huvuden”. Det är bara det att när de falska föreställningarna blir bortjagade dyker det nya upp vilka efter hand blir etter värre. Övergivandet av form och visualitet som primärfunktioner i konsten förde med sig att innehållet fick bli saken. Innehållet blev politiskt och där står vi idag med det ständigt misslyckade försöket för konsten att förflytta sig ifrån sin traditionellt fiktiva symbolvärld till den politiskt korrekta verkligheten.
Slutligen: I Finland har man sans för sedligheten. I Helsingfors hade man tänkt visa en 83-årig kvinna naken. Däremellan kom dock sedligheten. Och för all del, visst kan någon tänkas bli kränkt av en sådan åsyn.
