Moderna Museet har fått 25 miljoner för extra inköp av konst för att möta nedstängningsproblemen som också drabbar konstvärlden. Konstkritikern Dan Jönsson kritiserar att Moderna nästan helt och hållet köper konst i Stockholm. Men så fungerar det. Konstlivet i Sverige är koncentrerat till Stockholm och därmed blir också konsten där av högre kvalitet. För man får komma ihåg att kvalitet bestäms av de val och intressen som konstvärldens mest inflytelserika agenter gör. Och då är det lätt att försvara sig med att man köper de bästa verken oavsett var de finns. Det är bara så att de bästa råkar finnas i Stockholm (cirkulärt – eftersom vi som sätter agendan finns här).
Någon ändring kan Dan Jönsson inspel nog åstadkomma emedan det ändå är fråga om en stödjande verksamhet som också bör ta hänsyn till geografisk fördelning. P1 Kulturnytt
På min långa väg till ett så normalt liv som möjligt har Johan Westerholm skrivit om hur man kan säkra en bostad. Inte alls någon omöjlighet. Ledarsidorna.
I Aftonbladet skriver Åsa Linderborg om rasismen och dess cirkeldefinition: Den utpekade vite är alltid skyldig och det finns inget försvar. Frågan är bara hur länge det är möjligt att väcka intresse för den totala skulden.
Fram och tillbaka som ett dragspel går konsten koloniala gånglåt. Man måste inse att det är svårt att överföra BLM till svenska konstförhållanden. Konstnären Cecilia Germain uttalar sig på KRO
: ”Jag har uppfattat det som att svarta och bruna kulturskapare och konstnärer uppmärksammats i lite större utsträckning än vanligt. Black Lives Matter hjälper till att påminna om att vi finns och höjer kanske vår status tillfälligt. Men det är fortfarande för tidigt att se om detta är något som bara är en fas eller om verkliga förändringar i maktobalansen kan ske. Så länge vi begränsas till att göra korta inhopp som mångkulturella alibin kan ingen riktig förändring äga rum. Det behövs fasta anställningar vid etablerade kulturinstitutioner, som chefer, intendenter, curatorer och konstkritiker!”
Det finns väldigt många konstnärer i Sverige och det är få förunnat att få någon större uppmärksamhet hur vita de än är. De svarta och bruna intresserar konstvärlden när de kan visa upp kolonial representation helst med en anklagande aktivism. Så är den bistra verkligheten.
Francine Agbodjalou fyller på: ”Jag tror att det finns väldigt lite utrymme för representation som inte är konsumtion av svart lidande. Att hitta ett curerande öga som utgår från en svarthet med en annan historisk början än den transatlantiska slavhandeln. Jag saknar helt enkelt att se en bredd där jag inte behöver få ont i magen. Jag skulle vilja se att man också curerar för en svart publik med den mångfald det skulle innebära.
Agbodjalou påtalar en stor tystnad från konstvärlden under denna tid som hon har svårt att förstå.
– Att vara en del av sin samtid är att vara i ständig dialog med den. Så vad händer när den dialogen uteblir?”
Konstnären utför abstrakta målningar och klagar över att dialogen med samtiden uteblir. Hur många abstrakta målare i Sverige lider inte av den åkomman?
Hilma af Klint-lanseringen fortsätter, nu med en barnbok. Som jag har skrivit är det inte konsthistoriskt korrekt men det är mycket i konsthistorien som inte är det. Och den obönhörliga regeln är att det blir som konstvärlden vill. Konsten är från början till slut ett påfund och blir det som man kommer överens om. Lanseringen av af Klint har skött med enkla men effektiva retoriska medel. Fortfarande är man inte hemma. Jag tror att det kommer att stanna vid en hygglig framgång. Expressen.
Även om det inte sker något omskakande i konsten finns det intressanta verk att ta del av. Lap-See Lam fick nyligen DN:s kulturpris. Hennes videoverk ”Phantom Banquet” håller god kvalitet. Och får ett tekniskt lyft av vad 3D-Scannern kan åstadkomma.
