Vilks.net

Det här med rasismen är tveklöst en stark och populär trend. För några dagar sedan noterade jag aversionen mot att en lokal på Konstfack bär namnet Vita Havet. Detta hade intet med rasism att göra menade rektorn. Så lätt går det inte. Allting har med rasism att göra. Och har man inget särskilt kan man alltid tala om strukturell och internaliserad rasism. Tillräckligt många öron lyssnar och önskar bli tillrättavisade för att intresset för rasisms härjningar i samtiden (särskilt i Sverige) skall hållas levande. Konstnärskollektivet Brown Island går i svaromål gentemot rektorn och blir publicerade i DN. Bland annat menar man: ”Homogeniteten på skandinaviska konsthögskolor, och inte minst Konstfack, är ett demokratiskt problem. Bristen på representation och kulturell mångfald avgör vilken sorts konst, värdesystem och uttryck som skapas på högskolorna. Detta upprätthåller och reproducerar ett smalt konst- och designfält som i sin tur bidrar till att forma samhället.”

Konstens elitförband är ett smalt område och rekryteringen sker främst från den bildade medelklassen. Tidigare har man varit bekymrad över att arbetarklassen inte var representerad i någon utsträckning. Trots många försök har man inte lyckats väcka något större intresse.

 Nu har vi andra grupper som man menar bör finnas med. Antagligen är intresset inte större nu än tidigare. Hela saken är väl i första hand ett sätt att bedriva politik som kan göra anspråk på att ligga på en lite högre intellektuell nivå. Men fortfarande helt och hållet en sak för den bildade medelklassen. (DN)

I det uppmärksammade organet Bulletin skriver Conny Malmqvist om konsten och den politiska korrektheten. Dagens politiska korrekthet omfattar numera stora delar av det historiska arvet men tycks begränsas till västvärlden och vad vita män har åstadkommit. Vi har sett hur stora delar av samtidskonsten har ryckts med i denna yra. Det stora problemet är att det som sker framställer sig själv som radikalt medan det i själva verket är konventionellt. Malmqvist avslutar sin krönika: ”Konsten ska inte vara någon hjälpreda åt klåfingriga moralister. Den estetiska dimensionen med en gränsöverskridande strävan är konstens kärna, inte moralen.”

Återstår att fördjupa vad ”den estetiska dimensionen” har kommit att betyda. Jag skulle vilja ha det här som utgångspunkt: Att skapa en distans till ett objekt/fenomen med referenser till konstens historia. Så hava vi gjort och på den vägen kunna vi fortsätta…

Ett antirasistiskt monument planeras i Malmö (SR). Det rör sig om att markera Peter Mangs rasistiska skjutningar. Antagligen kommer det att bli ett objekt som klassificeras som konst (på samma sätt som Zlatanstatyn). Troligen blir det ett anpassat objekt som inte ger något större utrymme åt konstens estetisering. Distans är ju inte lämpligt för den här typen av monument. Det är ändå inte omöjligt att uppnå en balans mellan konst och uppgift. Monumenten för Estoniakatastrofen, Förintelsemonumentet i Berlin och minnesmärket över de stupade i Vietnam i Washington. Men Malmöinitiativet kommer nog inte upp på den nivån.