1944: Musik, tårar och mässing

Postat den 2014 13 december av Lars Vilks

Trots allt är det inte bara nuet som räknas i konsten. Minst lika viktigt är att skapa en markering som blir historisk. I varje fall något som håller tills vidare. En konstnär som har hängt med länge är Douglas Gordon. Han är skotte och så pass nationalist att han röstade ja i valet om att Skottland skulle lämna samfundet. Den nationalismen går för sig. Bortsett från detta är hans milstolpe i konsten 24 Hour Psycho från 1993. Det är alltså en långsam uppspelning av Hitchcocks film i en videoinstallation. Gordon håller sina verk öppna för betraktaren men man brukar generellt säga att 24 Hour Psycho är en undersökning av filmmediet. Konstnären har varit synnerligen framgångsrik och har idag en ranking på 24. Alltmer har han blivit vad många andra konstnärer i längden får ägna sig åt: Att producera event. Hans senaste bidrag i den genren är Tear Become Streams Become på Armory i New York. Här har han låtit bygga en väldig vattenbassäng samt placerat den berömda pianisten Hèléne Grimaud vid en flygel (som teknikerna har lyckats skydda mot luftfuktigheten) för att spela vattenmusik. Ett klassiskt program som inleds med Luciano Berios Wassermusik från 1961. Det är inte första gången klassisk musik intresserar Gordon – och inte heller tårar – eller swimmingpool vilket framgår av kontexten till hans verk K 364 (2010) (Mozart Sinfonia Concertante). Men sålunda produceras estetiska värden genom nya förpackningar, transformationer, referenser och händelser från konstnärens eget liv. Lite uddlös estetik kan man tycka men man får nog tillstå att estetik med udd är något som inte förekommer eller ens kan förekomma särskilt ofta. Det här exemplet kan i varje fall peka på det som just nu intresserar mig: Att konsten alltid kommer att häfta vid att producera estetik, dvs. att något hela tiden handlar om något annat.

Jeremy Deller (212) är född samma år som Gordon 1966. Hans genombrott kom något senare, i början av 00-talet. Han är långt mer socialkritiskt inriktad än Gordon. Men även han kan transformera sociala mönster i musikalisk form. Det här är inte så dumt: Acid House i blåsorkesterformat som bland annat har framförts i Tate Modern.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 12 kommentarer

1943: Pyssel för politiskt intresserade

Postat den 2014 12 december av Lars Vilks

Dagens politik har onekligen en terapeutisk funktion, oftast blir det mycket känslor. Eftersom debatten är så intensiv är slitaget av begrepp påtagligt. Just nu är det inte så mycket med det slitna ”rasist”, Istället förs det en intensiv diskussion om hur begreppet ”fascism” skall tillämpas. Några menar att SD är fascister men det har blivit mothugg från många håll. Åsa Linderborg (Aftonbladet) gick först på fascistlinjen men har nu ändrat sig till att SD kan bli ett fascistiskt parti (Aftonbladet). Enklast vore att, efter känt mönster, utnämna samtliga etniska svenskar till strukturella fascister.

Inför valet kan man få vägledning bland annat genom att läsa små berättelser av starkt sedelärande karaktär. Carina Bergfeldt underhåller oss (Aftonbladet) med en sådan godnattsaga för alla dem som inte förstår. Det tycks handla om något tyskt val på 30-talet.

Så var det räknandet. Det har också blivit populärt: Att räkna hur många invandrare och asylsökare Sverige tar emot. Uppgiften är tydligen inte lätt och resultatet tycks variera med den ideologiska ståndpunkt som räknaren intar. Om man vill veta den rätta lösningen vart skall man vända sig? Det förefaller, i alla fall för mig, som om Tino Sanandaji är mest trovärdig.

Publicerat i debatt | 15 kommentarer

1942: Dygden främst

Postat den 2014 10 december av Lars Vilks

Den svenska konstens bekymmer handlar inte om att åstadkomma någon intressant konst. I och för sig kan man säga att den saken redan är ordnad. I den internationella samtidskonsten skapas det hela tiden konst som betecknas som ”intressant” och ”angelägen. Men den interna standardentusiasmen är knappast övertygande. Fredrik Svensk skriver (Aftonbladet) om utställningen ”Gräns” i Göteborg: ”Om den avantgardistiska konsten handlade om att överskrida gränser så handlar den samtida konsten ofta om att undersöka gränsdragningen som sådan, både som ett estetiskt och politiskt problem.”

Han har rätt i att ”undersökning” är det sedan länge vedertagna ordet för vad samtidskonsten ägnar sig åt. Och visst kan det vara riktigt att gränser (med politisk laddning) är föremål för ett betydande antal konstnärliga undersökningar. Konsten befinner sig fortfarande i sin socialkritiska era. Däremot undersöker man inte konstens gränser. Gjorde man det kunde man riskera att överskrida dem och det bör man inte göra. Konsten idag vill helst nöja sig med att vara intressant och angelägen (åtminstone för övertygade invigda).

Men ett större problem tycks vara att konstnärsutbildningarna inte har tillräckligt många deltagare med utländsk bakgrund. I första hand får väl detta sägas vara en uppdatering av ett tidigare olöst problem nämligen bristen på studenter från arbetarklassen. Arbetarklassen torde numera vara avskaffad som intressant objekt. Dagens etablissemang följer en annan trend, alltså begivenheten att räkna i antal utländska bakgrunder. Saken rapporteras i Kulturnytt men man får inte veta vilka utländska bakgrunder som kan vara särskilt ömmande. Inte heller ges någon förklaring till varför det är på det sättet. På den tiden det handlade om arbetarklassen kunde man bara konstatera att konstutbildningarna främst attraherar borgarbarnen och att det var svårt intill omöjligt att göra så mycket åt den saken.

Antagligen rör det sig om enklare motiv än att förändra populationen i konstutbildningarna (som naturligtvis inte på något sätt leder till några välbetalda jobb). Det är nog så att dels vill man visa sig solidarisk med att tänka i mångfald och dels hoppas man kanske att få bort några arbetslösa med utländsk bakgrund genom att sätta dem i konstskolor.

I Kulturnytt kan man dessutom ta del av Tintins senaste öde. Det alltmer kontroversiella och gränsöverskridande Kongoalbumet attackeras med klistermärken i Paris: ”Giftig produkt, rasistisk stank, kan skada den mentala hälsan”, anger texten. Ligger det till på det sättet torde censur vara av nöden påkallat. För folkets bästa och hälsa.

Publicerat i Konstkritik, konstteori, yttrandefrihet | 6 kommentarer