Löfven är naturligtvis uppbragt och affekterad. I ett sådant läge är det lätt att utgjuta sig och Löfven drog till med ”nyfascister” om SD. Han är inte den ende och ett argument har också presterats: ”Så länge SD hålls för fascister i någon form kan inte borgarna samarbeta med dem.” Ja, man kan alltid hoppas på en semantisk lösning. Henrik Arnstad är en given automat i det här fallet. Hans fascism i det utvidgade fältet kan t o m bevisa att SD använder sig av våld. När man kritiserar dem blir man mordhotad. Så enkelt var det.
Känslomässiga utbrott är inte lönsamma. Många politiker och debattörer har stora problem med SD. Jag skulle tycka att det borde vara en kreativ situation för den politiska teatern. Men det tycks inte alls ligga till på det sättet. Man fortsätter som vanligt med allt högre tonläge. Det är förstås fördelaktigt för SD eftersom det är uppenbart att SD har blivit det mest intressanta man kan tänka sig. Varje yttrande utlöser en storm av aktiviteter som omedelbart går in i medierna och basunerar ut att partiet står i centrum i kamp mot etablissemanget. Nyss handlade det om ett citat från Heidenstam (strängen som brast) vilket fick till följd att motståndarna talade om att man hade citerat en ”stridsdikt”. Idag var det partiledaren som kände sig som en operasångare. Han fick genast svar från fackfolket, Malena Ernman och Rickard Söderberg hävdade bestämt att Mattias Karlsson inte var någon operasångare.
Det här blir folklig underhållning. Man bjuder upp till en lustiger dans när man uppfattar metaforer som bokstavliga. Tänk er själv någon som säger ”Idag är jag glad som en speleman” och får svaret ”Du är ingen musiker, du kan ju inte spela något instrument.”
Strategiskt sätt skall man givetvis inte hålla på med sådant. SD sitter visserligen på ett politiskt kapital eftersom invandrarfrågan är ett erkänt problem och dessutom tabubelagt. Försöken att vifta bort det har inte varit imponerande. T ex ”Invandring är lönsamt”. Redaktören på ETC Johan Ehrenberg vill vinna nyvalet med parollen ”invandring räddar landets ekonomi”. I artikeln i ETC tänker man sig att kunna vinna (alltså vänstern) valet genom att diskutera ideologi. Frågan är hur man skall få väljarna intresserade av en sådan diskussion. Vi vet ju redan att grunden för all rekommendabel ideologi är ”allas lika värde”. Till detta kommer att vänstern är reserverad mot kapitalismen medan borgarna är lite mindre reserverade. Mycket mer är det väl inte att tillägga.
SD har nu sin högtidsstund. Man fällde regeringen och det blev populärt. Alliansen håller tand för tunga eftersom de vädrar morgonluft. För det är inte alls säkert att SD skulle vinna samma framgång om man fäller ännu en budget. Men att manövrera i en överhettad politisk härva är ingen enkel sak. Den som lyckas hålla huvudet kallt drar säkert längsta strået.
Från politikens relationella estetik till Rembrandt. Nils Forsberg skriver om Rembrandtutställningen på National Gallery i London. Jag vet inte varför han gör ett påhopp på Rembrandt. Det märkligast är hans påstående om att Rembrandt inte kunde måla händer. Ni kan själv bedöma saken i t ex den här målningen från 1641.
Däremot är det så att Rembrandt med tiden förenklade sitt måleri vilket dock brukar bedömas som en kvalitet.
